Debatten med avhopparna (5)

Umebilagan och övergångsprogrammet, januari-februari 2010

  1. Umebilagan – debattens tidslinje
  2. Umebilagan – de tre förslagen: 24, 28 och 31 janauri
  3. Protestbrev från Jan Hägglund, 30 januari 2010
  4. Brev från VU till Umeå au, 1 februari 2010
  5. Brev från Jan Hägglund till partistyrelsen, 5 februari 2010
  6. Den muntliga debatten i Umeå den 11 februari 2010 (nedskrivet den 22 februari)

1. Umebilagan – debattens tidslinje

Torsdag 7 januari 2010 Jan Hägglund från RS Umeå tar på telefon upp två idéer med Per-Åke Westerlund i VU:t. 1. Att ha en underrubrik på temat enhetslista på valsedeln i kommunalvalet i Umeå. 2. Att göra en bilaga om Umeå i Offensiv. P-Å var preliminärt mot det första förslaget, med argumentet att 2-3 icke-partimedlemmar på valsedeln inte skulle göra den till en ‘enhetslista’, men för att Umeå skulle göra en bilaga.

Onsdag 13 januari Jan H tar upp bilagan i ett nytt telefonsamtal, vill helst ha med den i Offensiv nästa nummer, tisdag 20 januari. Ska skicka texter, senast söndag 17 januari.

Fredag 15 januari Jan H begär att RS inte beställer fria valsedlar för Umeå kommun (något alla partier som har mandat kan få) för att kunna debattera underrrubrik eller ej. 15 januari var sista dag att beställa, så det handlade om att dra tillbaka en redan gjord beställning. VU accepterar detta.

Söndag 24 januari Förslaget till Umebilaga skickas till VU kl 12.39 – en pdf-fil med färdig layout på 4 sidor för Offensiv.

Måndag 25 januari Eftersom förslaget kom dagen före framför Per-Åke W synpunkter från Arne Johansson och sig själv i ett telefonsamtal till Jan H. Säger att materialet inte hållet måttet och citerar särskilt svaga delar. Säger att VU ska diskutera materialet på torsdag. JH säger att Umekamraterna vill trycka det dagen efter, tisdag 26 januari. Går efter diskussion med på avboka tryckeriet. Säger att de ska arbeta in förändringar under tisdagen.

Torsdag 28 januari Andra upplaga av bilagan anländer på förmiddagen. VU diskuterar detta förslag på möte på eftermiddagen. Per-Åke söker Jan H för att föra fram synpunkter, men Jan H kan först fredag.

Fredag 29 januari Per-Åke redovisar VU:s uppfattning i telefonsamtal på förmiddagen. Går igenom särskilt svaga delar på mittsidan av bilagan. Säger att VU beslutat skicka ut bilagan och lägga in diskussion på partistyrelsen. Jan H säger att han är mot detta och vill arbeta in nya förändringar. Säger att ett nytt förslag ska komma söndag morgon

Söndag 30 januari Jan Hägglund skickar ett till mail till VU för att protestera mot att bilagan ska diskuteras på partistyrelsen.

Måndag 1 februari Tredje upplagan anländer kl 14.06. VU-kamrater läser och avvaktar därför med utskick till partistyrelsen.

Måndag 1 februari VU vidhåller kritiken och skickar kommentar till partistyrelsen kl 17.20.

Fredag 5 februari Ingen från Umeå deltar på partistyrelsens möte, som dock får ett brev från Jan H

Lördag 6 februari Partistyrelsen diskuterar Övergångsprogrammets metod och umebilagan. Beslutar att skicka en delegation till Umeå för att rapportera diskussionen

Torsdag 11 februari Per-Åke Westerlund och Jonas Brännberg från partistyrelsen redovisar synpunkterna på Umebilagan på ett möte med Jan Hägglund, Frank Pettersson, Patrik Brännberg och Davis Kaza från RS Umeå. Se punkt 6 nedan

Onsdag 17 mars Jan Hägglund m fl offentliggör via media att de lämnat Rättvisepartiet Socialisterna

Torsdag 18 mars En fjärde upplaga av samma material kommer med post till Offensivs prenumeranter, nu under namnet ”Offensiven”. Vissa av partistyrelsens synpunkter har arbetats in. Tidningen är daterad 11-24 mars, vilket bekräftar att deras ursprungliga plan var att hoppa av en vecka tidigare.


2. Umebilagan – de tre förslagen: 24, 28 och 31 januari

24 januari

Hej,
här kommer vårt utkast. Vi kommer att – i en ruta – lägga in all den kamp däribland de vilda strejkerna vi fört tillsammans med personalen inom äldreomsorgen och den betydelse det haft för jobben. Detv saknas just nu.

/ Hälsningar Janne H

Umebilaga

28 januari

Hej VU-kamrat,
här kommer vårt förslag till Umebilaga. Kom ihåg då ni läser denna att materialet inte är menat att stå för sig själv. Materialet är menat att bladas in i varje nummer av Offensiv. Därför är vissa artikler av mer tidlös karaktär. Umebilagan ingår i vår kampanj för jobb. Den är menad att vara en del av veckotidningen som tar upp de senaste händelserna, exempelvis strejker i Sverige och internationellt mm.

MVH Jan Hägglund

Umeå-bilaga jan 2010 – 2

30 januari

Till VU-ledamöter
Från Jan Hägglund

Se bilaga för senaste versionen av utkastet till Umeå-bilaga.

Umeå-bilaga


3. Protestbrev från Jan Hägglund, 30 januari 2010

Till verkställande utskottet (VUt), i Rättvisepartiet Socialisternas styrelse

från Jan Hägglund,

Del I.

Genom detta brev PROTESTERAR jag mot VUt:s i mina ögon destruktiva beslut att skicka ut ett material UNDER UTARBETNING till partistyrelsen för diskussion.

Del II.

Det material vi sände till Per-Åke, söndagen den 24 januari, var inte färdigt. Processen att utarbeta ”Umebilagan” hade då (och har även fortsättningsvis) blivit kraftigt försenat p g a att alla på lokalen i Umeå vid olika tidpunkter antingen drabbats av sjukdom eller allvarliga familjeproblem. Detta har påverkat allt arbete – särskilt arbetet med bilagan då mycket löpande arbete inte gått att skjuta på.
I det samtal som jag hade med Per-Åke under måndagen (25/1) om utkastet till bilagan, sa jag bland annat följande:
– Vi skickade utkastet till bilagan trots att vi ansåg att arbetet inte var klart. Skälet till att det skickades i ofärdigt skick var för att VU:t, ”i anständighetens namn”, måste få ta del av det vi hunnit göra, trots att arbetet med blivit försenat på grund av sjukdomar och familjeproblem.
Ett annat skäl till förseningen var att vi ville ta upp den skogstekniska industrin. Vi har blivit medvetna om dess struktur och inriktning (åtminstone delvis) samt stora betydelse för umeregionen först i o m krisen och arbetslösheten i dess spår. Denna nya kunskap har varit svår att ”smälta” och bidragit till att arbetet tagit längre tid – samtidigt som dess närvaro i bilagan ökar bilagans tyngd.
I detta samtal förde Per-Åke (och Arne via Per-Åke) fram vad de ansåg vara brister i utkastet till bilagan. Det som VU-kamraterna efterlyste, konkret, var enligt mina anteckningar formulering om (eller förstärkningar) av följande punkter: ”Nytt arbetarparti”, ” kritik av högerpolitiken”, ”exempel på kamp”. Jag svarade att jag höll med om att detta måste inarbetas/förstärkas. Jag var noga med att understryka att jag ”inte hade några problem med detta”. Jag ansåg att arbetet var ivägsänt i ett ofärdigt skick och var alltså själv inte nöjd med allt – en uppfattning som delades av andra i AU:t. Men arbetet hade dragit ut på tiden och dialogen kring materialet måste få komma igång.
Ett av de avsnitt som kritiserades handlade om avsnittet som innehöll just de skogstekniska företagen samt plundringen av Volvo, arbetarkampen och hotet om avindustrialisering. I detta avsnitt strävar vi efter att skriva om den planerade ekonomin på ett mindre abstrakt sätt. Vi hade därför tagit med flera faktorer än brukligt (t ex fördelarna fördelarna med att kunna tillgodogöra sig andra företags produktionenheters, erfarenheter samt forskning). Detta ville vi sedan ställa mot den skandalösa plundringen av Volvokoncernen. Vi ska villigt erkänna att det var svårt att hantera de skogstekniska företagen. Men, återigen, det har ett stort värde att få med den kunskap vi nu fått om Umeås andra stora ”industrikomplex” efter Volvo (en industribransch som vi hittills inte hunnit skaffa oss tillräckligt med kunskap om i förhållande till dess betydelse – som är jämförbar med Volvos). I vår strävan att skriva om den planerade ekonomin på ett mindre abstrakt sätt ser vi positivt på synpunkter från VU:t – och vi har försökt att arbeta in dessa. Skälet till att alla synpunkter inte tillgodosågs direkt var/är tidsbrist (vars orsak jag redogjort för).
Under måndagens samtal (25/1) förde Per-Åke även fram en mer diffus kritik mot de två artiklarna som handlade om gröna industrijobb och behovet av trendbrott. Under diskussionerna har Per-Åke även fört fram följande (citat fritt ur minnet): ”det finns en förvåning (bland kamraterna) över hur mycket ni tar upp om vad som skulle kunna göras”. Eftersom synpunkterna var mer diffusa gav de inte någon egentlig vägledning till bearbetning av de två nämnda artiklarna. Detsamma gäller för synpunkten för hur mycket som skulle kunna göras.
I det material som vi skickade på torsdagens förmiddag (28/1) var dock även de två artiklarna, om gröna jobb och trendbrott, bearbetade (men vi ansåg inte att de var färdiga – de kunde göras bättre).


En layoutmiss – med följdverkningar
Jag vill här ta tillfället i akt och påpeka att det också visat sig att ett misstag har begåtts i brådskan att få iväg utkastet till VU:t under torsdagen. Detta i nyss nämnda artikel om den skogstekniska industrin, plundringen av Volvo, mm. Den ingress om arbetarnas protester, och protesternas betydelse för för-svaret av jobben, som tidigare ingått hade tillfälligt lyfts ut, under layoutarbetet, och sedan glömts bort i jäktet att få iväg utkastet. Tanken var att protesterna skulle ha placerats längre bak i artikeln samtidigt som ett annat avsnitt skulle strykas, med förändringar i kvarvarande text som följd. Även den planerade förändringen av rubriken för detta avsnitt glömdes då bort. I skrivande stund (lördag 30/1) är emellertid stycket om arbetarnas protester åter inskrivet i avsnittet om plundringen av Volvo (fast senare i artikeln, samtidigt som slutet på artikeln omarbetats – plus rubriken).
DET KOMPLETTERADE AVSNITTET, OCH VISSA ANDRA FÖRÄNDRINGAR, SKICKAS PÅ SÖNDAG MORGON.


Då Per-Åke och jag talades vid för andra gången om utkastet på morgonen, fredagen 30 januari, förde Per-Åke fram en lite mer konkret kritik mot avsnitten om gröna industrijobb och behovet av trendbrott (vi hade då, som påpekats, redan hunnit göra vissa förändringar men vi ansåg/anser oss ännu inte klara med avsnitten – bl a för att vi tidigare bara hört en diffus kritik av avsnitten från VUt:s sida).
Enligt AU:t i Umeå var bilagan, fortfarande, under utarbetande, då vi skickade materialet på torsdagens förmiddagen (28/1). Vi skulle inte ha skickat materialet om det inte särskilt efterfrågats inför VU-mötet. Vi anser att bilagan, fortfarande, är under utarbetande idag (lördag 29/1). Vi är dock, liksom tidigare, positiv till att arbeta in (eller arbeta om olika avsnitt) efter synpunkter från VU:t. Detta gäller även avsnitten om gröna industrijobb och om behovet av trendbrott.

Del III.

Skälet till att jag varit så noggrann med att beskriva gången, när det gäller utarbetandet av bilagan, är följande: vi har ända från början velat se utarbetandet av denna Umebilaga som ett samarbete mellan AU:t i Umeå och VU:t – bland annat genom ett bollande med ideér.
Per-Åkes initiala reaktion, då jag berättade om vår plan att göra en Umebilaga (liksom 1998), var också enbart positiv. Och vi har, som sagt, skickat iväg material som inte varit färdigt, och som även innehållit nytt och osmält material, vilket avspeglat sig i formuleringar som ibland inte varit bra. Men min attityd, till de konkreta förslagen på förändringar som förts fram via Per-Åke, har varit positiv. Precis som sig bör inom ramen för ett samarbete. Däremot kunde jag, i det första samtalet i måndags (25/1), inte vara lika ”öppen” då Per-Åke antydde att artiklarna om gröna industrijobb och behovet av trendbrott var mycket dåliga – utan att jag samtidigt fick några nämnvärda konkreta exempel på vad som avsågs. Obalansen mellan det påstått undermåliga i artiklarna, och bristen på konkreta exempel, var för stor. Men vi är ändå inställda på att bearbeta även dessa två avsnitt. Och synpunkter ska komma.

Del IV.

Mot denna bakgrund anser jag, vilket jag betonade inledningsvis, att det är ytterst olyckligt att VU:t skickar ut ett material UNDER UTARBETANDE. Jag har aldrig tidigare varit med om ett liknande handlingssätt. Jag har aldrig tidigare varit med om att VU:t skickat ut ett material för diskussion till partistyrelsen (tillsammans med en därtill förändrad dagordning) samtidigt som de kamrater som ansvarar för att utarbeta materialet, på ett positivt sätt, tagit/tar emot synpunkter på eventuella brister och försöker att arbeta om/in kritiska synpunkter i materialet.
När VU:t HELT ENSIDIGT OCH UTAN DISKUSSION OM DET LÄMPLIGA I DETTA fattar ett beslut om att skicka ut materialet (som alltså är under bearbetning) för en diskussion på partistyrelsen – tillsammans med en för ändamålet förändrad dagordning – så kan jag inte dra någon annan slutsats än att VU:t inte vill ha något samarbete kring utarbetandet av bilagan.
Min slutsats av VUt:s agerande blir istället följande:

  • VU:t vill ha en konfrontation, inte samarbete, kring det material som håller på att utarbetas i Umeå,
  • VU:t vill dessutom ha konfrontationen i ett skede då AU:t i Umeå inte anser att materialet är klart!

Jag avslutar med att upprepa den protest som jag framförde inledningsvis. Om VU:t framhärdar i sitt beslut att skicka ut detta ännu inte färdiga material för diskussion på partistyrelsen kommer det att få följder. I framtiden kommer det att blir svårare att samarbeta under skrivandet av ett dokument. Den som skriver kommer att akta sig för att bolla med ideér och formuleringar som, ännu inte helt genomarbetade, ändå (i skribentens ögon) innehåller delar som kan vara värdefulla. VU:t skapar ett prejudikat vars innebörd är att, när VUt så anser vara lämpligt, kan angripa ett material som de (för utarbetandet ansvariga) vill försöka uppnå en diskussion OCH samarbete kring. Agerandet uppmuntrar, i mina ögon, inte till politisk kreativitet.
Detta agerande anser jag visar att VU:t önskar en konflikt. Jag upprepa att jag aldrig tidigare varit med om ett liknande agerande från ett VU i Offensiv/Rättvisepartiet Socialisterna.
Kamratligen,
Jan Hägglund


4. Brev från VU till Umeå au, 1 februari 2010

Till Umeå au av RS
Från VU

Övergångsprogrammets metod

Marxister har ett speciellt syfte med politiska material och artiklar. Leo Trotskij formulerade i diskussionerna inför Fjärde Internationalens grundande det vi idag kallar övergångsprogrammets metod. I korthet betyder det att utgå från dagens objektiva situation för att med hjälp av krav och kampinitiativ sträva efter att höja arbetarklassens medvetenhet. Ett socialistiskt övergångsprogram är en brygga från dagens medvetenhet till socialistiska slutsatser. Under kampens gång skapas en subjektiv faktor, ett medvetet revolutionärt socialistiskt parti, som är kapabelt att leda arbetarklassens kamp till ett maktövertagande.

Trotskij beskriver metoden i Övergångsprogrammet. ”Att finna bron mellan dom nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innefatta ett system av övergångskrav som utgår från dagens förhållanden och dagens medvetenhet bland breda skikt av arbetarklassen och undantagslöst leder till den avgörande slutsaten: proletariatets makterövring.” Denna metod står i kontrast till reformismens uppdelning i minimi- och maximiprogram. Marxisters uppgift är samtidigt inte att ”vänta” på revolutionen utan att delta i kampen. ”Bolsjevik-leninisten står i främsta ledet i all slags kamp, även när det gäller arbetarklassens blygsammaste materiella intressen eller demokratiska rättigheter”. Kampen höjer medvetenheten och ger viktiga erfarenheter.

Övergångskrav är krav som dels utmanar det kapitalistiska systemet och dess politiska representanter, dels fordrar massiv kamp för att genomföras. Det är krav som vi anser att arbetarrörelsen borde ställa och slåss för. I dagens situation är t ex krav som Stopp för avsked ett tydligt övergångskrav med en stor mobiliserande potential samtidigt som direktörer och politiker utmanas. Det är dock också ett krav som kan föras fram även av enskilda fackliga ledare eller t o m politiker. Det som då utmärker marxisterna är att kraven förs fram som en del av en kampanj och som en del av ett helhetsprogram tillsammans med krav på förstatligande av storföretagen under arbetarkontroll. Trotskij betonar att programmet måste utgå från perspektiven på kapitalismen: ”Programmet måste uttrycka arbetarklassens objektiva uppgifter snarare än arbetarnas tröghet. Det måste avspegla samhället som det är och inte arbetarnas tröghet.” Samt att ”Vi kan inte garantera att massorna kommer att lösa krisen. Men vi måste förklara situationen som den är. Det är programmets uppgift.” Vår uppgift är att säga sanningen om vilken kamp och vilket program som är nödvändigt.

Ett argument som ibland förs fram av andra socialistiska riktningar är att det är så ”självklart” att programmet står för socialism att det inte behöver skrivas ut. Rosa Luxemburg svarade på detta. Hon sa att både reformister och revolutionärer vill förbättra arbetarnas situation, men ”Det socialistiska samhället är den enda avgörande princip som skiljer den socialdemokratiska rörelsen från radikala borgare”. Detta mål ”förvandlar hela arbetarrörelsen från att vara ett lamt försök att lappa ihop samhällsordningen till att bli en klasskamp mot denna ordning med avsikten att avskaffa den”. Att uppnå reformer och försvara reformer kan i dagens globaliserade kapitalism och kris bara ske med revolutionär kamp. De som inte vill utmana den kaptalistiska makten, som Vänsterpartiet idag, står utan alternativ både till nedläggning av bilindustrin och till exempelvis EU och FN.
Marxister utgår från en konkret analys av dagens verklighet. Marx själv studerade det kapitalistiska systemet i dåtidens England i detalj, samtidigt som han följde den revolutionära kampen i framför allt Frankrike och Tyskland, samt deltog i samtidens politiska debatter mellan olika riktningar inom den framväxande arbetarrörelsen.
Våra artiklar och material har den internationella utvecklingen och aktuella händelser och debatter som utgångspunkt. Programmet är aldrig fullbordat utan måste hela tiden diskuteras och uppdateras i ljuset av nya erfarenheter. Den konkreta situationen avgör sedan den exakta betoningen vid olika tidpunkter.

Umeåbilagan – klimat och gröna jobb

VU:s synpunkter på Umebilagan handlar om mer än bristfälliga formuleringar. Diskussionen måste börja med varför det behövs en bilaga. Syftet måste vara att förklara hur det ser ut idag: varför genomförs nedskärningar, varför försvinner jobben osv. Därefter ta upp de traditionella partiernas och kapitalismens oförmåga att lösa krisen. Vi måste också ge en väg framåt – förklara vad vi gör och har gjort, vårt program och vilken kamp som behövs.

VU:s bedömning är att allt för stor del av au:s förslag är av utredande karaktär – och dessutom otillräckligt även som sådant. Det gäller avsnitten om gröna industrijobb, klimatet och avindustrialisering, samt artiklarna om renare miljö i Umeå. I samtliga dessa framstår vårt parti snarast som en rådgivare till makthavarna än några som organiserar en kamp mot dessa. Perspektivet blir inomkapitalistiskt – vad skulle vara möjligt att göra nu. I klimatresolutionen från kongressen konstateras att ”Vissa åtgärder kommer att vidtas redan under dagens kapitalistiska system, särskilt under tilltagande press av hotande väderkatastrofer och en allt starkare opinion i hela samhället. Några åtgärder är lönsamma på kort tid även för kapitalisterna. Men det kommer att vara för lite, för sent. Andra åtgärder, som storföretagens handel med rättigheter att släppa ut koldioxid och individuell ransonering, är direkt kontraproduktiva eller omöjliga.” Detta gäller även på lokal nivå.

Artiklarna om gröna industrijobb och klimatet upprepar flera gånger behoven av ett trendbrott och av massproduktion av alternativa bränslen. Men vi måste samtidigt förklara att så länge det är privata vinstintressen som styr kommer sådan produktion att hänga på om den är lönsam för kapitalisterna. Även det som verkar vara ”sunt förnuft” och realistiskt idag blockeras av det kapitalistiska samhället. Därför är socialismen en dagsfråga, ett akut behov som vi måste understryka samtidigt som vi förklarar att det krävs ett arbetarparti med ett socialistiskt program för att genomföra den.

Behöver detta förklaras i ett lokalt material? Inte alltid, men när det handlar om lösningen på klimatfrågan och industrins framtid är det absolut nödvändigt. Vi kan mycket väl ge ut material med ett mycket begränsat innehåll – t ex Stoppa lunchavgifter på gymnasiet eller Stoppa nedskärningarna i äldreomsorgen. Det är då vi hoppas att kunna mobilisera och kan komplettera kampanjmaterialet med tidningen och diskussioner. Men när materialet har en mer heltäckande ambition måste hela vårt program ingå.

Artikeln om klimatet är extremt otydlig och abstrakt ifråga om vad som krävs: ”För att klara trendbrottet krävs inte bara omvälvande teknik utan även sociala och politiska omvälvningar – inom och mellan länder. Detta kan inte ske utan bygget av nya sociala rörelser och partier.” I artikeln framstår tekniken som den avgörande frågan. Men ännu viktigare är att de omvälvningar som nämns inte alls förklaras. Vi måste skriva i klartext, att det krävs ett socialistiskt samhälle och ett arbetarparti med en socialistisk politik.
Fokus läggs alldeles för ensidigt på teknik, i synnerhet på transporter och alternativa bränslen. RS kongressresolution redogör för energiförbrukningen i Sverige: energi- och industriföretag står för 40 procent, bostäder för en tredjedel och transportsektorn för en fjärdedel. Transporternas andel av utsläppen är dock högre, cirka en tredjedel. Om energibesparande åtgärder och gröna jobb ska vara med i materialet måste det breddas till krav på en omställning även av industrier och bostadssektorn.
Frågan om luften i Umeå är en viktig fråga som behöver finnas med i en lokal bilaga. Den artikeln kan i sin tur behöva en kort bakgrund om klimatet. Men denna måste i så fall vara både allsidigare, tydligare och kortare än i au:s förslag.

Umeåbilagan – industrier

I artikeln ”Avindustrialisering hotar – kamp krävs för investeringar” beskrivs RS som ett industriparti: ”Vi som anser industrin nödvändig…” och i artikeln intill om gröna jobb kallas delar av miljörörelsen för ”industrifiender”. Rubrikens krav på investeringar är heller inte villkorat. Att kalla till kamp för ospecificerade ”investeringar” förstärker det inomkapitalistiska intrycket, att det handlar om hur företagens ägare borde agerat. Efter att ha konstaterat hur Volvos aktieutdelningar drabbat företagen vänder sig artikeln till skogsindustrin. ”Liksom Volvo konkurrerar skogsteknikföretagen på världsmarknaden. Detta kräver stora och långsiktiga investeringar, både i ny teknik och vidareutbildad personal.”

Behovet av investeringar är också huvudargumentet för förstatligande. ”För att vinsterna ska återinvesteras, och skogsföretagen undgå plundring typ Volvo, behövs ett förstatligande.” Det talas om både demokratisk kontroll från arbetare och ingenjörer samt om en planerad ekonomi, men intrycket blir att detta gäller endast skogsindustrin. ”Statligt ägande under demokratisk kontroll, av exempelvis Komatsu, skulle utveckla dagens företag inom skogsteknikbranschen. Med en gemensam koncern, inom ramen för en planerad ekonomi, skulle produktion och utveckling ske på ett långt effektivare sätt än under kapitalistiska förhållanden med privatägda företag.” Det är sant att produktionen skulle bli effektivare, men i det här sammanhanget måste vi också betona att socialistisk produktion utgår från människornas och naturens behov och förutsättningar. Den konkurrens som tidigare i artikel sägs vara skälet till behov av stora och långsiktiga investeringar upphör i en socialistisk ekonomi.

Artiklarna understryker de goda regionala förutsättningarna i Umeå och Västerbotten. Den statligt ägda skogskoncern som beskrivs i artikeln har också tydliga regionala förtecken. Att utvecklingen i resten av landet och världen är avgörande är mycket otydligt.

I artikeln finns inget krav på förstatligande av Volvo och fordonsindustrin, trots att detta utan tvekan varit aktuellare än skogsindustrin under det senaste dryga året. Istället sägs att ”Av en rad skäl borde krisen för Volvo Lastvagnar ha fått Umeås makthavare att ställa företagets överlevnad, och industrijobben, i centrum.” Därefter konstateras att ”Vi som anser industrin nödvändig oroas däremot”. Långt tydligare och bättre vore att konstatera att Umeås makthavare, liksom regeringen, vände ryggen till bilarbetarna när jobben slaktades. Vi måste upprepa att RS står för förstatligande av fordonsindustrin under arbetarkontroll. För att rädda jobben krävs masskamp, man-ur-huse-demonstrationer och strejker från de berörda och stöd från alla arbetare. Men fackföreningarna centralt hade ingen strategi för att rädda jobben och facket lokalt klarade inte att organisera denna nödvändiga kamp. Demonstrationen i november och strejken i våras nämns i artikeln, men vi behöver förklara RS alternativ vid dessa båda tillfällen.

Umeåbilagan – kampanjen för jobb

Umeåbilagans förstasida ger en hel del fakta, särskilt vad gäller landstinget och kommunen. Hotet mot jobb och service i både kommun och landsting skulle förtjänat var sin rejäl artikel, eftersom det är våra viktigaste fästen, med möjlighet till arbetsplatsbesök och kampinitiativ. Här är också bristen på konkreta krav, ett program, extra tydlig. RS Umeå måste stå för en serie krav för att rädda jobben. Tidigare har vi t ex fört fram konkreta krav på bemanningen inom äldreomsorgen.
På förstasidan sägs att ”Redan i höstas startade vi enhetsinitiativet Kampanj För Jobb”. På RS Umeås nya hemsida presenteras en ”landsomfattande Kampanj För Jobb”. Vad denna kampanj gjort eller ska göra sägs inte. På RS-kongressen beslutades att ge VU i uppdrag att ”tillsammans med partiföreningarna och Elevkampanjen utveckla kampanjen ‘unga kräver jobb och grön framtid'”. I vissa lägen kan förstås andra paroller användas, men detta bör diskuteras med VU och inte presenteras som en landsomfattande kampanj.

De förslag som läggs är framför allt demonstrationer. ”I Sundsvall demonstrerade uppåt 400 personer till försvar av vårdjobben. Detsamma krävs nu i Umeå” samt ”Demonstrationer behövs även för ökad lärartäthet och mindre klasser” och ”RS kommer att kontakta andra organisationer för en gemensam demonstration för jobben 8 mars.” Demonstrationer är en av flera kampmetoder, men t ex i fallet med skolan på Östra Ersboda är det föräldrarnas aktivitet och ilska som pressat politikerna. Att starta en verklig kampanj innebär att kalla samman de som berörs och är intresserade för planering av aktiviteter och mobilisering. RS has tagit initiativet till Rädda Vården i Sundsvall, men det är inte en partikampanj. Vi försöker medvetet dra med andra i kampanjen, samtidigt som vi ingriper med tidningen och eget material. Vår kamrat i kampanjen för fram partiets linje om hur kampen ska föras. Vi säger öppet att det imponerande stora torgmötet med 3-400 personer är en bra start, men inte räcker för att rädda jobben. Det handlar om att bygga upp genuina gräsrotskampanjer, med sikte på att dra med aktivister även utanför vårt parti.

Med ett enhetsinitiativ menar vi en allians eller ett nätverk som liknar en enhetsfront. Den klassiska enhetsfronten är ett samarbete mellan massorganisationer för gemensam kamp – lanserad av tyska kommunistpartiet KPD gentemot socialdemokraterna SPD. Enhetsfrontens uppgift var både kampen i sig, men också att i handling vinna över socialdemokratiska arbetare till det kommunistiska partiet. Dagens samarbeten i betydligt blygsammare skala innehåller element av enhetsfronten – att kämpa tillsammans men behålla sitt politiska oberoende. Det innebär också fraternisering mellan medlemmar och sympatisörer i de ingående organisationerna, liksom med oberoende deltagare. Detta till skillnad mot folkfronter, som har ett gemensamt program med vetorätt för borgerliga krafter. Vi är också sparsamma med termen enhetsinitiativ eftersom den i så fall behöver förklaras.

Umeåbilagan – övrigt

Vi anser för övrigt att avsnittet om renare luft kan förkortas. Rutan om RS roll i Umeå är alltför långt tillbakablickande. Artikeln om Sverigedemokraterna behöver ta upp både rasismen och högerpolitiken, nu handlar den enbart om det sistnämnda. T ex kunde rubriken vara ”Sverigedemokraterna – ett rasistiskt nedskärarparti”. Rutan om skrytprojekt måste balanseras med positiva krav för kultur och fritid.

Den här diskussionen är speciellt viktig på grund av att vi nu inlett valåret, med produktion av valmanifest och annat material inför valet.

Stockholm 1 februari
/Rättvisepartiet Socialisternas VU

PS: En kommentar om själva arbetet med materialet

Jan H skriver i sitt brev att Umebilagan är ”ett material UNDER UTARBETNING”. VU fick alltså ett material som inte var färdigt, söndag 24 januari. Varför? Jan H svarar: ”… för att VU:t, ‘i anständighetens namn’, måste få ta del av det vi hunnit göra”.

P-Å förde dagen därpå fram synpunkter till Jan, från Arne och han själv, men bad Jan H vänta på synpunkter till efter VU-mötet på torsdag den 28:e. Jan H:s svar var initialt inte att vara öppen för att invänta VU-mötet, som han själv nu betonar, utan att materialet skulle gå till tryck på tisdag. Tisdag förmiddag var inbokad för att föra in de synpunkter man förväntade sig från VU. Efter diskussion medgav Jan H att den tid au bokat på tryckeriet på tisdagen måste bokas om. Han ville dock dela ut version 1 på veckans pf-möten, med tillägget att vissa förändringar skulle göras. Version 1 betraktades alltså av au som mer eller mindre klart. Detta efter närmare två veckors arbete.
De första, kortfattade kommentarerna från P-Å och Arne ville Jan H inarbeta omedelbart, utan att invänta VU-mötet på torsdag. Det var alltså inte VU som beställt någon ny bearbetning och Jan H har därför fel när han skriver om version 2: ”Vi skulle inte ha skickat materialet om det inte särskilt efterfrågats inför VU-mötet”.
VU-mötet på torsdag konstaterade att även version 2 var ett alltför svagt politiskt material och att det bästa är att diskutera det på partistyrelsen. När detta framfördes till Jan H lade han skulden på materialets brister på VU, som inte preciserat sin kritik i varje detalj. P-Å hade dock framfört att VU ansåg att bristerna var så allvarliga att de inte gick att korrigera med smärre förändringar av formuleringar etc.
Vi anser att produktionen och det efterfrågade samarbetet mellan au och VU inte gått till på rätt sätt. Istället för en första muntlig diskussion om innehållet har VU fått en färdiglayoutad bilaga som i Jan H:s brev beskrivs som en kollektiv produkt från au.

Att skriva förslag till material är vårt vanliga sätt att arbeta. Förslaget ska vara så bra som möjligt. Därefter inträder en politisk diskussion om innehåll, formuleringar, balans, krav osv. Men det handlar inte enbart om att göra förändringar, utan också om att förstå varför, för att undvika att upprepa dem. När Jan H skriver att han skickade det egna materialet ”i ett ofärdigt skick och var alltså själv inte nöjd med allt” krävs för tydligheten också en förklaring om vad han inte var nöjd med. Vi är övertygade om att hela partiet har något att lära av en politisk diskussion om Umebilagan. DS


5. Brev från Jan Hägglund till partistyrelsen, 5 februari 2010

Till ledamöterna i RS partistyrelse

Frånvaro

Den olyckliga situationen har uppstått att ingen från Umeå kan delta på PS-mötet. Det stod tidigt klart att inte alla kunde delta, p g a familjeskäl. Senare kom ytterligare frånfall p g a jobb. Så sent som under torsdagen utgick vi dock ifrån att tre ledamöter kunde åka. Men sedan föll dessa ifrån p g a vinterkräksjukan. Med tanke på dagordningen uppstår därför en konstig situation.

Synpunkterna i VU:ts brev

När det gäller VUt:s brev håller vi med om en del av synpunkterna, inte andra. Men oavsett åsikter: i detta läge, med alla frånvarande, blir det enda rimliga att den kamrat som stannat i Umeå p g a familjeskäl, omedelbart tar itu med att förändra Bilagan i linje med VUt:s önskemål. Detta med sikte på att arbetet ska vara klart under helgen och att en reviderad version ska kunna presenteras snarast. Detta arbete utgör en form av politiskt svar.

Samarbete

Aut:s strävan har hela tiden varit att utforma materialet i samarbete med VU:t. Vi beklagar därför att VU:t varit sena med att konkretisera sina kritiska synpunkter. Det är först i samband med utskicket till PS som vi, som arbetat med materialet, fått ta del av en mer konkret kritik. Tidigare har vi fått höra att materialet var dåligt. Men det som fördes fram från två VU-ledamöter var allmänna formuleringar som (fritt ur minnet): för lite om kamp, inte bra om demokratisk socialism, för lite om behovet av arbetarparti samt förvåning över att vi tar upp så mycket om vad som skulle kunna göras. Då synpunkterna var svepande blev de också svåra att åtgärda. Vi var mycket ivriga att få trycka en stor upplaga och sprida denna och hade därför satt ett datum. Vi var därför mycket ivriga att få in konkreta synpunkter så snart som möjligt. Vi bearbetade dock de synpunkter som vi fick in.

Märklig turordning

Vi är förvånade över VUt:s märkliga hantering av vårt material. Det hade varit naturligt att först formulera en mer konkret politisk kritik på Bilagan och sedan invänta vår reaktion på denna. Beroende på vår reaktion kunde sedan frågan om det fanns anledning att ändra dagordningen på PS, och sprida diskussionen till hela partiet via dess styrelse, resas. Vi brukar börja i denna, politiska, ände. Men VU:t har agerat annorlunda.
Fredag den 29/1 meddelade en VU-representant att dagordningen skulle förändras och vårt material, då ännu under bearbetning, skulle tas upp till diskussion på PS. Detta beslut hade fattats på torsdagen den 28:e. Vi fick även veta att Bilagan, samt en ny dagordning för PS, skulle skickas ut på söndagen. Det vi inte fick i detta samtal, och heller inte kunde ta ställning till, var någon mer konkret politisk kritik. Den kritik som fördes fram var återigen svepande. Den mer konkreta kritiken skulle vi få antingen på måndag 1/2 eller på tisdag 2/2.
Beslutet att ändra dagordningen, och därmed att göra Bilagan till föremål för diskussion på PS, togs alltså flera dagar innan kritiken formulerats i sådan form att den kunde presenteras i skrift. Beslutet togs också innan VU:t visste hur vi, som arbetade med Bilagan, skulle reagera på VUt:s mer konkreta skriftliga synpunkter.

Konfrontation

VUt:s agerande visar att man inte önskar ett samarbete kring materialet utan en konfrontation. Detta understryks av turordningen: först beslutar sig VU:t att ändra dagordningen på PS för att göra Bilagan till föremål för diskussion. Fyra dagar senare får vi ta del av den konkreta politiska kritiken. Vi repeterar: först ändrad dagordning för konfrontation – sedan presenteras den politiska kritiken. Förfarandet är ovanligt, t o m mycket ovanligt, inom CWI. Men det ovanliga förfarandet blir begripligt om VU:t strävar efter konfrontation. Denna strävan efter konfrontation istället för samarbete gjorde att vi bad om att få hålla en egen inledning. Detta för att få tid att förklara hur vi tänkt.

Muntlig och skriftlig dialog

Då vi först presenterade idén om en Bilaga bemöttes detta positivt. Vi har producerat sådana material inför tidigare val (att läggas in i de återkommande numren av Offensiv), då som mittsidor. Då liksom nu var/är Bilagan tänkt att innehålla artiklar som inte är dagsaktuella och som alltid ger oss ett underlag bl a för diskussioner om kampen för jobb – och mot massarbetslöshet, till försvar av miljön, mm.
Vad gäller behovet av muntliga diskussioner kring utarbetande av olika material så startade umekamraterna vårens arbete med att diskutera vilka frågor som vi trodde skulle komma att dominera RS valrörelse lokalt. Vi satte ned fem teman på en A4: kampanj för jobb – mot massarbetslöshet, hotet mot klimatet, kampen mot nedskärningar och rasism/SD samt bygget av ett nytt landsomfattande arbetarparti med socialistiskt program (plus några rader om vart och ett av dessa teman).
Om detta informerades en medlem i VU:t muntligt som då ville ha A4:an om nämnda fem teman. Dessa teman sändes den 7 januari. Vi meddelade alltså vår tänkta inriktning (såväl muntligt som skriftligt) till VU:t på ett mycket tidigt stadium (redan innan våra första lokala möten). Vi presenterade även idén om Bilagan på ett mycket tidigt stadium.
Den lokala diskussionen underströk sedan behovet av att lyfta fram ytterligare frågor: exempelvis nej till skrytprojekt samt det unika i att vårt partis företrädare inte har några privilegier. Vi hörde inget från VU:t. Vi påbörjade arbete med Bilagan. Vi har inget emot muntliga, eller skriftliga, kontakter på ett tidigt stadium. Vi tog själva initiativet till sådana.
Umeå 5 februari 2010
Jan Hägglund


6. Den muntliga debatten i Umeå, 11 februari 2010

Partistyrelsens möte den 5-7 februari diskuterade ett förslag till Umeåbilaga till Offensiv som producerats av RS Umeås arbetsutskott. Partistyrelsen hade i förväg fått Umeåbilagan (den tredje versionen från au, den 31 januari) och en kommentar från VU, ”Övergångsprogrammets metod” (1 februari). På styrelsen första dag, den 5 februari kom också ett brev från Jan Hägglund, Umeå au.

Tyvärr kunde ingen från RS Umeå delta på mötet, på grund av sjukdom. Partistyrelsen beslutade därför att skicka en delegation – Jonas Brännberg och Per-Åke Westerlund – för att rapportera styrelsens diskussioner.
Torsdag den 11 februari genomfördes ett möte med JB/PÅ och Umeå au – Jan Hägglund, Frank Pettersson, Patrik Brännberg och Davis Kaza. Det här brevet är en sammanfattning av de politiska frågorna under den diskussionen.

Minimi- och maximiprogram

En mittsida eller en bilaga i Offensiv från våra viktigaste orter är inget nytt. Inför varje val har vi i början av året presenterat de viktigaste frågorna i våra kommuner, vad RS uträttat och vad vi står för.

Kamrater har sagt att ”Umeåbilagan är inget valmanifest eller klimatdokument” och påpekat att det är ett lokalt material. Men oavsett om ett material är utförligt eller kortare har marxister i grunden samma program. Vi utgår från perspektiven – vilka processer pågår och varför, samt vad de kan leda till. Perspektiven är villkorliga, men utgår från dagens processer (”allt är i rörelse”) och vilka motsättningar som driver utvecklingen. Marxister utgår från fakta, siffror och diskussioner med berörda arbetare, och ställer upp ett socialistiskt alternativ till den politik som förs fram av andra partier och riktningar.
Övergångsprogrammets metod handlar om att inte acceptera uppdelningen i minimi- och maximiprogram, som gör åtskillnad mellan det som kan uppnås idag – minimikraven- och de framtida socialistiska kraven – maximiprogrammet. Övergångsprogrammet däremot binder samman dagskraven med kampen för socialismen. Det är ett program med tydliga krav som arbetarrörelsen borde ta strid för idag, samtidigt som de i längden bara kan garanteras om kapitalismen avskaffas. Kampen i sig leder till språng i medvetenheten. Det är arbetarrörelsens mest kampfyllda perioder som socialismen fått masstöd.

Umeåbilagans längsta och mest problematiska avsnitt behandlar verkligt globala frågor: klimatet, jobben och krisen, hur kampen ska föras. Våra svar måste därför också vara globala, visa att kapitalismen måste avskaffas och ersättas med demokratisk socialism.
Men vad au försökt göra är att applicera dessa frågor på ett lokalt plan. Detta uttrycktes tydligt i diskussionen i Umeå: ”Klimatet är en ödesfråga, det står mellan socialism eller barbari, men samtidigt finns en klyfta till situationen idag”. ”Vad kan man göra? – Återvinna, byta glödlampor?” Det finns en ”risk folk blir deprimerade och förnekar klimathotet”. ”Vi har haft en ambition sedan 2007 att balansera hotet genom peka på möjligheter idag” var några citat från au-kamraterna i diskussionen.
Denna ambition ligger bakom den ensidiga betoningen på ”vad som kan göras idag”, istället för vilken kraft i samhället som kan åstadkomma en verklig förändring. Det är sant att behovet är akut, men det innebär inte att dagens makthavare kommer att rädda miljön och därmed skapa de gröna jobb som är nödvändiga. Vissa åtgärder kommer att tas, som vi kommer att ge stöd till, men de kommer att vara helt otillräckliga. Det finns heller ingen regional eller lokal lösning, även om vi också där argumenterar för konkreta steg, t ex gratis kollektivtrafik, energibesparande åtgärder och samordnade transporter.
Kapitalismen och nationella intressen satte stopp för ett ytterst begränsat bindande avtal i Köpenhamn i december. För socialister är den avgörande klimatfrågan därför hur kapitalisternas makt ska brytas i världsskala.
Umeåbilagan gör ett försök att beskriva en samhällsförändring: ”För att klara trendbrottet krävs inte bara omvälvande teknik utan även sociala och politiska omvälvningar – inom och mellan länder. Detta kan inte ske utan bygget av nya sociala rörelser och partier.” Denna mycket abstrakta formulering används istället för att tala klartext – att tala om att de behövs ett socialistiskt samhälle, en kämpande arbetarrörelse och ett arbetarparti med en socialistisk politik.
Kamrater i Umeå au försvarade formuleringarna med argumentet att ”vi vill göra socialism gripbart på ett lokalt plan” och därför ”har försökt utveckla tankarna kring socialism, dess betydelse och hur nå fram med den”, ”vi vill tala till människor”.
Här finns förklaringen till bilagans brister. Umeåbilagan fastnar i en vilja att agera med dagens förutsättningar. Därav den flera gånger upprepade parollen om ”massproduktion” av ”mindre skadliga” biobränslen. ”Det finns flera alternativa bränslen varav vissa skulle kunna massproduceras redan idag”. Detta resonemang följs upp av en specifik genomgång av alternativa bränslen ända ner till möjligheten att odla rörflen på jordbruksmark i Västerbotten.

Vem eller vilka som ska stå för massproduktionen är ytterst oklart och de krav som ställs riktas till kommunen och till länsstyrelsen. Beslut om satsningar på alternativa bränslen är inte uteslutna under kapitalismen. Det skulle kunna vara riksdagsbeslut om statligt agerande i samarbete med energi- och skogsbolag. Det finns redan flera riksdagsmotioner om t ex biodiesel. Svenska intressen använder idag odlingsbar mark i Afrika nästan gratis för att odla energiskogar. Socialister ger inte okritiskt stöd till satsningar vare sig utomlands eller i Sverige. Vi skulle kräva demokratisk kontroll för att undersöka miljöaspekter – odlingar, utsläpp, transporter. Vi är motståndare till privata vinstintressen i energisektorn. Precis som med fordonsindustrin ställer socialister krav på att produktion i skogsindustrin ska ske i statlig regi och under demokratisk arbetarkontroll.
Ett minimiperspektiv – vad som kan förverkligas här och nu, om bara politikerna ville bestämma sig – innebär ingen utmaning av kapitalisternas och deras politikers makt. Det erbjuder i detta fall inte heller något att driva kamp för. Att mobilisera arbetare och ungdomar för en väldigt oklar ”massproduktion av alternativa bränslen” låter sig inte göras. Även om politikerna kan fatta vissa åtgärder är massproduktion av alternativa bränslen för att rädda klimatet omöjligt att genomföra under kapitalismen.
Socialistiska artiklar och program måste ta sin utgångspunkt i lärdomar från historiska eller internationella exempel. Vilka lärdomar vill artikeln förmedla, vilka krav används för att mobilisera och höja medvetenheten? Vilken sorts kamp behövs? Artikeln om gröna industrijobb saknar tyvärr både anknytning till lärdomar och några krav att ta kamp för.

Klassfrågor

Artikeln om gröna industrijobb i Umeåbilagan riskerar att framställa vårt parti som industrianhängare utan att betona i vilken klass intresse som industriproduktionen ska bedrivas. I alla sammanhang gäller för socialister att visa på de motsatta klassintressena hos arbetare och kapitalister/borgare. Det är särskilt viktigt idag eftersom medvetenheten fallit tillbaka samtidigt som klassklyftorna ökar.
Artikeln förespråkar ”…en nödvändig allians mellan industrins anställda och de inom miljörörelsen som inte är industrifiender.” Dessutom sägs att ”Under 70- och 80-talet ansåg många inom miljörörelsen att industrin och dess anställda var motståndare i kampen för miljön”. Ett problem i båda citaten är att det inte göra någon tydlig skillnad mellan ”industri” och ”industriarbetare”. Detta återkommer i artikeln intill, som apropå jobbslakten på Volvo skriver, ”Vi som anser industrin nödvändig oroas däremot”. Denna artikel säger redan i rubriken att ”kamp krävs för investeringar”.
Ytterligare ett exempel på ett otydligt klassperspektiv finns i mittsidans tredje artikel. Där sägs: ”Men det svåraste är att åstadkomma trendbrottet – att få utsläppen av växthusgaser att börja minska – och dessutom inom ett fåtal år. Det är lätt att tala om stora och dyra förändringar i framtiden. Det är långt svårare att genomföra förändringar som innebär åtaganden idag.” Vi måste förklara för vilka det är svårt att minska utsläppen och varför. Om politikerna idag – vilket långt ifrån är det mest sannolika – skulle bestämma sig för att pressa fram ett trendbrott är det uppenbart att arbetarklassen skulle få betala priset.
Industri och investeringar är inte klassneutrala begrepp. Att inse industrin enorma ekonomiska betydelse och i hur grad den förändrat samhället innebär inte att socialister automatiskt bejakar industri eller investeringar. Det handlar om vilka investeringar och vilken industri, kort sagt om vilka som har makten att besluta om investeringarna. Socialister står för att de ska ske i offentlig regi, genom demokratiska beslut och under kontroll av berörda arbetare och lokalbefolkning.
När socialister studerar och tar upp frågan om skogsindustrin handlar det t ex om antalet anställda, vilka vinster företagen gjort, vilka är de viktigaste frågorna för arbetarna samt vilka krav vi ska ställa. Detta gäller även i förberedelserna för en för en mindre artikel. I Umeåbilagan betonas istället skogsbranschens stora möjligheter i Umeåregionen. När den tredje upplagan efter påpekande tar upp frågan om förstatligande är huvudargumentet att förstatligande gör att vinster kan investeras istället för att delas ut till aktieägare.

I diskussionen menade Jan Hägglund att ”marxister gör skillnad mellan att minska utsläppen och resurser som behövs, t ex energi. Energi behövs det mer av…”. Kamraterna menade att socialister inte har samma utgångspunkt som miljörörelsen. ”Att minska utsläppen får inte innebär att vi anpassar oss till miljörörelsen som kräver mindre energi…”. I samma inlägg hävdades att marxister är för teknik, till skillnad från miljörörelsen som vi måste kritisera. Som motiv för den starka betoningen på skogsindustri i förslaget till Umebilagan gavs att majoriteten av deltagarna i demonstrationen för jobb på Volvo i Umeå i november 2008 inte varit Volvoarbetare, utan anställa i skogsindustrin. ”De kom från ett skogstekniskt kluster och vår ambition är att väva in dem i en planekonomi”.

Men planekonomi kan inte vara lokal eller regional. Planeringen ska ersätta dagens profitstyrda kapitalistiska ekonomi, med dess utsugning av människor och miljö. Slöseri, liksom produktion för krigsindustri och lyx, ska ersättas med produktion efter behov.
Det handlar inte om att upptäcka vilka branscher som finns i Västerbotten och sedan göra ett förslag till planering av dess produktion under nuvarande förhållanden. En demokratisk planering av ekonomin är slutresultatet av massiv klasskamp. Det är först när arbetarna, med stöd av en stor majoritet av befolkningen, tagit makten som en verklig demokratisk planering kan inledas. En demokratisk planerad ekonomi är ingår i ett socialistiskt samhälle. Socialism innebär en utvidgning av demokratin, att massan av arbetare och befolkningen tar över styre och kontroll från aktieägare, direktörer och statliga toppchefer.

För att skapa en brygga mellan dagens situation och det socialistiska målet använder marxister övergångsprogrammets metod. Det betyder att ge stöd till kamp idag, att ställa krav och ta initiativ som kan leda till kamp. Samtidigt betonar marxisterna att det inte finns någon verklig lösning i dagens kapitalistiska samhälle och att tidigare segrar hela tiden är hotade – något vi sett inte minst under de senaste årtiondena i Sverige. Övergångsprogrammets metod bygger alltså på kamp och på vilka krav/vilket program man för fram. Kamraterna som försvarar Umebilagan har en helt annan sorts brygga – de vill ha något ”realistiskt” att erbjuda idag. Som en av dem sa i diskussionen.- ”Vi vill visa: finns det någon möjlighet att stoppa ‘tsunamin’ som är på väg? T ex genom att massproducera saker”. Deras svar är inte kamp och ett socialistiskt program, utan tekniska lösningar. Betoningen av vad som måste göras idag, utan förändrade maktförhållanden, är det som leder till ett ansvarstagande och försvar av dagens industri, teknik och energibehov.

Program mot krisen

När krisen inleddes på hösten 2008 förde Rättvisepartiet Socialisterna fram ett socialistiskt program mot krisen.

  • Bekämpa kapitalismens kris och öppna räkenskapsböckerna – låt direktörerna och spekulanterna falla utan fallskärm.
  • Facklig kamp och vetorätt mot nedläggningar, personalinskränkningar och omorganisationer.
  • Förstatliga bankerna, bilindustrin och andra storföretag under de anställdas demokratiska kontroll och styre.
  • Förkortad arbetstid i stället för varsel – 6-timmars arbetsdag utan lönesänkning.
  • Demokratisk plan för jobb, välfärd och omställning av samhället till en hållbar utveckling.
  • Demokratiska och kämpande fack – för ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Kraven fanns med i Offensiv varje vecka från början av november till slutet av januari. I ett VU-förslag till artikel i Umeåbilagan fanns kraven med för att visa vad vi sa när hotet mot jobben på t ex Volvo i Umeå var som mest akut. Vi skrev också att ”Arbetarna behöver samlas för att diskutera vilka krav man ska ställa och hur kampen ska föras. Medlemmarna måste ta kontrollen över sina egna fackföreningar. Volvos anställda har också en nyckelroll att spela när det gäller att ställa om produktionen för att rädda klimatet.” I VU-artikeln fanns också formuleringen att ”Spekulation och vinstjakt ledde till krisen, medan bördan för krisen lades på arbetare, sjuka och pensionärer”.

I diskussionen i Umeå riktade Patrik Brännberg skarp kritik mot detta program. a) Han ansåg att det var ”fel säga att spekulation och vinstjakt lett till krisen”, det var istället överproduktion som var orsaken. b) Han ansåg också att det var fel skriva att arbetarna behöver ha möten och diskutera hur kampen ska föras – de hade en rad möten i fackets regi som inte ledde till något. c) Han menade att det var ”för enkelt att säga medlemmarna ska ta över facket”. d) Det var också, enligt honom fel att ställa kravet öppna räkenskapsböckerna eftersom det kan uppfattas som MBL paragraf 18 och 19, att facket kan använda en löntagarkonsult. ”Men det är inte alltid rätt att använda löntagarkonsulter”. Kamraterna ansåg också att de redan öppnat räkenskapsböckerna genom att peka på den stora aktieutdelningen som Volvo gjort och på behovet av investeringar i fabriken i Umeå. e) Vidare ansåg PB att uttrycket ”Låt direktörer och spekulanter falla” är oseriöst – ”vad betyder det?”. Han ansåg att kravet inte ger respekt hos arbetarna.

Att utelämna spekulationens roll i den nuvarande krisen är ett stort misstag. Så här citeras Lynn Walshs inledning om världsekonomin på CWI-skolan i somras på CWI:s hemsida: ”Den ekonomiska förödelse som orsakades av den spekulationen som är medfödd i kapitalismen förstörde ungefär 50 000 miljarder dollar av rikedom så här långt och tvingade världens regeringar att lägga ut tusentals miljarder dollar för att förhindra en implosion av hela det finansiella systemet.” Kapitalisternas vändning bort från industriproduktion till spekulation nådde nya rekordnivåer det senaste decenniet vilket när bubblorna brast fick förödande konsekvenser även för tillverkningsindustrin. Att det är vinstjakten som orsakar överproduktionen är väl känt bland marxister. Strävan att maximera vinsterna sker på bekostnad av arbetarklassens andel av produktionsresultatet och därmed på dess köpkraft. Kapitalismen saknar planering, vilket automatiskt leder till överinvesteringar och överproduktion i branscher som för tillfället är de mest vinstgivande. Att peka ut vinstjakten som en orsak till krisen står inte i motsättning till marxismens teorier om kapitalismens kriser – överproduktion, profitkvotens fallande tendens, klassmotsättningarna, nationalstatens och privategendomens begränsningar – det är tvärtom ett sätt att inleda en diskussion om kapitalismens sätt att fungera.
Invändningarna mot arbetarmöten om vilka krav man ska ställa och hur kampen ska föras, samt att arbetarna måste ta över facket utgår från en statisk syn. Marxister väntar inte tills arbetarna tagit över facket eller haft perfekta möten innan vi ställer krav på det. Det handlar om att peka ut vad som är nödvändigt och att ligga steget före. De möten som hållits har helt säkert inte diskuterat krav och kamp. Att det idag uppfattas som ett långt steg att ta över facket innebär inte att det är omöjligt. I samband med strejkerna bland arbetarna på kraftverksbyggen i Storbritannien, som började i Lindsey, under 2009, kunde enskilda arbetare som var aktiva i Socialist Party spela en helt avgörande roll. Detta utan att ha varit förtroendevalda när strejken inleddes. Arbetarmöten antog kamraternas krav och samma kamrater valdes till ledningen för kampen och för fackföreningen.
I början på oktober 2008 kunde vi i Offensiv visa hur Volvo till och med lånade till aktieutdelningen. Men att visa upp dess siffror är inte samma sak som att räkenskapsböckerna öppnats. Offentliga källor räcker inte till – bolagens döljer siffrorna för såväl arbetare som för konkurrenter och myndigheter. Öppnade räkenskapsböcker är ett krav på arbetarkontroll, att de anställda ska känna till varje detalj om företagets finanser. Det är ett avancerat krav och en nyckelparoll i Trotskijs övergångsprogram från 1938. Det handlar om kamp mot ”affärshemligheter” och mot hela kapitalismens ekonomiska diktatur. Men det är just fråga om kamp, inte att kalla in en expert som konsult för att komma med alternativa förslag, även om även detta kan användas av lokala fack för att vinna tid och hitta alternativ (men tyvärr ibland också som en ursäkt för att vänta och inte ta kamp).

Vi kan naturligtvis alltid diskutera vilka krav som ska ställas och om paroller/formuleringar passar eller inte. Men att använda paroller mot fallskärmar för direktörer just när varslen slog rekord var helt riktigt.
Ett socialistiskt program med konkreta krav saknades i förslaget till Umeåbilaga från Umeå au. Ett sådant program ingår i marxisternas tradition, att visa vad vi tycker behövs för att rädda jobben, klimatet osv. Det är också viktigt att visa upp kampexempel, även från andra orter och internationellt. När Volvoarbetarna inte gick ut i kamp måste vi också försöka förklara varför och visa vad vi själva förde fram.

Hur ingriper marxister?

Marxister orienterar till mest kämpande skikten, men särskilt när kampen är på en låg nivå vänder vi oss till arbetare och ungdomar i allmänhet, t ex på stan eller i bostadsområden. Men även då är de mest medvetna som är öppna för vår politik och som vi måste inrikta oss mot.
I samband med kampen för jobben på Volvo ställdes detta på sin spets. Fackklubben på Volvo i Umeå tog initiativ till en demonstration i november 2008. VU diskuterade RS ingripande med au-kamrater, men tvingades efteråt kritisera vårt ingripande. För få medlemmar mobiliserades till demonstrationen och av det fåtal som deltog uppmanades en majoritet av medlemmar att enbart delta på torget där demonstrationen avslutades.
VU skrev i ett brev till au: ”Vårt intryck är att au fokuserat alltför mycket på risken för attacker från socialdemokrater och fackbyråkrater, och även diskuterat hur vi skulle agera för att undvika attacker. Detta riskerade att skapa onödig osäkerhet hos kamraterna, när det viktigaste att diskutera var politiska argument om varför Volvoarbetarna behöver vår politik. Att ett fåtal fackbyråkrater klagar på vårt agerande hör till.”
Ett flygblad delades ut i demonstrationen där den politiska profilen var låg och tydliga övergångskrav saknades. VU skrev i sitt brev: ”Flygbladet betonade snarare ‘jobben i Norrland’ än att ta upp hela krisen för bilindustrin och mot kapitalismen. Vi måste utgå från den globala och svenska krisen för att ta upp behovet av hård klasskamp, nya arbetarpartier i Sverige och globalt, samt att kapitalismen måste avskaffas. Vi måste skilja ut oss med både dessa förklaringar och med en konkret vägledning för kampen, om nästa steg efter demonstrationen. Det är också så våra möten måste läggas upp, med en kort och aktuell inledning, inklusive möjlighet att utvärdera dagen och diskutera vägen framåt.”
I en diskussion med Per-Åke Westerlund i februari 2009 försvarade au-kamraterna sitt agerande. VU kritiserades för att ha varit sekteristiskt när vi föreslog att kamraterna skulle ha egna megafoner, slagord och paroller. I efterhand stod det klart att demonstrationen genomfördes efter att förhandlingarna om avsked från fabriken var klara. Au skrev själva i sitt svar till VU: ”Detta svek stod inte klart för oss vid tidpunkten för demonstrationen, det var efteråt, då vi gjorde en mer grundläggande utvärdering som den fulla vidden av fackets svek gick upp för oss.” I sin ursprungliga utvärdering var au:s bedömning att ”många kunde dra slutsatsen att Rättvisepartiet Socialisterna gav arbetarna sitt fulla stöd”.
Ändå kritiserar au, även i diskussionen om Umeåbilagan, VU för att ha övervärderat demonstrationen i november 2008. ”Arne Johansson var inte insatt när han skrev till CWI att svenska bilarbetare var på gång”, sa Jan Hägglund.
Men bedömningen att demonstrationen i Umeå kunde varit inledningen på ökad kamp för jobben i fordonsindustrin var inte felaktig. I det läget fick protester som RS.are tillsammans med andra ordnade i Göteborg stor uppmärksamhet. SvT:s Aktuellt rapporterade från en demonstration i Göteborg och IF Metalls ordförande Stefan Lövén tvingades hålla frågan om statliga ingripande öppen. Att de formella förhandlingarna om uppsägningar var klara innebar inte att kampen var över.
På och inför demonstrationen i Umeå i november handlade det om att föreslå nästa steg för kampen. RS tillsammans med fackliga aktivister måste visa vilken kamp och vilket program som var nödvändiga för att rädda jobben. Men de drivande i RS Umeå diskuterade mest hur de skulle undvika att bli påhoppade av socialdemokrater och fackliga byråkrater.
Ett flygblad eller ett ingripande i en demonstration kan inte ensamt vända utvecklingen, men för marxister gäller att förklara orsakerna till krisen och att ärligt redovisa vad som krävs – att arbetarklassen tar strid. I diskussionen den 11 februari menade au-ledamöter i RS Umeå att ”låg politisk medvetenhet” på Volvo var ett särskilt problem. Men även om det skulle vara så, var vårt svar, får det inte innebära att partiet anpassar sig till en lägre medvetenhet och därför inte ställer socialistiska krav eller undviker att betona kampens roll.
Istället för konkreta initiativ i Umeå lanserade RS Umeås au ”Kampanjen för Jobb”. ”Redan i höstas startade vi enhetsinitiativet Kampanjen för Jobb”, skrev man i förslaget till Umebilaga. På sin hemsida presenterades kampanjen som ”landsomfattande”. Faktum är att det är en kampanj som aldrig existerat. Den har inte haft några aktiviteter och har inget program. Syftet var enbart att ge RS-medlemmar i Umeå en bild av vara en del av något större, ”landsomfattande”. Däremot ville RS Umeås au inte använda kampanjen ”Unga kräver jobb och grön framtid”, som lanserats av RS:are i Elevkampanjen.
En annan genomgående tendens som var tydligt i diskussionen den 11 februari är att RS Umeås arbetsplatsbesök ligger långt bak i tiden. Än mindre ingripa där jobben hotas – som AstraZeneca, posten i Umeå och ICA:s respektive COOP:s lager. Au-ledamöterna sa att man ”inte haft kraften att göra alla ingripanden” gentemot arbetsplatserna och ”inte orkat med” att gå till arbetsförmedlingen och snabbmatsrestauranger, något man länge talat om.

Enhetsarbete och nytt parti

Rättvisepartiet Socialisterna och CWI står för bygget av nya arbetarpartier. Detta som ett resultat av att traditionella arbetarpartier som socialdemokraterna och i vissa länder kommunistpartierna degenererat till borgerliga partier. I Sverige, liksom i Frankrike, Tyskland, Storbritannien osv, är det S-partier som genomfört större delen av det nyliberala programmet, inklusive privatiseringar. Även om S-partierna har fler arbetarväljare än de traditionella högerpartierna är de inte längre ”vårt parti” för de flesta arbetare. De får röster som ”det minst onda” av två dåliga alternativ.
CWI deltar i bygget av flera nya alternativ – PSoL i Brasilien, SYRIZA i Grekland, NPA i Frankrike och Die Linke i Tyskland. De står för ett steg framåt för arbetarklassen i stort, även om vi har politisk kritik mot dessa partiers politik och praktik. Hur långt de kan utvecklas är en öppen fråga, beroende på klasskampen i respektive land, den socialistiska flygelns styrka inom partiet, internationella impulser mm.
Umebilagan, det förslag Jan Hägglund hade tänkt trycka redan i januari, tog inte alls upp frågan om ett nytt arbetarparti. Efter att detta påpekades lade författarna till några meningar om behovet av ett nytt parti.
RS Umeås ledning har samtidigt under en längre tid diskuterat ”enhetsarbete”. Det har framför allt gällt ”Enad Vänster” i Umeå, som arrangerar 1 majdemonstrationerna. Här RS Umeå spelat en allt större roll och internt har detta beskrivit som en strategi för att bygga partiet. Såväl Socialistiska Partiet som Kommunistiska Partiet har i omgångar presenterats som långsiktiga allierade.
Bakom detta samarbete ligger att RS Umeå, trots medlemstalet, är relativt isolerat. Få medlemmar spelar någon roll på sin arbetsplats, skola, fackförening eller i någon kamp. Den lokala ledningen ar inte heller tilltro till att medlemmarna skulle kunna agera självständigt.
”Enhetsarbetet” har betonats för att väga upp isoleringen och att RS Umeå gått bakåt. Medlemmarna ska känna att partiet spelar en viktig roll även i samarbete med ännu mindre partier till vänster. Ett annat syfte med de långa diskussionerna om Enad Vänster har varit att blockera resten av vänstern från att samarbeta med vänsterpartiet i Umeå. Detta i sin tur har byggt på en oro att V ska ta röster från RS snarare än att V spelat någon roll i diskussionerna om ett arbetaralternativ till högerpolitiken.
I diskussionen den 11 februari betonade representanterna från partistyrelsen att ett nytt arbetarparti kommer att byggas ur kamprörelser. Även de nya partier som hittills bildats är bräckliga för-partier, ännu inte de nya masspartier som behövs. De visar ändå hur även nya partier står under ett tryck från det kapitalistiska samhället. För marxister och socialister gäller att bygga en stark vänster inom dessa partier. Oroande tecken från samarbetet i Umeå är snarare än ovilja att öppet diskutera politiska skillnader. T ex förde RS Umeås au inte fram den hårda kritik man hade mot SP:arna i den lokala fackklubben på Volvo i kampen jobben. För RS au har det mest handlat om en slags diplomatiska överenskommelser med andra organisationer.
Förslaget om en ”enhetslista” i valet handlar endast om att det skulle vara en fördel att verka ”bredare”. Enhetsarbete i marxistisk mening handlar om aktivitet och aktioner (demonstrationer, kampanjer, blockader osv). Det skulle också kunna handla om ett valsamarbete, liknande ArbetarInitiativet som RS, SP och andra hade i EU-valet 2009. I det lokala fallet i Umeå är emellertid förslaget att 4 personer, varav två anhöriga till RS:are, ska stå som ”oberoende” på valsedlarna. De fyra spelar dock ingen roll i att utarbeta politiken eller genom delta i någon kampanj eller kamp. Det är med andra ord en partilista med några kandidater som inte är medlemmar i partiet. Inget fel i det, så är fallet även med några av RS valsedlar i årets val, men att kalla det enhetslista är ge falskt intryck om att de är något större/bredare än vad det är.

Sammanfattning

Rättvisepartiet Socialisterna är inte ett parti vars uppgift är att vara rådgivare till styrande politiker. Inte heller är partiets uppgift att försöka hitta ”realistiska” lokala och regionala lösningar på den globala krisen. Vi för fram ett socialistiskt alternativ till kapitalismens månghövdade kris, som bygger på kamp och arbetarklassens organisering i kämpande och demokratiska fackföreningar och ett nytt arbetarparti. Vi använder övergångsprogrammets metod för att koppla dagens kamp och medvetenhet till behovet av socialism. Stora brister i umebilagan i dessa socialistiska grundpelare föranledde vårens diskussioner med au i Umeå. Medlemmarna i Umeå fick aldrig chans att diskutera frågan innan au:t beslutade att hoppa av.
I diskussionen den 11 februari ställde Per-Åke Westerlund från RS VU fyra frågor till au:t i Umeå:

  1. Med vilken politik har partiet ingripit och hur? (i kampen för jobben etc)
  2. Artikeln om gröna industrijobb: vilka lärdomar vill den föra ut och vilka krav för den fram?
  3. Paroller om ”massproduktion” och ”kamp för investeringar” – varifrån kommer dom? (ur vilka av marxismens historiska erfarenheter, exempel)
  4. Vad är socialistiskt i Umeåbilagan?

Han förde också fram förslag om: – ett särskilt möte för medlemmar på arbetsplatserna, – en ungdomsaktion med Unga kräver Jobb och Grön Framtid, – att RS Umeå skulle skicka en medlem till Sundsvall för att stödja och lära sig av kampanjen Rädda Vården.
Varken frågor eller förslagen fick några svar, förutom ett vagt löfte att åka till Sundsvall.
Stockholm 22 februari.

Efterskrift:

Inom några dagar efter detta möte hade det dåvarande au:t i RS Umeå inlett sitt hemliga arbete för att hoppa av från RS och CWI.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: