Debatten med avhopparna (3)

Kampen för jobben på Volvo, november 2008 – januari 2009

Hösten 2008 spreds den djupaste internationella kapitalistiska krisen sedan 1930-talet som en löpeld över hela världen. Krisen innebar en stor utmaning för alla politiska partier och riktningar. Den politiska grundvalen för nyliberaler och kapitalistiska partier rasade samman. För socialister ställdes förmågan att presentera ett socialistiskt alternativ och kampinitiativ för att rädda jobben på sin spets.
Inom Rättvisepartiet Socialisterna ledde det till en skarp debatt mellan RS Umeås dåvarande ledning (de som nu hoppat av) och ledande RS-kamrater i resten av landet. Under några månader varslades 1 200 arbetare på Volvo Umeverken.
I november planerade Metallklubben på Umeverken en demonstration mot varslen. Efter att skjutits upp några gånger sattes datum till den 29 november. Den breddades dessutom till att vara en demonstration för Metall i hela regionen.
De blivande avhopparna satsade inte på att delta och ingripa i denna demonstration, som samlade 1 000 metallarbetare. Den stora satsning från RS Umeå var istället en demonstration med Enad Vänster två veckor tidigare, den 15 november, med 78 deltagare. Det första bidraget här nedan är de blivande avhopparnas långa utvärdering av den demonstrationen. Men entusiasmen över ”enhetsinitiativ” höll inte ända fram till den stora demonstrationen. Till denna snarare avråddes medlemmar från att delta, sälja tidningar osv, av rädsla för attacker från byråkrater i metallfacket och socialdemokratiska politiker.
RS VU hade inför demonstratioen uppmanat RS Umeå att mobilisera maximalt, samt att ta med banderoller, megafoner och ett bokbord. Inget av detta gjordes, med argumentet att man i så fall skulle ”hade blivit hindrade, och i värsta fall, bortkörda från demonstrationen”. Som ett eko av framtida debatter skriver oroas man av att ”uppfattats som afa-provokatörer”. Så när möjligheten gavs att ha en dialog med varslade industriarbetare valde avhopparna att dela ut ett utslätat flygblad med en inbjudan till ett fikamöte efteråt. Fd erfarna socialister, som argumenterar för att organisationer inom t ex Enad Vänster ska ha rätt att föra ut sin egen politik, backade och underordnade sig vad man trodde var tillåtet i den stora arbetardemonstrationen.
En liknande demonstration i Trollhättan senare, där Mona Sahlin var talare, visade på möjligheterna med en tydligt politiskt ingripande. Offensiv rapporterade om talkörerna :”Hellre en Saab på parke- ringen än Maud i regeringen” och ”Varsla alliansen, flytta dem till Skansen”. Minst lika stark var responsen för slagord som initierades från RS avdel¬ning som ”Vem ska äga Saab? – Det ska du och jag” ”Vem ska äga vår bilindustri – det ska vi – vi.vi,.vi”, ”Vad ska vi göra? – Rädda jobben” och ”Med dig har vi inte råd – Avgå Maud!”. Vår banderoll, Förstatliga Saab och Volvo, togs också emot mycket bra. I Trollhättan såldes 200 Offensiv på och inför denna demonstration. Rädslan att bli ”bortkörd” från demonstrationen har upprepats av avhopparna även i andra diskussioner för att motivera låg profil, men det det bygger inte på några exempel från verkligheten.
Under nyårshelgen upptäckte RS-medlemmar att Jan Hägglund och Patrik Brännberg från Umeå svarat på frågor om jobben på SvT Västerbottens hemsida. Svaren var återigen en urvattnad version av RS politik. Istället för att betona behovet av kamp för jobben agerade Hägglund/Brännberg rådgivare till Umeå kommun. ”Umeå kommun måste ta ledningen och samordna de resurser som finns för att det ska skapas GRÖNA INDUSTRIJOBB i kommunen och övriga delar av länet!”
Efter att ha läst deras svar till SvT skickade VU ett nytt brev till dåvarande au för RS Umeå.
De blivande avhopparna kom med ett långt svar på det första brevet en månad senare. VU:s andra brev besvarade aldrig. I det långa svaret ägnas stort utrymme till just frågan om hur man ska ingripa. Det omständligt upprepade påståendet att VU inte gav några råd om talkörer – i sig inte en avgörande fråga – motbevisas av talkörerna i Trollhättan (se ovan). Den andra frågan avhopparna betonade var att den lokala fackklubben på Volvo utfört ”ett utstuderat svek” redan innan demonstrationen genom att avsluta förhandlingarna om varslen. ”Detta svek stod inte klart för oss vid tidpunkten för demonstrationen, det var efteråt, då vi gjorde en mer grundläggande utvärdering som den fulla vidden av fackets svek gick upp för oss. VUt:s beskrivning av facket på Volvo som kampvilligt och radikalt, istället för svekfullt, är ett misstag.” Denna debatt hör därför samman med den om ArbetarInitiativet (se debatt nr 1 i denna serie). Internt inom RS höll de blivande avhopparna en sekteristisk linje gentemot fackliga företrädare, medan de utåt inte förde fram någon kritik. Kritiken användes samtidigt för att överdriva svårigheterna att föra fram en kamplinje för jobben. VU:t argumenterar för ett tydligt program jobben, samtidigt som socialisters roll är att vara konstruktivt pådrivande på lokala och centrala fack. Även om -inläggen från au/avhopparna nedan dominerar i längd visar de ändå en stor skillnad i politiskt angreppsätt, förutom i tonläge.

  1. November 2008: RS Umeå au:s utvärdering till Enad Vänster efter demonstrationen den 15 november
  2. 4 december 2008: Vu:s brev till Umeå au efter demonstrationen den 29 november
  3. 25 november 2008: Svar till SvT från Jan Hägglund och Patrik Brännberg, Umeå au
  4. 8 januari 2009: VU:s kritik av svaren till SvT
  5. Januari 2009: au:s svar (daterat 20 december) på VU första brev

1. November 2008: RS Umeå au:s utvärdering till Enad Vänster efter demonstrationen den 15 november

Rättvisepartiet Socialisternas utvärdering av demonstrationen 15 nov – samt förslag inför framtiden som vi vill diskutera

I. Demonstrationen var ett viktigt och riktigt initiativ. Ständigt nya varsel, bl a på Cranab (65), Indexator (45+17 visstidare) och nedläggningen av Astra Zeneca (170) bekräftar det riktiga i en demonstration med huvudsaklig betoning på försvar av jobben.
Hela 78 personer deltog, slutligen, i tåget (vi räknade efter start) – detta trots:
– bristen på tradition att demonstrera just den 15 nov (som inte är en demonstration med traditioner som t ex 1 maj och Kristallnatten).
– vädret (isande vind och snöfall),
– konkurrens från andra demonstrationer,
Många ungdomar som brukar komma på Enad Vänsters demonstrationer deltog på en djurrätts-demonstration ute i Olofsfors. Till detta ska även läggas att alla volvoarbetare som vi talade med i samband med flygbladsutdelningar vid fabriken (ett 50-tal) plus de medlemmar/sympatisörer vi talade med i telefon – alla trodde att facket på stormötet hade beslutat att organisera en demonstration den 22 november – vilket kan ha bidragit till att dessa stannade hemma den 15 nov – då de olika initiativen uppfattades ligga så nära i tid (senare har vi fått reda på att denna manifestationen inte ska ske den 22 nov utan den 29 nov).
Vi tycker även att den politiska framtoningen blev helt korrekt.
Under kampanjen, och på själva demonstrationen den 15 nov, kom framtoningen att koncentreras på två saker: arbetslöshet och rasism – ett resultat av den våldsamt förvärrade krisen – samtidigt som vi inte släppte inriktningen på att dra med ungdomar som vill bekämpa sverigedemokrater och nazister.
Glädjande nog fick vi även en hyfsat bra bevakning i media.
VF var där och både fotade och intervjuade, något som kom in i måndagstidningen. Västerbottens-radion hade inslag om demonstrationen i sina nyhetssändningar. Dessutom fanns demonstrationen omnämnd på VK:s hemsida. Vi hade otur vad gäller insändaren inför demonstrationen. VF tog dock in den samma dag medan VK påstod att insändaren hamnat mellan stolarna (p g a folkomröstningen om Vojmån – VK tog in insändaren måndag 14/11 och bad muntligt om ursäkt i ett samtal).

II. Demonstrationen den 15 nov bör inte bedömas endast utifrån utfallet just denna dag.

Det finns även några värdefulla slutsatser att dra av arbetet inför demonstrationen anser vi:
– vårt budskap mottogs med sympati, inte minst från arbetarna på NUS och Volvo LV; många ville diskutera och vissa ville hjälpa till att sätta upp affischer i framtiden – Enad Vänster har visat att det står på arbetarklassens sida i en sällan skådad utsträckning – en investering inför framtiden,
– Det fanns under kampanjen en stor skillnad i medvetenhet om krisens djup och konsekvenser, mellan oss som dagligen följer och kollektivt diskuterar skeendet, och de som är utlämnade att ensamma tolka de enorma händelser som äger rum (en bank-akut på 1,5 ggr statsskulden; hot om utplåning av svensk tillverkning av personbilar, fler varsel än någonsin sedan 1992; hot om nedläggning av GM, Ford och Chrysler!),
– medvetenheten om krisen är ännu relativt begränsad till de grupper som själva hotas/drabbas av arbetslöshet via varsel och nedskärningar – exempelvis inom industrin, vården och äldreomsorgen. Någon generell antikapitalistisk stämning hade ännu inte spridit sig i bredare skikt. Och detta var naturligtvis en starkt bidragande orsak till att det inte dök upp fler ”ströpersoner”, den 15 nov – personer som insett att kapitalismen inte kan erbjuda ett anständigt liv. Många var överraskande och t o m chockade – andra förvirrade och hade (helt naturligt) svårt att förstå krisens omfattning. I tider av stora och plötsliga förändringar så kan avståndet mellan aktiva och organiserade socialister, å ena sidan, och de som lämnas att ensamma att tolka händelseutvecklingen, å andra sidan, bli väldigt stort. Men den politiska medvetenheten utvecklas hela tiden, inte minst i takt med olika kampinitiativ, även om alla skikt inte kommer att dra samma slutsatser samtidigt.
Men allt eftersom så kommer krisens effekter att sprida sig till bredare grupper – och därmed kommer även viljan att ta kamp mot krisens effekter att öka – förutsatt att olika kampinitiativ tas.
Självklara saker, men saker som ändå måste sägas, om en utvärderingen av den 15 november ska bli djupare än vad som media förmår prestera (även om det var en positiv överraskning att VF kom över huvudtaget). Och någon form av utvärdering är värdefull, inför framtida initiativ, anser vi.
III. Krisens snabba förlopp och den rubbade världsordningen. Vi är säkra på att alla är ense om att kapitalismens inneboende motsättningar har lett fram till den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet – detta efter ett sällsynt långt (låt vara brutalt och geografiskt ojämt spritt) uppsving.
Detta är inte någon vanlig konjunkturnedgång utan den djupaste krisen sedan 1930-talet.Att finans-krisen nu sprider sig till den ”reella ekonomin” bekräftas av en rad olika fakta:
– Antalet varsel i oktober var nästan 20 000. En siffra som bara överträffades under några månader under krisen 1991- 93. Västerbotten hör till de delar av Sverige som drabbats värst av varsel.
– Inte bara storbanker hotas av konkurs – återigen vill vi nämna det exempellösa i krisen för de tre amerikanska biljättarna GM, Ford och Chrysler som nu öppet tigger om att staten ska ge dem ytterligare 25 miljarder dollar, detta för att hindra en omedelbar konkurs.
– I hela EU, Sveriges viktigaste exportmarknad, har tillväxtsiffrorna för 2009 skrivits ned på ett oemotsvarat sätt. Redan befinner sig euroområdet i en recession, enligt Dagens Industri.
– Globalt sett kan antalet jobb som hotas räknas i miljoner.
Men krisen går, som vi säkert inte är ensamma om att inse, djupare än till ekonomin.
Det som nu ifrågasätts är USA:s länge oomstridda ledarställning inom det imperialistiska lägret. USA har varit oomstridda som den ledande makten inom det imperialistiska lägret efter Andra Världskriget. Och efter ”östblockets” sammanbrott har USA varit den oomstridda världsmakten även globalt. Men de motsättningar som byggts upp under det (på en gigantisk kreditexpansion och skuldsättning) förlängda uppsvinget slår nu tillbaka i en sällsynt allvarlig kris. Och som en effekt av detta undermineras nu USA:s dominerande ställning. Ingen utveckling är naturligtvis en i förväg fastlagd sanning. Men vi vill, med kraft, även peka på de motsättningar som hårdnar mellan de imperialistiska blocken och där det mest anmärkningsvärda är att USA:s roll redan ifrågasätts. Samtidigt finns det ingen annan imperialistisk makt som kan ”ta över” på det sätt som USA gjorde från de gamla kolonialmakterna (Storbritannien, Frankrike, o s v ) efter 1945. Detta öppnar i sin tur för en situation där krig och svält hotar i en omfattning som heller inte har skådats sedan Andra Världskriget. Å andra sidan öppnar situationen även för stora sociala omvälvningar, av revolutionär natur. Kina kan komma att gå, från att vara en symbol för den nya kapitalismen, till att bli en symbol för en ”ny och stor” arbetarklass politiska uppvaknande och revolutionära kamp.
Med största sannolikhet kommer nedgången i ekonomin att bli både mycket djup och långvarig. Allt fler jobb kommer att hotas och allt fler skikt av arbetarklassen kommer att drabbas av kapitalismens brutalitet. Kampen om jobben, och om vem som kommer att få betala krisen, har ännu inte börjat på allvar.
För Rättvisepartiet Socialisterna var demonstrationen den 15 november starten på en lång kampanj som berör frågor av typen:
– vem ska betala krisen;
– vem/vilka kan organiseradet nödvändiga motståndet – mot etablissemangets plan på att arbetare, arbetslösa, hyresgäster och pensionärer, återigen, ska bli de som får betala kapitalismens kris.
IV. Diskussion om fortsatt samarbete och skapandet av en ny politisk kraft. Bankerna och andra börsföretag (exempelvis Volvo Group) är de som ska betala krisen. Men detta förutsätter att det finns en motkraft – på arbetsplatser och inom fackföreningar samt på skolor; en motkraft som kan ta initiativ att försvara jobben men även föra fram sitt program på bred front i samband med det ökade politiska instresse som valrörelser innebär. Inom rs anser vi att det idag inte existerar något parti/grupp/politisk riktning som ensam kan utgöra en sådan motkraft. De etablerade partierna har, självklart, inte inte några andra tankar än att rädda det kapitalistiska systemet – även till priset av temporära eftergifter – om sådana skulle behövas. De existerande socialistiska-, vänster- eller ”radikala” organisationerna är för svaga för att kunna ta upp kampen på en bredare front.
Nya stora partier / fackliga / sociala rörelser/ skapas ur stora strider! Detta är en riktig beskrivning. Den som inte vill vidkännas detta riskerar att isolera sig; man är helt enkelt sig själv nog, vilket kan leda till sekterism. Men samtidigt kan talet om ”stora strider”, som en förutsättning för att skapa ett nytt socialistiskt alternativ med massanslutning, också leda till opportunism; opportunism i form av passivitet och sedan anpassning till socialdemokratin – ”i väntan på de stora striderna”. Men dagens situation medger ingen väntan. Dagens situation kräver att vi agerar istället för att vänta; att vi tar till vara på de möjligheter som finns – och lägger en så fast politisk och organisatorisk grund som möjligt inför de väntande stora striderna.
Rättvisepartiet Socialisterna ser, grovt sett, ett val mellan två helt olika politiska strategier.
Den ena strategin innebär valet av ”det minst onda”. Detta leder oundvikligen till en, politisk och organisatorisk, underordning i förhållande till socialdemokratin med stödpartier och dess fackliga apparat. Strategin av att välja det mindre onda leder oundvikligen till denna kapitulation och slutligen även till kapitalution för marknadens diktatur.
Den andra strategin innebär uppbygget av ett helt nytt socialistiskt alternativ med massanslutning – en kraft som kan överflygla socialdemokraterna, dess byråkratiska kontroll av fackföreningsrörelsen och dess stödpartier (på samma sätt som Labour en gång överflyglade Liberalerna och därefter kom att utmana de Konservativa i Storbritannien). Rättvisepartiet Socialisterna arbetar för att bygga upp en ny socialistisk kraft. Vi tror att denna kan växa fram ur kampen mot kapitalismen; i försvaret av jobben och mot nedskärningarna. Ett första steg skulle vara att vänster-, socialistiska- och ”radikala” organisationer tar konkreta enhetsinitiativ för att bekämpa hot som arbetslöshet, rasism och klimatkatastrofer.
Ett av våra mål måste vara att dra in de stora skikt av arbetare och ungdomar som, idag, står vid sidan av; drar in dem i den begynnande kampen på arbetsplatser och inom lokala fack . För även om stora skikt visserligen står vid sidan av så följer alltfler, med intressere, händelseutvecklingen; allt fler ser med sympati på de initiativ som verkligen tas för att stoppa etablissemangets planer på att ännu en gång låta arbetarklassen betala krisen. Detta är en av lärdomarna från kampanjen inför den 15 nov och även från andra begränsade aktioner och kampanjer.
Vi känner alla till de historiska motsättningar som präglat vänstern, i Sverige liksom i andra länder. Vi känner även olika lokala och mer aktuella debatter. Men mot bakgrund, dels av den ekonomiska krisens djup och den rubbade världsordningen, dels det faktum att den överväldigande delen av arbetarklassen står utanför den aktiva kampen mot krisen samtidigt ingen enskild politisk riktning (grupp/parti) inom överskådlig tid själv kommer att kunna organisera arbetarklassen för ett effektivt motstånd – så kan vi inte låta dessa tidigare motsättning stå i vägen för ett försök att ta olika kampinriktade enhetsinitiativ. Från rs sida ser vi även möjligheten att det, ur sådana enhetsinitiativ, skulle kunna växa fram olika framtida valallianser – mellan partier/organisationer med bevarad politisk identitet.
Vid sidan av dessa, mer konkreta initiativ, vad gäller kampen för jobben och eventuella framtida valallianser, anser vi även att det vore värdefullt att diskutera frågan om hur ett framtida stort och landsomfattande socialistiskt arbetarparti kan byggas upp – ett parti med massförankring av en art som gör att det kan överflygla socialdemokratin med dess stödpartier. Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi anser det viktigt att diskutera den strategi som inte går ut på att anpassa sig till det minst onda utan syftar till att bygga upp ett nytt marxistiskt alternativ med massförankring.


2. 4 december 2008: Vu:s brev till Umeå au efter demonstrationen den 29 november

Från RS VU
Till au i RS Umeå

Kampen för jobben

Med krisen och hotet mot jobben ställs vårt parti inför nya akuta utmaningar. Vi måste bryta med rutinism, höja den socialistiska profilen och vara beredda att mobilisera med kort varsel.

Partiets agerande i Umeå vid Volvo-demonstrationen lördag den 29 november måste ställas mot dessa behov. Inför den viktiga demonstrationen hölls täta kontakter med en rad råd från VU-kamrater till au-kamrater om vårt agerande.

Betydelsen av demonstrationen gjorde oss övertygade om att många bilarbetare skulle delta. Vi uppmanade därför till maximal mobilisering. Vårt intryck är dock att så inte skett. Att kamrater deltagit i många aktiviteter veckorna innan kanske får en eller annan medlem att tacka nej. Men vi måste använda beprövade metoder för att få ut så många som möjligt. Detta var en unik chans till dialog med Volvoarbetarna, som i sig ger erfarenheter för alla som deltar. Kamraterna skulle mobiliserats till den huvudsakliga samlingspunkten och gått i tåget. Partiet skulle haft bord både på samlingen och på torget. Plakat, talkörer och megafon hörde också till det VU-kamrater tog upp i förväg. Småintervjuer med demonstranter är ett annat sätt vi använder för att få en dialog och värva prenumeranter.

Politiskt gäller att föra fram ett tydligt socialistiskt program som också tar upp behovet av kamp. Vi måste använda uttalanden som tar upp möjligheten av förstatliganden, t ex från IF Metalls ordförande, för att föra fram vår linje. Pressmeddelandet från varslade bilarbetare i Göteborg uttalar sig för att räkenskapsböckerna ska öppnas, att förstatligande ska vara under arbetarkontroll och tar upp frågan om kompensation till småsparare. Men detta uttalande användes inte och vårt program fördes inte fram i det flygblad som delades ut på demonstrationen i Umeå.

Flygbladet betonade snarare ”jobben i Norrland” än att ta upp hela krisen för bilindustrin och kapitalismen. Vi måste utgå från den globala och svenska krisen för att ta upp behovet av hård klasskamp, nya arbetarpartier i Sverige och globalt, samt att kapitalismen måste avskaffas. Vi måste skilja ut oss med både dessa förklaringar och med en konkret vägledning för kampen, om nästa steg efter demonstrationen. Det är också så våra möten måste läggas upp, med en kort och aktuell inledning, inklusive möjlighet att utvärdera dagen och diskutera vägen framåt.

Vårt intryck är att au fokuserat alltför mycket på risken för attacker från socialdemokrater och fackbyråkrater, och även diskuterat hur vi skulle agera för att undvika attacker. Detta riskerade att skapa onödig osäkerhet hos kamraterna, när det viktigaste att diskutera var politiska argument om varför Volvoarbetarna behöver vår politik. Att ett fåtal fackbyråkrater klagar på vårt agerande hör till.

Vi vill ha en fortsatt diskussion med au och kamrater i Umeå om hur vi för fram hela vårt socialistiska program och hur vi ingriper i demonstrationer/arbetarmöten.

Stockholm 4 december
RS verkställande utskott


3. 25 november 2008: Svar till SvT från Jan Hägglund och Patrik Brännberg, Umeå au

Rättvisepartiet Socialisterna om jobbkrisen

2 000 västerbottningar har varslats om uppsägning under 2008. Hur vill de lokala politikerna bemöta krisen? Först ut är de ledande politikerna i Umeå. Senare i veckan kommer svar från alla kommuner i länet.

Här svarar Jan Hägglund och Patrik Brännberg från Rättvisepartiet Socialisterna på hur de vill bemöta alla varsel och den rådande lågkonjunkturen.

Fråga 1: Vad tycker du att Umeå kommun ska göra för att möta det snabbt försämrade läget på arbetsmarknaden?

1. Kommunen/kommunkoncernen måste satsa på att öka personaltätheten inom sina egna verksamheter – istället för att ytterligare tunna ut personaltätheten!
Detta kräver nyanställningar inom bl a äldreomsorgen samt även stora satsningar vad gäller familj- och individomsorg. Dessutom måste lärartätheten öka. Målet på 15 barn per barngrupp inom barnomsorgen måste uppfyllas snarast (nu ökar ju antalet barn per grupp).
Det finns minst tre sätt minst att finansiera kommunens nyanställningar för ökad personaltäthet.
A. De senaste fem åren har kommunkoncernen haft ett ackumulerat ekonomiska överskott på sammanlagt 940,2 miljoner (plus 100 miljoner som avsatts till framtida pensionsutbetalningar, d v s egentligen 1 040,2).
Dessa pengar har kommunen sparat genom att inte låna till investeringar i den utsträckning som vi ansett vara rimligt. Vi vill nu (i ett första steg, använda dessa sparade pengar för att öka antalet anställda), detta genom att lösgöra en summa på ca hundra miljoner kr för att kunna anställa fler människor inom kommunen.
Detta sker ”tekniskt” genom att kommunen, under kommande år, lånar en större andel av pengarna till kommande investeringar.
B. Balansmålet för kommunen räkenskaper gäller för en period på tre år. Detta gör att Umeå kan underfinansiera budgeten för exempelvis år 2009. Underskottet som uppstår återbetalas sedan under 2010 och 2011.
Om lågkonjunkturen fortsätter, även under dessa två år, så kan återbetalningen ske genom att kommunen lånar till sina sina investeringar, i högre utsträckning, även under dessa år.
C. Lägg ned satsning på kulturhuvudstadsåret! Kostnaden för satsningen riskerar att öka till minst 500 miljoner fram till år 2 014. Med dagens ekonomiska kris riskerar eventuella sponsorer att försvinna (stat, företag och EU). Umeå kommuns egen kostnad kan därför komma att fördubblas, eller mer.
Genom att slopa detta projekt räddar kommunen minst 100 miljoner – men kanske 200 miljoner.
2. Umeå kommun måste ta ledningen och samordna de resurser som finns för att det ska skapas GRÖNA INDUSTRIJOBB i kommunen och övriga delar av länet!
Umeå har sällsynt goda förutsättningar för att lägga sig i framkant när det gäller tillverkning av miljövänligt fordonsbränsle ! Det sker idag satsningar i bl a Boden, Piteå, Överkalix, m fl kommuner med långt sämre förutsättningar.

Förutsättningar:

A-B. Kommunen har två (2) universitet (Umeå Universitet samt skogshögskolan) och en framträdande forskning bl a vad gäller syntetisk diesel – forskning var resultat borde uppmärksammas mer.
C. Biogas utvinns främst ur de kommunala reningsverken – och Umeå har ett sådant – och därmed kunskaper om hur denna kan användas, bl a till drivmedel.
D. I Obbola finns det en massafabrik. I andra kommuner, som Piteå, tas restprodukter tillvara för att framställa miljövänligt bränsle.
E. Till detta ska givetvis läggas alla inlandskommuner med sina väldiga tillgångar av skogsråvara.
Dessa kunskapsmässiga, och ”materiella” tillgångar måste sammanföras, och ett långsiktigt program för industriell produktion utarbetas. Detta skulle kunna omvandla Umeå, från en kommun vars industriella tradition är ringa, till att bli en ledande kommun vad gäller framställning av miljövänligt fordonsbränsle.
För att visa vad det handlar om så beräknar Gasföreningen att om alla resurser i Sverige skulle utnyttjas, vad gäller framställning av biogas, så skulle hela 60 000 nya jobb kunna skapas. Umeå skulle kunna få sin del av framtida, ”gröna” industrijobb.
3. En manifestation till försvar av jobben i Västerbotten , samt i andra glesbygdskommuner, borde anordnas med Umeå kommun som initiativtagare. Dels för att pressa de stora företagen att minska antalet varsel. Dels för att få staten att upprätta den så nödvändiga kommunakuten.
Västerbotten är det län som drabbats värst av varslen, näst efter Västsverige (om man tar hänsyn till befolkningsmängden). Många kommuner har dessutom inte fått del av de senaste årens uppgång – utan fortsatt att tappa såväl när det gäller befolking som arbetstillfällen. De politiska partierna måste agera på denna orättvisa.

Fråga två: Vilka krav vill du ställa på regeringen?

1. En kommunakut måste inrättas – på samma sätt som bankakuten. Att det finns pengar visas av att det endast tog tre dagar att få bankakuten på 1500 miljarder kronor genom riksdagen (statsskulden är på cirka 1000 miljarder).
Alltså: en kommunakut måste inrättas på samma sätt som det inrättades en bankakut.
2. Fordonsindustrin, med alla dess jobb, måste försvaras . Branschen står för 15 procent av den svenska exporten och en tredjedel av industrins satsningar på forskning och utveckling. En eventuell nedläggning av SAAB eller Volvo skulle vara en katastrof.
Under en lång period har kortsiktiga vinstintressen prioriterats över arbetsmiljö eller satsningar på forskning och utveckling av miljövänligare fordon. Exempel: Volvo PV halkat efter när det gäller teknikutvecklingen mot miljövänliga fordon.
Staten måste ta över majoritetsägandet av svensk fordonsindustri. Med en sådan lösning skulle resurser och kunnande hos landets fyra fordonstillverkare kunna läggas samman. Detta kräver att personbilstillverkningen i SAAB och Volvo, som hotas av nedläggning från GM och Ford, förstatligas.
Detta skulle kunna skapa förutsättningar för en samordnad, och långsiktig, satsning på forskning och produktion för en ny generation av miljövänligare fordon . Detta gäller båda för personvagnar och lastbilar!
3. Bankerna måste tas över i statlig ägo. De fyra svenska storbankerna har sedan bankkrisen i början av 90-talet tagit in ca 1450 miljarder kronor från svenskarna – enbart i avgifter och räntegap (källa: Dagens Arbete).
Samma banker har under den värsta finanskrisen ÖKAT vinstmarginalerna ytterligare när det gäller in- och utlåning.
Bankernas agerande och vinstbegär försvårar jobbkrisen ytterligare, något som även finansminister Borg retat sig på!
Med banker i statlig ägo skulle satsningar i exempelvis den hotade fordonsindustrin förenklas och nya bankkriser förhindras.

Fråga 3: Vilka krav vill du ställa på de företag som lagt varsel?

1. Ett fackligt veto mot avskedanden och nedläggningar borde införas. Rekordvinsterna från föregående år måste nu användas för att undvika varsel. Det finns pengar hos företag och aktieägare.
Bara under de tre åren 2005-2007 delade de svenska börsföretagen ut 633 miljarder till sina aktieägare!
Trots att Astra Zeneca delade ut 6,6 miljarder till sina ägare under 2007 – och gjorde en vinst under tredje kvartalet 2008 på 2,8 miljarder – lägger man nu ned hela verksamheten i Umeå med förlust av 180 jobb. Årslönekostnaden för dessa kan inte utgöra mer än 3 procent av kvartalsvinsten för Astra Zeneca.
Från företagens sida handlar varslen om att slå vakt om aktiekursen – inte om jobb och kompetens.
2. Företagen måste åläggas att bevara den kompetens som finns i form av personal och arbetsorganisation. Detta kan ske genom satsningar på avtalspensioner, förkortad arbetstid och personalutbildningar.
Liknande krav har ställts av fackliga organisationer runt om i landet, bland annat av facket på Volvo lastvagnar i Umeå, och vi delar den uppfattningen.
Jan Hägglund och Patrik Brännberg
Rättvisepartiet Socialisterna i Umeå


4. 8 januari 2009: VU:s kritik av svaren till SvT

Kampen för jobben, del 2

Kommentarer till svaren på SvT:s frågor

Den djupa kapitalistiska krisen slår redan mycket hårt mot jobben, inte bara i Sverige, utan i hela världen. Rättvisepartiet Socialisterna och CWI har ett unikt program mot krisen. Att SvT Västerbotten erbjuder möjligheten att presentera vårt program till en större publik är därför mycket välkommet, samtidigt som det är ett tecken på att vi är en kraft i Umeå. Svaret till SvT borde ha utarbetas efter diskussion med VU:t. När så inte skett följer här VU:s kommentar till det svar som lämnades in.

De viktigaste delarna i RS analys av och program mot krisen är i korthet: a) att det är en global kapitalistisk kris, b) att den enda varaktiga lösningen är global socialism, c) att det krävs en målmedveten arbetarkamp för att rädda jobben och för att tvinga fram även begränsade krav, d) att varken direktörerna, regeringen eller kommunledningen har något svar – kapitalismens lösning är att arbetarna ska betala krisen, e) att de fackliga ledningarna inte lyft ett finger, f) att facket måste bli kämpande och att det behövs ett nytt arbetarparti.
Vi har ett socialistiskt övergångsprogram/krisprogram där vi kopplar samman konkreta dagskrav med behovet av socialism. Det är vår utgångspunkt när vi diskuterar med såväl arbetare som media.

Kommunen

SvT i Umeå ställde tre frågor till RS och andra partier. Den första frågan var: ”Vad tycker du att Umeå kommun ska göra för att möta det snabbt försämrade läget på arbetsmarknaden”
Jan Hägglund och Patrik Brännberg (JH/PB) svarade i tre steg (hela svaret finns här nedan):
”1. Kommunen/kommunkoncernen måste satsa på att öka personaltätheten inom sina egna verksamheter – istället för att ytterligare tunna ut personaltätheten! ”
”2. Umeå kommun måste ta ledningen och samordna de resurser som finns för att det ska skapas GRÖNA INDUSTRIJOBB i kommunen och övriga delar av länet!”
”3. En manifestation till försvar av jobben i Västerbotten , samt i andra glesbygdskommuner, borde anordnas med Umeå kommun som initiativtagare. Dels för att pressa de stora företagen att minska antalet varsel. Dels för att få staten att upprätta den så nödvändiga kommunakuten.”
I alla tre fallen begränsas RS roll till att vara rådgivare till kommunen, samtidigt som dagens kommunledning skulle inte ha en tanke på att lyssna till råd från oss. Krav som inte kopplas samman med initiativ till kamp, t ex på fler anställda i kommunen, riskerar att bara bli en önskelista.
Vi måste visa att dagens kommunledning (och högeroppositionen) står för en politik som är helt tvärtom – ännu mer nedskärningar. Vår utgångspunkt att det som krävs för en kursändring och för att rädda de hotade industrijobben är masskamp. En manifestation kan bara vara startskottet på en kamprörelse, men det räcker inte. Om Umeå kommun mmot förmodan skulle arrangera en sådan, med Lennart Holmlund som talare, skulle RS uppgift vara att hårt kritisera kommunledningens kurs och föra fram ett alternativ. På manifestationen måste vi försöka hitta de arbetare som vill agera underifrån för en fortsättning och upptrappning.
Vår uppgift är inte att detaljerat visa upp en teknisk finansiering för en satsning på fler kommunanställda. Vi skulle ställa samma krav även om kommunen inte haft underskott. Att även högerpolitiker kan hitta resurser och strunta i kraven på budgetbalans har de senaste sex månaderna visat.
Parollen om gröna industrijobb har flera uppenbara svagheter. En industriplan kan knappast vara kommunal, och dagens kommunledning är i vilket fall ett hinder för sådana steg. Satsningen i Boden, som styrs av en moderatledd allians, är i grunden inget alternativ. En grön industriplan kräver förstatligande av industrin under arbetarkontroll, och den kan inte begränsas regionalt. Svaret ger också intrycket att biogas är den viktigaste beståndsdelen i RS program för klimat och jobb.
Vi måste visa att det krävs ett helt annat politiskt alternativ än idag. JH/PB skriver t ex ”Många kommuner har dessutom inte fått del av de senaste årens uppgång – utan fortsatt att tappa såväl när det gäller befolkning som arbetstillfällen. De politiska partierna måste agera på denna orättvisa.” Men situationen är ju ett resultat av just dessa partiers politik! RS har inga förhoppningar om dem – de måste avsättas och ersättas.

Regeringen

Den andra frågan från SvT Umeå var: ”Vilka krav vill du ställa på regeringen?”
Även här svarar JH/PB i tre steg:
”1. En kommunakut måste inrättas – på samma sätt som bankakuten. Att det finns pengar visas av att det endast tog tre dagar att få bankakuten på 1500 miljarder kronor genom riksdagen (statsskulden är på cirka 1000 miljarder).
Alltså: en kommunakut måste inrättas på samma sätt som det inrättades en bankakut.”
”2. Fordonsindustrin, med alla dess jobb, måste försvaras.”
”3. Bankerna måste tas över i statlig ägo.”
RS står i total opposition till högerregeringen och står för att den ska fällas. Det är vår utgångspunkt på frågan om krav till regeringen. Varje eftergift och reträtt den kan pressas till är ett resultat av kamp.
RS stöder inte regeringens bankakut, som upprättats efter EU-modell. Den är inte heller en modell för hur kommunerna kan få mer resurser. Vad kommuner och landsting behöver är raka statsbidrag, mot underskott och för förbättringar.
För fordonsindustrin ställer Rs kravet på förstatligande. JH/PB skriver att ”Staten måste ta över majoritetsägandet av svensk fordonsindustri.” Och att ”Detta kräver att personbilstillverkningen i SAAB och Volvo, som hotas av nedläggning från GM och Ford, förstatligas.” Detta kan tolkas som att de privata ägarna i Scania ska lämnas orörda, eftersom staten ändå bivit majoritetsägare.
RS för fram kravet som en socialisering – dvs att det ska ske under arbetarnas demokratiska kontroll, till skillnad från ett byråkratiskt statligt ägande som inte skulle ställa miljö och arbetarnas villkor i centrum.
Förstatligande av bankerna är en del av vårt program, men bara en del. ”Med banker i statlig ägo skulle satsningar i exempelvis den hotade fordonsindustrin förenklas och nya bankkriser förhindras”, skriver JH/PB.

Krav på företag

Den tredje frågan löd: ”Vilka krav vill du ställa på de företag som lagt varsel?”

Krav facklig vetorätt mot mot avskedanden och nedläggningar, samt satsningar på avtalspensioner, förkortad arbetstid och personalutbildningar, är viktiga krav i JH/PB:s svar. Vi behöver även här visa kampens betydelse för att driva igenom kraven.

Förstatligandekravet är ett nyckelkrav, särskilt på företag som t ex AstraZeneca, som JH/PB tar som exempel.
I Offensiv har vi haft följande krav:

  • Bekämpa kapitalismens kris och öppna räkenskapsböckerna – låt direktörerna och spekulanterna falla utan fallskärm.
  • Facklig kamp och vetorätt mot nedläggningar, personalinskränkningar och omorganisationer.
  • Förstatliga bankerna, bilindustrin och andra storföretag under de anställdas demokratiska kontroll och styre.
  • Förkortad arbetstid i stället för varsel – 6-timmars arbetsdag utan lönesänkning.
  • Återställ a-kassan och sjukförsäkringen.
  • Försvara kollektivavtalen – nej till lönedumpning, Lavaldomen och Lissabonfördraget.
  • Rädda hyresrätten – stoppa hotet om marknadshyror och bygg bort bostadsbristen.
  • Stoppa privatiseringarna – offentliga miljardsatsningar på vård, skola, omsorg, byggan¬de, klimatomställning och gratis kollektivtrafik.
  • Demokratisk plan för jobb, välfärd och omställning av samhället till en hållbar utveckling.
  • Demokratiska och kämpande fack – för ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Några slutsatser

Marxister behöver hela tiden finslipa sitt program och sina argument. En diskussion om vårt alternativ handlar därför inte om formuleringar, utan om helheten.
Speciellt i en djup kris gäller det att ta en oberoende ställning, att inte pressas att föra fram ”realistiska” (inomkapitalistiska) ståndpunkter. De socialistiska idéer som verkat utopiska under kapitalistiska högkonjunkturer kan verka ännu längre bort i början av en kris. Vår uppgift är då att hitta en brygga mellan dagens medvetenhet och behovet att avskaffa kapitalismen. I vår tradition, t ex i kommunfullmäktige, ingår också att föra fram hela vårt program och tala till arbetarklassen även då vi talar i fullmäktige, intervjuas av media osv.
Detta är bara en kort kommentar i en fråga som kräver mer diskussioner. Vi föreslår att ni diskuterar detta brev tillsammans med vårt tidigare brev angåendet ingripandet i demonstrationen den 29 november. Vi beklagar att vi inte uppmärksammat svaret till SvT förrän nu under helgerna, via länken på RS Umeås hemsida.
Stockholm 8 januari
RS VU


5. Januari 2009: au:s svar (daterat 20 december) på VU första brev

Del I.
Till IS för kännedom

Förord

Detta är första gången som Umeås au översätter ett brev till det svenska vu:t och skickar översättningen till IS. Det finns tre skäl till detta:

  • det svenska vu:t har framfört väldigt allvarlig politisk kritik mot au:t i Umeå på en rad punkter, vi vill försäkra oss om att IS känner till både kritiken och vårt svar på denna,
  • vut:s kritik, som formulerats i skriftlig form, har även spridits inom partiet, utanför kretsen av vu och au, detta utan att au:t informerats – något vi tycker är mycket anmärkningsvärt,
  • kamraterna i Umeå har under nästan 2,5 månader satsat väldigt hårt på att göra insteg hos arbetarna på Volvo, som drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Trots denna vetskap har vut:s enda kontakt med au:t bestått av den nämnda kritiken, som berör vårt agerande vid ett enda tillfälle. Tyvärr har vu:t undvikit politiska diskussioner kring aut:s erfarenheter av volvoarbetarnas kamp. Detta har lett till vad vi anser vara en missvisande artikel på CWI:s hemsida som dels beskriver arbetarkampen i Sverige där händelser i Umeå utgör det viktigaste exemplet, dels beskriver förankringen av kravet på förstatligande.

Vårt brev består av tre delar.

  1. Detta förord som även innehåller en sammanfattning av vut:s politiska kritik av au:t, Del I.
  2. Aut:s utvärdering av umekamraternas orientering mot volvoarbetarna, Del II.
  3. Aut:s svar på vut:s kritik, och kritik av CWI-artikeln ” Nationalisation of car industry….” Del III.

Del II och del III är båda relativt långa. Detta beror på att vårt arbete mot volvoarbetarna har varit omfattande. Det beror också på att vut:s kritik är allvarlig och berör en rad områden.

Vut:s kritik.

VU:t riktar mycket allvarlig politisk kritik mot Umeås au:s agerande vid demonstration i Umeå den 29 nov 2008. Vu menar att Umeås au gjort följande misstag:

  • vi förde inte fram det socialistiska programmet

och vi tog inte heller upp behovet av kamp, om att avskaffa kapitalismen; vi använde inte ett pressmeddelande från ”varslade bilarbetare i Göteborg” där kravet om att öppna räkenskaps-böckerna fanns med, samt där IF Metalls ordförande påstås stödja kravet på att förstatliga fordonsindustrin,

  • Vi kom inte till fackets demonstration med egna megafoner för att ropa talkörer som inte var godkända av arbetarnas demonstrationsledning; vi saknade metod för att föra dialog med arbetarna; vi mobiliserade inte kamraterna till demonstrationen och de vi mobiliserade drog vi samman till fel plats,
  • Vi påstås ha delat ut ett flygblad som uttalade sig för jobben i Norrland snarare än att ta upp krisen för hela bilindustrin globalt; vi har heller inte gett någon konkret vägledning för kampen genom att visa på nästa steg efter demonstrationen.
  • Inledningen vid vårt eftermöte påstås ha varit för lång och dessutom inaktuell, något som bland annat skulle ha omöjliggjort en utvärdering av dagen och en diskussion om vägen framåt,
  • Till sist påstås vi ha fokuserat för mycket på risken för attacker från socialdemokrater och fackliga byråkrater och även diskuterat hur vi skulle undvika attacker, något som riskerat att skapa onödig osäkerhet hos kamraterna, detta istället för att diskutera politiska argument om varför volvoarbetarna behövde vår politik.

Till denna allvarliga politiska kritik ska läggas att vu:t fört fram sin kritik utan att bry sig om att ringa ett enda samtal, sms eller mail till Umeås au. Därmed har man medvetet undvikt att göra en gemensam utvärdering av umekamraternas arbete mot Volvo – både före, under och efter demonstrationen den 29 november 2008. Istället utvärderade vu:t umekamraternas agerande på grundval av information från annat håll.
Arbetsutskottet för Rättvisepartiet Socialisterna i Umeå
Den 20:e december 2008.
Del II.

Kampen för jobben i fordonsindustrin har öppnat nya dörrar bland industriarbetarna

I. Betydelsen av kampen för jobben på Volvo. Rättvisepartiet Socialisterna i Umeå har gjort sin mest intensiva satsning någonsin för att nå ut till, och vinna stöd bland, industriarbetarna. Detta mot bakgrund av den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Vår satsning har riktats mot arbetarna vid Volvos hyttfabrik för lastbilar i Umeå, den industriarbetsplats som har flest anställda i norra Sverige.
Betydelsen av hyttfabriken är väldigt stor. En förlust av de 2 500 jobben på Volvos hyttfabrik skulle innebära att nära 13 procent av alla arbeten i Umeå kommun skulle gå förlorade, detta om även följdeffekterna på underleverantörer, mm, inräknas!
Umeå är den folkrikaste kommunen i norra Sverige och har, under årtionden, varit en av de få kommuner i norr som haft en tillväxt, både vad gäller jobb och befolkning. Detta medan norra Sverige, i övrigt, gått bakåt vad gäller antalet jobb och invånare. Vårt partis agerande, när det gäller framtiden för fordonsindustrin i Umeå, är av mycket stor vikt. Detta gäller självklart för arbetarna på Volvo. Men ett nederlag i kampen för fabrikens överlevnad skulle påverka framtiden för hela befolkningen i Umeå men också påverka framtiden för en rad angränsande kommuner. Vårt agerande när det gäller fabrikens framtid är alltså av största vikt för arbetarklassens syn på vårt parti hos stora delar av arbetarklassen i norra Sverige.
II. Grunden för vår analys: En internationell utgångspunkt har varit nödvändigt då vi gjort våra analyser inför den förestående kampen om jobben. Dels för att vi försvarar jobben i alla länder. Dels för att framtiden för fordonsindustrin avgörs av den internationella utvecklingen. Svensk fordonsindustri är förmodligen den mest globaliserade i världen, detta beroende på den lilla hemmamarknaden. Det internationella beroendet gäller speciellt för Volvo Group, som är störst i Sverige, och som därmed också säljer den största andelen av sina lastbilar utomlands. Den internationella utvecklingen har alltid varit väldigt påtaglig även då det gäller överlevnaden för hyttfabriken i Umeå. Fabrikens öde har hela tiden varit beroende av var Volvos ledning valt att göra sina investeringar. Under åren har investeringarna kunnat hamna i Umeå, Göteborg, Gent, Skottland, Polen eller, som nu senast, i Kaluga utanför Moskva.
För att förstå de hot som riktas mot lastvagnsfabriken i Umeå, hot som förstärks av den ekonomiska krisen, har vi gjort ett omfattande kunskapsinhämtande när det gäller framtiden för svensk fordonsindustri med betoning på lastbilstillverkning.
a) vi har läst det vi kunnat, i de för fordonsindustrin viktigaste tidskrifterna, rörande händelseutvecklingen i Sverige, USA och även i vissa andra länder.
b) vi har fört en rad långa diskussioner rörande hyttfabriken och fordonsindustrin, dels med den (något distanserade) lokala fackföreningen, dels med ett skikt kunniga (och mot oss positiva) arbetare som vårt arbete fört oss i kontakt med. Genom dessa kontakter, speciellt med arbetarna, har vi fått upplysningar som varit helt avgörande för våra analyser.
c) vi har även intervjuat företagsledare och journalister. Exempel: Volvos informationschef på hyttfabriken i Umeå, Volvos centrala finansavdelning, informationschefen på Scania (den andra inhemska lastbilstillverkaren i Sverige), en expert på (bl a analys av) bokföring vid Luleå Tekniska Universitet. Till detta ska läggas samtal med motorjournalister vid Dagens Industri, Göteborgsposten samt branschtidningen Trailer. d) Vi har även haft diskussioner med två centralt placerade personer inom den fackförening som organiserar bilarbetarna – IF Metall centralt (en informationschef och förbundets ledande ekonom) samt med inköpschefen vid ett av Sveriges största åkeriföretag. e) Slutligen har vi fått en sammanfattning, gjort åt oss av det belgiska finansdepartementet, rörande den belgiska statens stöd till fordonsindustrin. Våra undersökningar har gett oss ett värdefullt kontaktnät för framtida kunskapsinhämtande i den långa, och hårda, strid för jobben som vi förutser.

III. Revansch i kampen för jobben.

Detta grundliga arbetssätt har varit nödvändigt för att vi skulle kunna formulera, och sedan gå ut offentligt, med de frågeställningar som – om de besvaras – kommer att visa på vilka Volvoledningens framtidsplaner är för hyttfabriken i Umeå. Svaren på våra frågor kommer att visa på vilka hot som finns mot jobben för de 2 500 anställda. Volvoledningens planer blir även avgörande för om Umeå kommun ska kunna behålla antalet jobb och invånare – eller om Umeå kommer att påbörja en nedåtgående spiral av tappade jobb, krympande befolkning och minskat skatteunderlag, vilket innebär ytterligare tappade jobb, o s v.
Rätt ställda frågor, och möjlighet att själv ge sannolika svar, innebär att vårt parti skulle kunna
formulera de viktigaste kraven rörande den fortsatta kampen för jobben. Genom att i tid visa på de hot som tornar upp sig, så kan vi nå ut på bredast möjliga sätt. Vi kan förbereda tusentals arbetare på de nya angrepp på jobben vid hyttfabriken som vi är övertygande kommer att följa efter det första angreppet som innebar att 600 förlorade sina jobb.
Arbetsgivarna vann det första stora slaget om jobben I Umeå. Det kommer att krävas nya, och långt hårdare kampmetoder, om jobben ska kunna behållas. Vi anser att det finns ett påtagligt hot mot stora delar av, i värsta fall hela, hyttfabriken.
Vi anser även att det är få av de anställda, och även få bland makthavarna, som har klart för sig den fulla vidden av hotet mot hyttfabriken. Vårt parti har en chans att verkligen utmana etablissemanget genom att ta ledningen i kampen för jobben. Om vårt parti kan ställa frågan om hyttfabriken på dagordningen, och därmed tvinga den politiska debatten kretsa kring jobben, så skulle detta kunna etablera oss som ett verkligt arbetarparti i tusentals anställdas ögon.

IV. Ledarskapets betydelse för kampstämning och politisk medvetenhet.

Men att klara uppgiften att ställa frågan om jobben på dagordningen blir inte lätt. Den snabba vändningen i ekonomin har tagit arbetarklassen med överraskning. De många varslen har delvis förlamat kampviljan och sänkt självförtroendet. Den enda del av den fackliga rörelsen, inom den av katastrof hotade svenska fordonsindustrin, som genomfört en demonstration är facket i Umeåregionen. Och denna, enda, fackliga demonstration genomsyrades av en defensiv stämning. Totalt samlade demonstrationen 600 – 700 deltagare. Av de 2 500 anställda på lastvagnsfabriken deltog ca 400 – 500 (i siffrorna ingår även de anställdas familjemedlemmar). De övriga deltagarna bussades in från fyra andra fabriker utanför Umeå. Det fanns flera skäl till att demonstrationen inte blev större och mer militant. Några av skälen till detta redovisar vi nedan:

  • De socialdemokrater som dominerar den regionala metallavdelningen tog över demonstrationen från fackklubben på själva hyttfabriken,
  • Metallavdelningen, som alltså stod som arrangörer för demonstrationen, lät socialdemokra-ternas lokala partiboss, Lennart Holmlund, marschera i spetsen för demonstrationen och utsåg honom dessutom till en av talarna – något som den lokala fackklubben på Volvos hyttfabrik inte motsatte sig. Holmlund är en svuren fiende, både till varje form av klasskamp, och till varje tanke på förstatligande.
  • Holmlund hjälpte metallavdelningen att rikta vreden mot regeringen istället för att vända uppmärksamheten till motsättningen mellan arbetarnas krav på jobb och Volvos väldiga vinster och aktieutdelningar. Detta bidrog till att dämpa stämningen.
  • Även om de flesta talare tog upp om att rekordvinsterna borde användas för att minska varslen dominerades talen av krav som: att de som förlorade jobben skulle få en utbildning; att högerregeringen skulle höja a-kassan då antalet arbetslösa ökar; att regeringen skulle ordna fram ersättningsjobb för de som går förlorade. Prägeln på talen var inte att avskeden kunde, och skulle, stoppas utan att effekten av avskeden skulle mildras.
  • Detta underlättades av att facket inte alls bidragit till att sprida kunskaper om att Volvo året 2006 delade ut mer till aktieägarna än vad företaget gjorde i vinst; att det planerades nya rekordutdelningar för år 2008, trots alla planerade avsked, o s v,
  • En mångårig taktik från den lokala fackklubben, som pekat ut arbetarna i Gent som ett hot och inte som potentiella allierade i kampen om jobben, var en annan faktor som sänkte självförtroendet. Detta gjorde att en stor del av arbetarnas ilska riktade sig mot den belgiska regeringen som subventionerar jobben inom bl a fordonsindustrin. Även detta bidrog till att dämpa kampstämningarna. Ilskan riktades inte alls mot Volvos orimliga aktieutdelningar och bristande investeringar i den utsträckning som situationen motiverade.

Dessa politiska finter var dock långtifrån hela sanningen.

  • Det fanns redan tidigare ett element av uppgivenhet inom arbetarleden. Det har nämligen varit en våldsam tvärnit för orderingången för Volvokoncernen (+ 49 000 lastbilar under tredje kvartalet 2007, att jämföra med + 115 lastbilar under samma period 2008)! Lika dåliga på att informera om företagets vinster/utdelningar som facket är – lika bra är företaget på att informera om den sjunkande försäljningen,
  • De 85 visstidsanställda jobbarna hade redan tvingats sluta – helt utan stridsåtgärder – vilket också präglade stämningen på demonstrationen.
  • Men den kanske enskilt viktigaste faktorn var denna: demonstrationen genomfördes lördagen 29 november. Bara två dagar senare presenterades listan på vilka fast anställda som skulle avskedas. I detta ingick både de 16 arbetare som företaget velat undanta från LAS samt de 19 anställda som facket krävt skulle få behålla jobbet i kompensation för att godkänna de 16 undantagen!

Detta innebar att demonstrationen, som ursprungligen var tänkt att genomföras tidigare, inte hade någon betydelse alls för hur många arbetare som skulle bli uppsagda! Detta upplägg hade hela tiden varit en del av fackklubbens taktik. I ett samtal som vi hade med en styrelseledamot sas det rakt ut: först ska förhandlingsspåret köras i botten, sedan kan andra åtgärder komma ifråga. De fackliga företrädare som talade från podiet visste även vilka av de egna arbetskamraterna som skulle få sluta. Även arbetarna visste, på ett ungefär, hur många och vilka som skulle få gå. De som demonstrerade 29/11 deltog i en protest – efter att förhandlingarna var avslutade – inte i en kamp för att rädda jobben. Demonstrationen var aldrig tänkt att användas som ett sätt att sätta press på företaget för att minska antalet som skulle avskedas! Fackets metod, att skjuta upp demonstrationen, var direkt svekfull. Att så många ändå slöt upp visar på vad som skulle ha kunnat åstadkommas om arbetarna mobiliserats innan förhandlingarna var avslutade – som en del i en verklig kamp för jobben.
Demonstrationen var den första fackliga protesten i Sverige mot de planerade avskeden inom fordonsindustrin. (I skrivande stund känner vi inte till någon annan sådan facklig protest). På det sättet var demonstrationen en framgång. I västra Sverige, som drabbats mycket hårdare, har facket inte arrangerat ens en lam demonstration. Vårt partis agerande i Umeå, direkt mot de anställda på hyttfabriken och i övrigt, har haft en viss del i att demonstrationen kom tillstånd över huvud taget. Samtidigt så visar demonstrationen i Umeå – och avsaknaden av demonstrationer i övriga Sverige (även där fordonsindustrin riskerar att utplånas) – på att bristen på vägledning sänker både kampviljan och fördröjer en höjning av den politiska medvetenheten.
Vi har hittills genomfört totalt åtta kombinerade flygbladsutdelningar och tidningsförsäljningar vid Volvo. En av utdelningarna innehöll både en mittsida om hela fordonsindustrin samt ett flygblad om lastvagnsfabriken i Umeå. På våra flygblad har vi kritiserat spekulanter och krävt förstatligande, bl a av fordonsindustrin. I dessa, och andra, sammanhang har vi haft diskussioner med en rad volvoarbetare. Enskilda individer har gett uttryck för ett spontant missnöje med kapitalismen. Men en erfarenhet är att det fortfarande är få som dragit mer generella slutsatser av krisen och vill avskaffa kapitalismen. Detsamma gäller för kravet på förstatliganden i offensivt syfte – som inte bara går ut på att rädda företag från konkurs.
Men, samtidigt har vi mötts av en öppenhet från arbetarnas sida som inte funnits tidigare. Det är färre som vägrar att ta emot våra flygblad. Intresset för vad vi skrivit är större. Fler stannar, köper tidningar och tar sig tid att diskutera. Samma sak gäller då vi säljer Offensiv vid olika köpcentra. Tidigare var det mest kvinnor som stannade och skrev på våra listor. Men idag, med alla varsel, har andelen män som stannar, ger ekonomiskt stöd och har en öppen, samtalsinriktad, attityd blivit märkbart större. Detta är tecken som bådar gott inför framtiden. Tecken som understryker vad som skulle kunna hända om det fanns ett kämpande fack och/eller ett socialistiskt arbetarparti.

V. Från försvar av monteringen till krav på socialisering.

För att kunna ställa kampen för jobben i centrum, och i möjligaste mån ge den nödvändiga vägledningen, måste vi börja med att visa på hur stort hotet mot hyttfabriken verkligen är. Genom att ställa de rätta frågorna har vi kommit långt i att visa att Volvos planer riskerar att leda till en katastrof. Vi måste få ut vårt budskap och påbörja en mobiliseringen av volvoarbetarna till kamp mot kommande dråpslag. Detta är det budskap som vi ställer mot den mediala yra som etablissemanget försöker skapa över att Umeå har chansen att bli Europas kulturhuvudstad – och som etablissemanget försöker använda för att sätta tonen.
Vår analys är som följer.
Tidigare då Volvo bytt grundkoncept för sina hyttmodeller har koncernledningen genomfört strukturomvandlingar när det gäller produktionens lokalisering. Förra gången som Volvo lastvagnar kom med ett helt nytt hyttkoncept var 1993. I samband med detta utökades produktionen i Umeå samtidigt som den avvecklades i Skottland och, efter ett tag, även i Polen. Grundkonceptet innan 1993 kom 1978. Detta ger ett tidsspann på 15 år. Tittar vi på Sveriges andra lastbilstillverkare, Scania, så kom deras nuvarande hyttmodell 1996. Denna efterträdde den hytt som lanserades år 1980.
Varken Volvos ledning eller facket kan eller vågar besvara frågan om när den nya hytten kommer. Volvoledningens motivering är att detta är en affärshemlighet. Facket med motiveringen att den som säger vad den vet ”kan stå utan jobb imorgon”. Men, inköpschefen för ett av Sveriges största åkeriföretag bekräftade att det har varit tal om en nytt grundkoncept under ett längre tag, och han förutspådde att hytten skulle lanseras redan inom ett år. Detta backas upp av de tydliga intervaller, på 15 – 16 år, som tidigare varit fallet mellan lanseringarna av nya grundkoncept (något som vi kunnat konstaterat genom våra kartläggningar). Samtidigt finns det nya produktionsmetoder som skulle kunna kullkasta detta tidsintervall. Men vi anser oss, mot bakgrund av vår totala mängd av information, kunna säga att en ny hytt kommer att lanseras inom ett par tre år. Detta utgör ett hot mot den mest personalintensiva delen av hyttfabriken i Umeå – monteringen. Bakgrunden är denna:

  • Fattigmansline: många arbetare anser att den line, efter vilken hytterna idag monteras, är en fattigmansline – vars ineffektiva ”ergonomi” fick besökare från Japan att reagera. Arbetarna befarar att ”fattigmanslinen” inte kommer att vara tillräckligt effektiv då den nya hytten lanseras. Något som understyrker dessa farhågor är att den lokala platschefen vågade berätta att man ”tagit hem” målningen av vissa plastdelar till Umeå – från Gent. Detta för att delvis kompensera för förlorade jobb – om monteringen ändå skulle försvinna från Umeå!
  • Slutmontering: Fabrikerna i Gent och Kaluga är ”totalfabriker” där hela lastbilar färdigställs – d v s där även hjul och motor monteras. Sammansättningen i Umeå handlar bara om att montera ihop hytten. Om trenden att skapa ”totalfabriker” skulle gå längre vore det, även av detta skäl, naturligt att lägga ned monteringen av hytter i Umeå. Kvar skulle då bli ”karosseriet” där plåten pressas samt ”måleriet”. Om så sker inställer sig frågan: för hur länge! Finns det någon anledning att behålla övriga delar av hyttfabriken om den mest personalintensiva delen, monteringen, flyttas?
  • Långt bort: Fabriken i Umeå ligger långt borta från marknader, underleverantörer och från den plats där hytterna förses med hjul och motor. Stålbadet som fordonsindustrin står inför kommer att leda till nedläggningar och därmed ställs fabrikslokaler till förfogande – lokaler där montering av hytter skulle kunna ske – som ligger närmare övrig produktion och marknader.
  • ”The French Connection”. Renault är den enskilt största ägaren i Volvo Group, med 21,8 % av aktiekapitalet. Den dominerande ägaren i Renault är den franska staten som äger 15,7 % av företaget. Via Renault är alltså den franska staten den enskilt viktigaste ägaren i Volvo Group. Och den franska staten är känd för att försvara ”franska intressen”. Det finns redan idag ett samarbete mellan Renault och Volvo när det gäller tillverkning av mindre lastbilshytter. Så den framtida produktionen /monteringen av Volvo lastbilar skulle även, på sikt, kunna hamna i Frankrike – även om detta inte är det mest troliga alternativet på kort sikt. De journalister vi talat med har blivit påtagligt intresserade av våra frågor kring de möjligheter till förändringar som detta innebär. En sa att han nu visste vilka frågor han skulle ställa till Volvos koncern-chef. Under detta arbete har vi fått ett kontaktnät som kan visa sig värdefullt inför framtiden.
  • Transportstödet halverat. Det finns alltså flera platser dit såväl produktion som montering av Volvos lastbilar skulle kunna flyttas än vad någon av de journalister/experter vi talat med tidigare tänkt på eller skrivit om. När vi väl ställt våra frågor, och väckt deras intresse, så har de delat med sig av sitt kunnande eftersom vi gett dem infallsvinklar de tidigare inte tänkt på.

Deras slutsats har ofta varit denna: eftersom Umeå ligger så långt bort, och det statliga transportstödet halverats, så finns det all anledning att ställa frågan om monteringens framtid på sin spets. Och på sikt, med tanke på den omstrukturering som fordonsbranschen står inför, är hela hyttfabrikens framtid i Umeå oviss. Det är utifrån detta perspektiv som vi måste närma oss arbetarna – både de på hyttfabriken och i hela umeåregionen.
Vårt parti måste satsa på bredast möjliga dialog med volvoarbetarna om ”nästa steg” i kampen för jobben. Några av de frågor som vi måste föra ut till arbetarna är:
– hur kan kampen för att stoppa ytterligare avsked påbörjas redan nu,
– hur ska frågan om nya investeringar drivas för att fabriken ska kunna klara nästa hyttmodell,
– hur ska en beredskap att använda än skarpare kampmetoder än demonstrationer förankras –
speciellt om fabrikens hela existens hotas,
– hur söker, och erhåller, volvoarbetarna stöd hos övriga löntagargrupper ?
Genom att använda våra kunskaper har vi en verklig möjlighet att sätta dagordningen för den politiska debatten i norra Sveriges mest folkrika kommun. Genom att inleda en kamp för att tvinga Volvo att investera för att monteringen ska bli kvar i Umeå kan vårt parti få ett verkligt inflytande över hur kampen för att rädda jobben kommer att föras. Ett inflytande för oss skulle kunna dra in även andra grupper. Detta skulle ge oss en möjlighet att påverka den politiska medvetenheten, t ex när det gäller kritiken av kapitalismen och stödet för socialisering – eller förstatligande av företag under arbetarkontroll.

VI. Den politiska dagordningen och kampen om jobben på Volvo.

Umeå kommuns planer bygger helt och hållet på att Volvo behåller sin nuvarande storlek – och helst växer ytterligare! En förlust av monteringen, för att inte säga en nedläggning av hela fabriken, skulle innebära en misshushållning med de resurser som kommunen planerar att investera i nya bostadsområden, vägar och kommunal service som skolor, barn- och äldreomsorg. De 600 jobb som ska bort innebär redan ett bortfall av skatteinkomster och invånare. Samtidigt ökar nedskärningarna även inom offentlig sektorn och privat service.
Under 45 år har kommunen vuxit med ca 1 200 personer per år. Detta beroende på utbyggnaden av sjukhuset och universitetet samt på de spin-offeffekter som detta inneburit för handeln. Umeå har även ett fåtal industrier där Volvos hyttfabrik är totalt dominerande.
Den av kommunledningen antagna målsättningen, vad gäller kommunens utveckling, innebär att Umeås befolkning ska öka nästan dubbelt så snabbt, d v s med 2 100 personer per år. Under 42 år framåt!
Denna målsättning saknar varje realistisk grund. De senaste fyra åren har ökningen varit mindre än hälften av målet och de senaste två åren bara en fjärdedel! Och detta var innan krisen slog till och innan de 600 arbetare varslades på Volvo! Om Volvo dessutom skulle förlora monteringen så skulle hela kurvan för Umeås utveckling vad gäller antal jobb och invånarantal kunna vända nedåt.
Men istället för att oroa sig för jobben på Volvo poserar Umeås politiska etablissemang i media för att de har chansen att få Umeå utnämnt till Europas kulturhuvudstad – en utmärkelse som troligtvis kommer att kosta en halv miljard – varav kostnaden för Umeå kan bli långt över beräknade 100 miljoner (då sponsorerna hotar att falla bort p g a krisen).
Rättvisepartiet Socialisterna är idag det enda parti som gått ut offentligt med hotet mot monteringen – både direkt till de anställda och till media. Vi kommer även att resa frågan i fullmäktige. Vi kommer att ställa kampen för att rädda jobben under år 2009 mot etablissemangets satsning på kulturhuvudstadsstatus – år 2 014.
Vi är i en närmast unik situation. Vi kan, om vi lyckas nå ut med vårt budskap om att det krävs kamp för en stor investering vid monteringen för att visa att Volvo planerar att fortsätta driva fabriken på lång sikt, komma att sätta dagordningen för den politiska debatten i Umeå. En avgörande fråga för oss är hur väl vi kan få ut vårt budskap och påbörja mobiliseringen i vad som är en kamp om jobben på Volvo, men också i andra sektorer och som berör hela kommunens framtid.

VII. Höjdpunkt under våren.

Vår satsning för att delta i kampen för att rädda jobben inom fordonsindustrin har breddat vår kontaktyta bland volvoarbetarna. Vi har idag en mer eller mindre nära kontakt med ett tiotal anställda på Volvo. De flesta av dessa har vi fått kontakt med då vi, vid sju olika tillfällen, har delat ut material och sålt tidningen vid grindarna. Vi bjöd även in hela demonstrationen den 29/11 till ett gemensamt eftermöte med ”fika och diskussion” i ett flygblad som vi delade ut till alla på torget.
En viktigt steg till att vi kunnat bredda vår kontaktyta på Volvo är våra kunskaper som vi bl a redovisade i mittsidan i Offensiv som skrevs i början av oktober – långt innan konkurshoten mot de amerikanska biljättarna var ett faktum. Denna mittsida har vi både sålt och delat ut. I denna förutsade vi att Volvo PV troligen skulle läggas ut för försäljning och att jobben därmed var hotade. Slutsatsen var att ett förstatligande med långsiktiga investeringar för miljövänliga fordon var den enda garantin för jobben inom fordonsindustrin.
Vi har också satt fokus på hur aktieägarna plundrar företagen. En volvoarbetare som berättat att det enda han fått från företaget var dåliga axlar och rygg, fick tårar i ögonen då vi kunde berätta hur Volvo plundrar företaget för att tillfredställa aktieägarnas vinstbegär, istället för att investera i tryggare och mer ergonomiskt riktigt utformade jobb. År 2006 delade Volvo nämligen ut mer till aktieägarna än vad företaget hade i vinst ! Innebörden är alltså att företaget ökade sin skuldsättning, och sårbarhet, för att finansiera sina rekordutdelningar! Detta är ett ovanligt tydligt uttryck för kapitalismens ansvarslösa, och hänsynslösa, beteende. I vårt senaste flygblad (december 2008) kunde vi också, förutom analysen av hotet mot monteringen vid hyttfabriken, även avslöja att Volvo Group planerar att dela ut 10 miljarder till aktieägarna under 2009 – trots ekonomisk kris och rekordvarsel. Även detta blad mottogs med stort intresse från arbetarna på Volvo.
Till sist: Vår orientering mot fordonsindustrin i Umeå har haft en närmast explosiv karaktär. Vi har måst inhämta kunskaper, göra analyser och formulera paroller mitt under en av våra intensiva kampanjer. Detta har ibland lett till misstag samt att vi inte alltid lyckats få ut tillräcklig kvalité, i form av sålda prenumerationer och nya medlemmar, som motsvarar vår arbetsinsats. För att kunna behålla, och vidareutveckla, det initiativ som vi nu har måste desssa saker förbättras under våren. Som en del i denna strävan bör vi anta målsättningar på följande områden:
– vi måste bli bättre på att värva medlemmar,
– vi måste bibehålla vår höga och aktuella kunskapsnivå,
– vi organisera någon form av gräsrotskonferens för jobben under våren,
– en stor satsning på första maj kan spela en annan viktig roll i kampen för jobben.
Om vi lyckas kan Rättvisepartiet Socialisterna ta ett nytt steg i sin utveckling i Umeåregionen.
Del III.

Nedan bemöter Umeås au den framförda kritiken.

Rättvisepartiet Socialisterna i Umeå har idag den bredaste kontaktytan med arbetarna på hyttfabriken på Volvo lastvagnar som partiet någonsin haft. Vi har uppnått detta genom en långsiktig och seriös vändning mot arbetarna på Volvos hyttfabrik i Umeå. Vi har delat ut flygblad, sålt tidningar och prenumerationer till volvoarbetarna vid åtta tillfällen mellan den 7 oktober – då vi första gången förde fram behovet av att bygga ett nytt arbetarparti och behovet av att förstatliga storföretagen, bl a Volvo – och den 18 december.
Vi har aldrig sålt så många tidningar och prenumerationer i samband med en arbetardemonstration i Umeå som den 29 november. Vi har heller aldrig blivit så positivt bemötta då vi fört fram kravet på förstatliganden eller landsomfattande kampdagar. Detta budskap förde vi ut i uppskattningsvis 100 samtal med volvoarbetare i samband med att vi samlade in namn, bl a för kravet på landsom-fattande protestdagar organiserade av facket (samtidigt som vi sålde tidningar och prenumerationer).
Vår ställning, bl a i fullmäktige, har gjort den politiska situationen i Umeå mycket polariserad. Att vi trots detta kunde göra vårt mest positiva ingripande berodde på vårt sätt att föra dialogen med arbetarna. Vi har tagit vår utgångspunkt i den existerande politiska medvetenheten och kampviljan och fört fram konkreta förslag på vilket nästa steg borde bli i kampen för jobben – och kopplat detta till behovet av socialism, kamp och en internationell analys.

1. Har Umeås au fört fram socialismen?

Kommentar: Den 7 oktober delade vi ut det första flygbladet till arbetarna vid hyttfabriken i Umeå. Redan då tog vi upp behovet av att bygga upp ett nytt arbetarparti och förstatliga storföretag som Volvo. Fram till den 18 december har vi delat ut ytterligare sex olika material vid sju olika tillfällen. En av dessa var mittsidan om fordonsindustrin som vi både sålde och använde som massflygblad. I detta drog vi bl a slutsatsen att Sveriges fyra stora fordonstillverkare behövde slås samma, under ett statligt ägarskap, för att klara de miljösatsningar som krävs. Fem av dessa massutdelningar gjorde vi före demonstrationen och två efter. Även i vid de två sista utdelningarna för vi, bl a, fram kraven på förstatligande. Vid alla dessa flygbladsutdelningar har vi nått ca 400 arbetare. Det blir 3 200 flygblads-överlämnanden – från oss till volvoarbetarna. Det är mer än vid någon valrörelse. I samband med demonstrationen 29 november valde vi en mycket djärv metod. Vi bjöd in hela demonstrationen till ett eftermöte – detta i syfte att diskutera nästa steg i kampen för jobben. Även denna gång delade vi ut 400 – 500 flygblad. Vår inbjudan gällde till en ”fika och diskussion om hur fordonstillverkning och industri ska överleva i Umeå-regionen och Sverige”. Eftersom vi bjöd in en hel demonstration valde vi att, just denna gång, föra fram vårt krav på förstatligande i frågeform – som ett av diskussionsunderlagen. Då man bjuder in en hel demonstration tyckte vi att det var på sin plats med ett visst mått av ödmjukhet – för att visa att det vi syftade till var en dialog – inte en monolog. Därav den frågande formen!
Vid alla dessa utdelningar har våra material haft vårt partinamn. Vu:t påtalar även vikten av att föra fram behovet av kamp vid alla tillfällen.
Kommentar: Detta har vi också gjort vid alla våra åtta ingripanden mot volvoarbetarna. I samband med demonstrationen, då vi försökte bjuda in arbetarna till vårt eftermöte, skedde detta muntligt i samband med att vi delade ut flygblad, sålde tidningar och samlade namn. Alla som skrev på vår insamling uttalade sig, i och med detta, för en nationell protestdag – något som vi även underströk muntligt vid de ca 100 kortare eller längre samtal som utspann sig varje gång någon av arbetarna skrev på våra listor.

  • Regionalism?

VU:t påstår att vårt flygblad ”snarare betonade jobben i norrland än att ta upp hela krisen för bilindustrin och kapitalismen”.
Kommentar: Det verkar inte som om vu:t har sett det flygblad som man uttalar sig om. Rubriken på flygbladet, som delades ut, var: ”Alla metallarbetare med familj och vänner är välkomna till fika och en diskussion om hur fordonstillverkning och industri ska överleva i Umeå-regionen och Sverige” (vår understrykning).
På bladet togs upp om framtiden för hela den svenska fordonsindustrin och reste frågan om förstatligande och sammanslagning av Saab och Volvo. Då bladet var en inbjudan till diskussion så restes detta i frågeform.

  • Dåligt eftermöte?

VU kritiserar också eftermötet. Inledningen ska ha var lång, inaktuell och inte lämnat utrymme för att diskutera vägen framåt samt utvärdera dagen!
Kommentar: Sällan har vi haft en mer aktuell inledning! Vi tog upp rykande fakta så färska att de ännu inte tryckts i någon tidning. Vi kunde nämligen redan då peka på det hot som fanns mot monteringen i samband med det kommande bytet av hyttmodell! Analysen om hotet har ännu inte refererats i media – utan är helt och hållet ett resultat våra egna efter-forskningar. Uppslaget hade vi fått från en ovanligt insatt arbetare. Däremot hade vi, vid tillfället för demonstrationen, ännu inte hunnit ”avsluta” den grundliga kontroll som krävs för att kunna driva frågan på flygblad, via insändare och i fullmäktige. Detta var EN av de faktorer som bidrog till att vi, på flygbladet den 29 november, tog upp olika ämnen som frågeställningar och inte som påståenden. Men påståendet att inledningen var inaktuell kan inte vara mer felaktigt!
Inledningen var ca 25 minuter, något vi tycker var väl avvägt. Förutom de nya hoten mot jobben på Volvo togs frågorna upp om fordonsindustrins dominerande roll inom Sverige , om hur hårt en kris inom denna bransch skulle slå mot svensk kapitalism men även mot välfärd och antalet jobben. Statens roll, historiskt, ställdes i motsats till kapitalisternas oförmåga att lösa dagens, och gårdagens, problem. På grund av kylan, den långa demonstrationsvägen och gratis bussar tillbaka till fabriken, så kom få utifrån. Men politiskt var allt var noga förberett om arbetarna hade kommit. Nu blev diskussionen istället mer allmänpolitisk.
Men, vi hade mycket färska siffror på hur aktieägarna plundrar de svenska industriföretagen. Innehållet på mötet var en kraftfull, och aktuell, argumentation för förstatligande av fordons- industrin under arbetarkontroll. Tillsammans med hotet mot monteringen, och våra argument för behovet av en nationell protestdag, så gav mötet alla närvarande en ovanligt konkret vägledning inför framtiden. Utvärderingen togs på kommande måndag, onsdag och torsdag.
Återigen frågar vi oss varifrån vu:t fått uppfattningen att inledning och diskussion inte höll måttet?

  • Öppna räkenskapsböckerna …

En annan synpunkt är att vi borde ha använt ett pressmeddelande skrivet av vu:t, i namn av ”bilarbetare i Göteborg”. Där fördes bl a kravet fram om att räkenskapsböckerna skulle öppnas för att se vad som går till vinster och aktieutdelningar.
Kommentar: Men med hjälp, bl a av en expert på bokföring vid Luleå tekniska universitet, hade Umeås AU gått från ord till handling och i avgörande hänseenden redan öppnat räkenskaps-böckerna för Volvo Group. Definitivt gällde detta för vinster och aktieutdelningar. I vårt första flygblad, den 7 oktober, kunde vi redovisa att den samlade lönekostnaden för de första 1 400 varslade arbetarna endast motsvarade ca 2 procent av företagets vinst under årets andra kvartal. Det vi dessutom kommit fram till var att Volvo lånat /skuldsatt bolaget för att kunna öka utdelningen till aktieägarna – något vi också redovisade för arbetarna via våra flygblad. Dessa slutsatser, tillsammans med siffror om nya rekordutdelningar till aktieägarna trots en fruktansvärd inbromsning av orderingången – är ett brutalt exempel på kapitalismens orimlighet.
Vi anser att dessa konkreta uppgifter var viktigare att redovisa för arbetarna än att föra fram det abstrakta kravet på att öppna räkenskapsböckerna. Dessutom: risken finns, numera, att många inte förstår kravet. Detta eftersom inte bara Volvo Groups, utan nästan alla företags balans- och resultaträkningar, prognoser för vinster och aktieutdelningar, mm, idag ligger ute på nätet.

  • Metall-ordföranden och förstatligande

VU:t talar även om vikten att föra fram att IF Metalls ordförande Stefan Löfven stöder ”samma krav som … bilarbetarnas demonstration den 15 november i Göteborg”.
Kommentar: Tyvärr är VUt:s pressmeddelandet felaktigt. Ett telefonsamtal till en av IF Metalls informatörer visar att Löfvén inte alls stöder samma krav som de demonstrerande bilarbetarna i Göteborg, dvs. våra egna kamrater. Dessa krävde ett förstatligande under demokratisk kontroll och planering av arbetarna. Men Löfvéns krav på förstatligande handlar om en akut nödåtgärd, i det fall GM eller Ford ställs under amerikanskt konkursskydd, vilket skulle frysa alla tillgångar i de svenska dotterbolagen (Chapter 11).
Löfvén, och IF Metall, har också varit tydliga på att detta skall vara en temporär åtgärd, tills en ny privat ägare kan hittas. Löfvén och IF Metall har kommit till sin slutsats utifrån en snävt inomkapitalistisk uppfattning där förstatligandet inte är något annat än en akut reaktion på de amerikanska konkurslagarnas konsekvenser. Jämförelsen mellan Löfvén och ”bilarbetarna i Göteborg” är rakt igenom felaktig. Den skulle kunna skapa illusioner att fackledningen verkligen stöder förstatligande under demokratisk kontroll och planering av arbetarna.

  • Artikel på CWI:s hemsida:

I en artikel på CWI:s hemsida skriver en VU-ledamot dessutom följande:
– om IF Metall: ”they now also advocate a major state intervention, including at least temporary state ownership, partial if capitalist investors would be prepared to step in alongside the government”.
– Om Volvodemonstrationen I Umeå: “A couple of weeks ago a 1,000 strong workers’ demonstration was organised by the local metal workers’ union of Volvo Trucks in Umeå together with families and workers from other factories. They marched from the major factory to central Umeå to demand a two year ban on layoffs, improved labour protection laws, a shorter working day etc. In a speech at the rally this was linked to the demand for a national campaign to consider the ownership of both banks and major companies”.
Kommentarer:
– Det Löfven förordar för Volvo PV är en ”större fordonstillverkare med tillräckliga finansiella muskler”. Att detta är en privat ägare framgår, inte minst då metalls ordförande Stefan Löfven i nästa andetag säger att staten kan gå in som ägare ”men bara under en överbryggningsperiod”. Hur detta kan beskrivas som förordandet av ”a major state intervention …” är en gåta. Återigen läggs ord i metallordförandens mun som inte alls stämmer.
– När det gäller beskrivningen av demonstrationen i Umeå den 29 nov finns det många stora felaktigheter. Dels de formella: Det var INTE 1,000 deltagare utan mellan 600 och 700;
demonstrationen organiserades INTE av den lokala metallklubben tillsammans med andra lokala fack och familjer utan arrangemanget hade tagits över av den starkt socialdemokratiskt dominerade regionala metallavdelningen.
Dels vad gäller de politiska kraven: demonstrationen krävde INTE förbud mot uppsägningar under två års tid; INTE förbättrad arbetsrätt; INTE förkortad arbetstid. Det uttalande som lagts fast av den socialdemokratiskt dominerade demonstrationsledningen, och som antogs av demonstrationen, fokuserade istället på åtgärder som skulle underlätta för de som skulle förlora jobbet. VU-ledamoten har hittat de radikala kraven i ett tal som hölls av en fackligt aktiv medlem från SP (USFI).
Den största bristen i VU-ledamoten beskrivning handlar dock om det lokala fackets roll, där flera SP:are ingår. VU-ledamoten antyder att talaren (som var just nämnde SP-are) skulle ha kopplat samman radikala ”dagskrav” med en nationell kampanj som tog upp frågan om ägandet av både banker och stora företag, något som leder tanken till övergångsprogrammets metod.
Men detta är, om något, fullständigt fel. Det SP/fackrepresentanten gjorde var att framföra ett ”tänkt” tal till Sveriges riksdag – en för alla tydligt uttalad fantasi – och inget annat. I detta tänkta tal gör talaren ALLT för att undvika begreppet förstatligande. Detta TÄNKTA tal i riksdagen framfördes istället för (!) förslag till konkreta kampaktioner i syfte att försvara de jobb som hotades i VERKLIGHETENS Umeå. Det som utspelade sig i Umeå var MOTSATSEN till övergångsprogrammets metod. Det var ett utstuderat svek!
Demonstrationen dominerades helt av krav som skulle underlätta för de ca 600 arbetare som facket, då demonstrationen genomfördes, redan hade accepterat uppsägningen av. Demonstrationen hade medvetet fördröjts så att den inte skulle kunna spela någon roll som påtryckningsmedel mot företaget. Demonstrationen, som ursprungligen var tänkt att genomföras tidigare, fick därmed inte någon betydelse alls för hur många arbetare som blev uppsagda! Detta upplägg hade hela tiden varit en del av fackklubbens taktik. I ett samtal som vi hade med en styrelseledamot sas det rakt ut: först ska förhandlingsspåret köras i botten, sedan kan andra åtgärder komma ifråga.
De fackliga företrädare som talade till arbetarna i samband med demonstrationen visste i detta läge både hur många, och även vilka, av de egna arbetskamraterna som skulle få sluta. Facket och företaget hade innan demonstrationen t o m gjort upp om vilka som skulle undantas från LAS! Även arbetarna visste, på ett ungefär, hur många och vilka som skulle få gå. De som demonstrerade 29/11 deltog i en protest – efter det att förhandlingarna var avslutade – inte i en kamp för att rädda jobben. Demonstrationen var aldrig tänkt att användas som ett sätt att sätta press på företaget för att minska antalet som skulle avskedas! Fackets metod, att skjuta upp demonstrationen, var direkt svekfull. Därav alla verbala konststycken.
Detta svek stod inte klart för oss vid tidpunkten för demonstrationen, det var efteråt, då vi gjorde en mer grundläggande utvärdering som den fulla vidden av fackets svek gick upp för oss.
VU:t hade kunnat undvika att ge en delvis felaktig bild av kampstämningarna om de tagit sig tid att kontakta Umeås AU efter demonstrationen – och inte byggt sina slutsatser på information från andra källor.
Det var också ett misstag att, i artikeln till CWI, utelämna ett annat inslag som är viktigt för att rätt kunna bedöma demonstrationens karaktärs. En av talarna, som dessutom marscherade i spetsen för hela demonstrationen, var Lennart Holmlund. Holmlund har gått i spetsen för såväl nedskärningar som privatiseringar i Umeå. Men han är också en symbol för hetsen mot socialismen i Umeå och en mer uttalad anhängare av kapitalismen som system än traditionellt borgerliga ledare lokalt. Holmlund har personligen lett en hetsjakt mot vårt parti. Hetsjakten har innehållit anklagelser om ekonomisk brottslighet, personliga trakasserier av kvinnliga valarbetare samt ett samarbete med journalister i syfte att sprida lögner om ledande kamrater för att ha hjärntvättat ”unga flickor”… Holmlund är en hänsynslös representant för kapitalismens mest brutala vakthundar. Och det är inte bara vi som har ådragit oss hans ogillande utan även oppositionella inom hans eget parti har drabbats av hans brutalitet. Holmlunds politiska åsikter, och metoder, är väl kända. Han symboliserar den värsta sortens makthavare, både för stora skikt inom arbetar-klassen, och för många andra, i hela umeåregionen.
Holmlund har en lång facklig bakgrund, som utgör hans bas, även inom socialdemokratin. Utifrån sina dubbla maktpositioner har han länge satt sin prägel både på socialdemokratin lokalt och, delvis, även på facket.
VUt:s beskrivning av facket på Volvo som kampvilligt och radikalt, istället för svekfullt, är ett misstag. När detta kombineras med misstaget att utelämna Holmlunds, och socialdemokratins, framträdande roll i samband med demonstrationen, blir den sammantagna effekten en missvisande bild av hur långt radikaliseringsprocessen har gått. Detta är allvarligt. Umeå används av VU:t som ett, av totalt två, exempel för att beskriva arbetarnas reaktion på den ekonomiska krisen i Sverige (det andra exemplet är en långt mindre demonstration – som officiellt organiserades av ”bilarbetare i Göteborg”, men som i praktiken helt dominerades av vårt parti).
Detta betyder inte att vi förnekar att allt fler ifrågasätter storföretagens, särskilt bankernas, agerande; att kritiken mot marknadsekonomin växer och att både lokala och landsomfattande kamprörelser plötsligt kan växa fram – speciellt om vägledning ges. Det vi vänder oss emot är VUt:s felaktiga tolkning dels av de uttalanden som metallfackets ordförande fällt, dels av beskrivningen som berör demonstrationen i Umeå den 29 november – speciellt när det gäller det lokala fackets roll.

2. Dialog genom att formulera nästa steg

Vi fick olika råd av VU:t, inför demonstrationen, som bl a rörde att vi skulle ta med egna megafoner och ropa egna – av demonstrationsledningen ej godkända – talkörer. VU:t hade även andra synpunkter, bl a rörande var vi skulle koncentrera kamraterna, som växlade över tid och från person till person, synpunkter som vi tillsvidare lämnar därhän. Vi vill koncentrera oss på frågan om att ta med egna megafoner och talkörer – en metod som VU:t ansåg skulle öka våra möjligheter till dialog med arbetarna. Vi i Umeås AU anser emellertid att metoden att ta med oss egna megafoner och ropa egna talkörer skulle ha varit ett stort misstag – och vi ska förklara varför.

  • Men först en beskrivning av våra förberedelser inför ingripandet i demonstrationen.

Vi anser detta vara nödvändigt eftersom VU:t även kritiserat våra förberedelser, inklusive mobilisering, fördelning av kamrater, o s v.
Dagarna innan demonstrationen talade vi med de nära kontakter vi fått bland arbetarna i samband med våra fem flygbladsutdelningar utanför Volvo. Dels fanns en ilska mot företaget, något, som talade för en stor demonstration. Dels fanns en stor förvirring kring var demonstrationen egentligen skulle samlas, något som skulle kunna minska uppslutningen. Fackklubben hade dessutom skjutit upp demonstrationen, en gång; utlyst tre olika samlingsplatser samt gått runt med en namnlista för att få folk att samlas på torget istället för vid själva Volvofabriken. En av våra sympatisörer bland arbetarna uppskattade att cirka 50 personer skulle samlas vid själva fabriken. Våra kontakter inom fackklubben hävdade också att de flesta skulle komma direkt till torget, men att många även skulle komma till stadshuset, bussade dit från andra företag än Volvo. Allt detta försvårade för oss att planera i förväg.

  • Vårt förhållningssätt blev i detta läge att sprida ut oss på alla tre samlingspunkterna för att sedan sammanstråla på torget där talen skulle hållas. Detta stöddes också av VU dagen innan demonstrationen, via SMS (”Jag tycker vi ska vara maximalt antal på samlingspunkterna …). Detta gör att VUt:s kritik mot detta att framstå som svårbegriplig. Med tanke på den långa, intensiva och avancerade kampanj som vi bedriver, till försvar för jobben på Volvo, känns det underligt att behöva avsätta tid för att diskutera en sådan fråga.

Nåväl, på torget skulle vi, förutom att fortsätta att sälja tidningen och samla in namn och pengar, även dela ut vårt flygblad. Detta visade att vårt parti stödde arbetarkampen. Flygbladet, som hade vårt parti som undertecknare, bjöd in hela demonstrationen till ett eftermöte med ”fika och diskussion”. Eftersom vissa skulle ha marscherat i ca 4 km, i tio minusgrader, och dessutom hade tvingats att lyssna till sex talare på torget så ansåg vi att detta var det riktiga anslaget om man ville ha en ”dialog” med arbetarna. Detta innebar inte att våra politiska förberedelser var mindre omfattande än vanligt. Tvärtom.
Nu kom inte arbetarna. Kylan, skymningen och erbjudandet att åka tillbaka till utgångspunk-terna, tillsammans i buss, visade sig vara en övermäktig konkurrent. Men vi anser att vår tanke var mycket god. Vi hade anpassat formen för vårt eftermöte till arbetarnas behov av värme och eftersnack. Nu anpassade vi oss åter snabbt till den nya situationen och avslutade ändå dagen i mycket god stämning – vi har aldrig sålt så många tidningar i ett arbetartåg tidigare!
Vårt ingripande blev speciellt lyckat med tanke på att vi hade en rad svåra problem att övervinna: problem som handlade om att vi även hade en ekonomihelg att tänka på, att demonstrationen organiserades av våra värsta motståndare och att det blev mycket kallt. Men det största problemet var politiskt. Även om många som deltog i demonstrationen var ilskna så präglades ändå den grundläggande stämningen av uppgivenhet. Förhandlingarna om jobben var ju avslutade och beskedet om vilka som skulle få gå skulle komma 48 timmar senare!

  • Om mobilisering och ekonomikampanjen:

Demonstrationen genomfördes på en lördag. Vi samlade alla kamrater som kunde komma, efter jobb och skola, på fredagens kväll. Vi var sju kamrater på partilokalen. Vissa tillverkade banderoller, flygblad och förberedde eftermötet – politiskt och praktiskt. Vi hade ju beslutat att göra vårt yttersta för att bjuda in hela demonstrationen till ett eftermöte. Därför bokade vi även en ny och större lokal, skaffade termosar och köpte fikabröd.
Andra kamrater ringde för att maximera antalet medlemmar som skulle vara med under lördagen. Demonstrationen sammanföll nämligen med den sista helgen i månaden – och därmed med den spurt vi då alltid gör i arbetet med kampfonden. Så förutom behovet att fördjupa våra kontakter med arbetarna, genom vårt ingripande i demonstrationen, kände vi ett starkt krav på oss att dra in så mycket pengar som möjligt. Och det enda sättet att klara alla uppgifter var att ringa kamraterna, ett varv till, för att försöka övertyga ytterligare medlemmar att delta på lördagen. Vi hade dock kunnat vara fler om inte demonstrationen först utlysts till den 22 november, sedan skjutits upp på obestämd tid, och slutlige återigen utlysts – med fem dagars varsel. Vi avvisar bestämt VU:s ”intryck” om att vi inte försökt mobilisera så många kamrater som möjligt.

  • Samma politik på ytan:

På ytan agerade både metalls ordförande Löfven samt de regionala och lokala fackliga representanterna på ett radikal sätt. Den 29 november dominerade uppfattningen att detta var den första genuina arbetarprotesten i Sverige – som kanske skulle starta en snöbollseffekt av arbetarkamp över hela landet! Alla Umeås lokala media var samlade och även riksmedia uppmärksammade protesten. Idag vet vi att demonstrationen var ett sätt att skyla över att facket sålt ut 600 jobb utan strid. Men på dagen för demonstrationen
stod den lokala fackklubbens prestige på topp. De samlade ju till kamp – och deras nationella ordförande uttalade sig på ett sätt som uppfattades som radikalt. På ytan var därför våra krav och fackklubbens krav förvillande lika.

  • Våra fiender organiserade demonstrationen:

då vi anlände till en av de tre angivna samlingsplatserna möttes vi av den förre socialdemokratiska skolministern Ibrahim Baylan och en kommunpolitiskt aktiv socialdemokrat som också är medlem i styrelsen för den lokala fackklubben på Volvo. Vi och våra banderoller gjorde alla våra politiska motståndare nervösa. Ingen, vare sig facket eller något annat parti inklusive socialdemokraterna, hade tagit med sig några banderoller eller politiskt material över huvud taget. En bit därifrån stod vår värsta fiende Lennart Holmlund. Men då vår paroll riktade sig mot företaget, och inte mot socialdemokraterna, slappnade de av. Under tiden gick nervösa talkörsledare, styrelseledamöter i fackklubben och SP/USFI:are, omkring och försökte dra igång talkörer.

  • I detta läge ringde vi efter ”våra” arbetare, som dök upp, och spände upp banderollerna. Dessa vann allmänt gillande hos arbetarna. Sedan började vi att sälja tidningen, samla namn och tala med arbetarna. Av totalt nio kamrater som klarade av att sälja tidningen var vi två, vid just denna samlingsplats. Det fanns tre angivna samlingspunkter. Vi gick runt ibland arbetarna med vår tidning och namnlista till dess att demonstrationen började att röra på sig. Vår lokalt mest kände kamrat, ledamot i fullmäktige sedan 17 år och en lokal profil, hjälpte sedan en arbetare att bära den andra av våra, och hela tågets, enda två banderoller med politiskt budskap. Kamraten gick nästan längst fram i tåget, kom med på bild både i teve och tidningar, vilket innebar att många kunde dra slutsatsen att Rättvisepartiet Socialisterna gav arbetarna sitt fulla stöd. Detta lade en god grund för vårt agerande då alla arbetare samlades på torget där talen sedan hölls. Vi sålde 38 tidningar och 3 prenumerationer trots de 10 minusgraderna. Alla som skrev på våra listor fick höra om idén att LO borde utlysa en landsomfattande protestdag för att försvara jobben – något vi förde fram i ca hundra individuella samtal!
  • Slutsats: Ett ingripande med bra socialistisk och partiprofil samt idéer om nya steg i kampen

3. Megafon eller kunskap som vägledning för nästa steg i kampen.

Vad innebär det att ge en vägledning till arbetarna – gav VU:t några goda råd om detta?

  • Nästa slag mot jobben på Volvo kommer med stor sannolikhet att drabba de anställda på monteringen. Där arbetar idag ca 700 anställda. I del II. av detta material har vi utförligt redovisat den analys som ligger bakom vår uppfattning. Vår övertygelse att detta hot mot jobben verkligen existerar innebär att det är vår skyldighet att varna arbetarna för vad som är på gång – och att även redovisa vår analys. Detta gör vi nu på tre sätt. Först via ett flygblad som vi delat ut till arbetarna vid hyttfabriken den 11 respektive den 18 december 2008. Varje gång togs vårt flygblad emot av ca 400 anställda. Sedan har vi fått in en förkortad upplaga av vår analys i de båda lokaltidningarna den 17 respektive 18 december. Tidningarna uppger att de tillsammans har 146 000 läsare varje dag. Det tredje sättet som vi tar upp hotet mot jobben är via fullmäktige. År 2008 års sista fullmäktigemöte hölls den 22 december. Då tvingade vi kommunens ”regeringschef” Lennart Holmlund att besvara frågor om vad han fått veta om framtiden för hyttfabriken då han träffat Volvos ledning i slutet av 2008.

AU:t anser att detta utgör ett konkret exempel vad det innebär att ge förklaringar och vägledning i försvaret av jobben: vi kan visa hur många jobb som hotas, varför jobben hotas och vi kan på ett ungefär tala om när angreppet på jobben kommer.

  • Vidare kan vi varna för att detta skulle kunna vara ett första slag mot hela hyttfabriken och därmed mot alla jobb som finns kvar, idag ca 2 000! Omfattningen av hotet hjälper till att göra mer militanta kampformer legitima. De stora effekterna en nedläggning av hyttfabriken skulle få, för andra företag och hela umeåregionen, lägger också en god grund för framtida solidaritetsaktioner från andra arbetare. Detta innebär att ge vägledning i kampen för jobben.
  • Vi kan visa att en kamp för jobben på monteringen kräver en kamp för hela fabriken; att ett försvar av hela fabriken hänger ihop med frågan om hela Volvos överlevnad och reser frågan om förstatligande; att arbetarna i Umeå är beroende av att kämpa tillsammans med de arbetare som idag uppfattas som ”konkurrenter” om jobben, i Gent, Göteborg och på Renault – ingen vill köpa hytter utan motor och hjul; att gemensam kamp uppmuntrar till en rättvis fördelning av jobben och förkortad arbetstid; att gemensam kamp uppmuntrar till arbetarkontroll och till behovet att ta kontroll över vinster, investeringar och aktieutdelningar – utan ersättning till de som misskött företaget via gigantiska utdelningar på bekostnad av jobben.

Eftersom fordonsindustrins överlevnad hänger samman med skatteintäkter, offentlig och privat tjänstesektor bygger en kamp för monteringen även en brygga till resten av samhället. Denna brygga, av gemensam kamp, gör krav på landsomfattande protestdagar, internationellt fackligt samarbete mindre abstrakta. Vår förmåga att visa på hotet mot monteringen, kombinerat med övergångsprogrammets metod, lägger en grund för kravet på ett nytt brett kämpande arbetarparti med socialistiskt program. Också detta innebär att ge vägledning.
Men när vi slöt upp till demonstrationen den 29 november var vi inte redo att föra fram hotet mot monteringen på det sätt som vi gör idag och som vi kommer att intensifiera under våren genom förslag på kampaktioner för en stor investeringen i en ny line på monteringen. Och kanske också genom en gräsrotskonferens för jobben! Den 29 november hade vi inte någon möjlighet att ge vägledning i den konkreta kampen för jobben. Inte till arbetarna på hyttfabriken i Umeå.
VU:t hade inte heller någon vägledning att ge – utom ett pressmeddelande där det krävs samordnade protester mellan flera olika fackföreningar – något som kan jämföras med en insändare. Men detta räckte inte som vägledning den 29 november!
Denna dag demonstrerade arbetarna efter att ha förlorat – utan strid – och de visste alla om detta. Men det visste inte VU:t. Arbetarna marscherade kollektivt, för att visa sin gemensamma ilska mot företaget, samt sin solidaritet med de som skulle förlora sina jobb. Men, som en av våra sympatisörer sa, samtidigt hoppades alla på att de inte själva skulle förlora jobbet! Den kollektiva ilskan blandades med den individuella oron. Detta var naturligt eftersom facket utnyttjade demonstrationen – inte som ett vapen i kampen för jobben – utanför att dölja sitt eget svek. Inte heller detta visste VU:t – som hade missbedömt det lokala fackets agerande samt stämningen bland arbetarna. Vid denna tidpunkt var Umeås AU alltså ännu inte redo att gå ut offentligt med hotet mot monteringen och därmed på sikt hela hyttfabriken – men vi arbetade närmast ursinnigt på att få tillräckligt mycket på fötterna för att kunna göra detta. I detta läge fick vi bl a rådet av VU:t att ropa egna talkörer från egna megafoner – detta som ett sätt att föra dialog och ge vägledning. Detta råd fördes fram gång på gång via sms och framstod som VUt:s viktigaste bidrag till hur en dialog skulle skapas med arbetarna. Vi vill utvärdera detta råd.

  • Både attacker och försvar är nödvändigt

Fråga: hur skulle det ha tolkats av arbetarna om vi hade börjat ropa egna talkörer, i egna megafoner, och lyckats överrösta de för arbetarna väl kända fackliga representanterna?
Först: vad skulle vi ha ropat?
Den enda talkör VU:t föreslog (via sms) lydde: – Vad ska vi ha – jobben kvar
Detta kan jämföras med det som facket på Volvo ropade:
– Ropen skalla – arbete åt alla,
– Alliansens politik – tar från fattig ger till rik,
– Nej – Till – Avsked.

  • Vår slutsats är följande: VUt:s krav på att vi skulle ropa egna talkörer, i våra egna megafoner, skulle inte ha inneburit någon förändring av demonstrationens politiska karaktär. Det enda resultatet hade blivit att vi, i arbetarnas ögon, framstått som några utifrån kommande kufar som försökte ta över demonstrationen från fackets demonstrationsledning – detta genom att ropa högst.

Ingen hade dock uppfattat någon som helst politisk skillnad mellan talkörerna – eftersom det inte fanns någon politisk skillnad (vi kunde säkert ha fått de SP/USFI:are som höll i fackets megafoner att ropa den talkör som VU:t föreslog, om vi hade velat). Men varken fackets, eller VUt:s, talkörer gav någon vägledning för att rädda jobben. Det tål att upprepas: inga paroller kunde rädda jobben beroende på att facket redan gjort upp med företaget om vilka som skulle avskedas då demonstrationen genomfördes den 29/11.
Men valet stod inte mellan att framstå som främmande kufar eller passiva deltagare. Under demonstrationen koncentrerade vi oss på att sälja tidningen och att tala med arbetarna om det framtida hotet mot jobben på monteringen. Vi även hade tillverkat och tagit med oss de enda två banderollerna med ett politiskt budskap i hela demonstrationen – banderoller som bars av volvoarbetare med anknytning till oss.

  • Vad hade hänt om vi börjat ropa i egna megafoner?

Vi hade blivit hindrade, och i värsta fall, bortkörda från demonstrationen. Detta hade i sin tur lett till att vi hamnat i media dagen efter – anklagade av facket för att ha stört den enda arbetarprotesten i Sverige! Hur vet vi det?
– Därför att Holmlund och hela den socialdemokratiska maffian stod fem meter bort. Det är fullständigt otänkbart att dessa skulle ha accepterat att vi skulle ha ”tagit över” det politiska ansvaret för talkörerna; det är helt otänkbart att Holmlund och sossemaffian skulle ha ropat ”våra” talkörer – i ”sin” demonstration!
– lika orimlig är tanken de SP/USFI:are som betrotts med fackets megafoner – och därför ledde både talkörer, demonstrationen och själva torgmötet – inklusive uppgiften att presentera talare som Holmlund – skulle ha låtit oss ”ta över” ansvaret för talkörerna,
– vi har dessutom väldigt specifika erfarenheter av det regionala facket som alltså tog över ansvaret för demonstrationen. Då två kamrater hösten 2006 helt fredligt försökte överlämna en namninsamling med krav att facket skulle bekämpa det rasistiska partiet sd (inom facket) så hände följande: istället för att diskutera rasismen och sd:s stora framgångar i valet 2006 angrep fackordföranden vårt parti, på ett mycket aggressivt sätt, och förklarade att facket aldrig skulle samarbeta med oss – inte ens mot rasisterna i sd. Fackordföranden passade medvetet på att göra detta inför media. Och detta slogs upp stort. Att Holmlund skulle ha sett till att media skrev att vi försökte göra en kupp är självklart – och han har kontakter nog att gå iland med detta – om vi bjuder på chansen. VU:t påstår att vi spridit osäkerhet bland kamraterna genom att tala om risker för attacker istället för behovet av vår politik. Det stämmer inte alls. Men däremot är det självklart att vi diskuterade förslaget att ”ta över” talkörerna från demonstrationens arrangörer – något som vi ansåg vara politiskt felaktigt. Vi diskuterade också för och emot att bjuda in hela demonstrationen till vårt eftermöte och beslutade till sist att en inbjudan var det riktiga. Även om detta tilltag hade kunnat leda till skarpa angrepp från våra motståndare för att vi försökt ”kidnappa” demonstrationen.

  • Hur skulle arbetarna i demonstrationen ha uppfattat oss?

Svaret är att vi skulle ha uppfattats som afa-provokatörer – eller som kufar p g a åldern – hur som helst bortburna av polis – som liksom media redan var på plats.
Skulle det ha varit någon politiska vinst med detta? Umeås AU har svårt att se vinsten med en skriktävling med SP/USFI – även om vi INTE blivit bortkörda och hamnat i nyheterna. Vi ansåg då, och vi anser än idag, att vårt agerande TILLSAMMANS med arbetarna, och i DIALOG med arbetarna, utgjorde ett bättre alternativ än en skriktävling med SP/USFI – med tappad respekt hos arbetarna som resultat! Vi anser att det är obegripligt att ett sådant förslag kan föras fram av VU:t!

  • För att sammanfatta vårt svar på VU-kritiken:

– vårt agerande den 29/11 ökade den respekt som ett växande skikt av industriarbetare har för oss. Detta samtidigt som alltfler börjar se igenom fackklubbens falskspel – med vår hjälp. Vår satsning mot Volvos hyttfabrik i Umeå började den 7 oktober. Listan på vilka som skulle avskedas kom två dagar efter demonstrationen – något som ytterligare sänkte kampviljan. Den enda motkraft som nu finns är Rättvisepartiet Socialisterna. Genom våra analyser, och varningar, för att monteringen hotas, och att krav måste ställas på att Volvo gör en stor investeringen i en ny line – detta istället för ytterligare rekordutdelningar till aktieägarna – har vi börjat organisera ”ilskan” och återuppbygga det självförtroende som undergrävdes efter nederlaget då de första 600 förlorade jobben. Detta utgör olika led i vår dialog med, och vägledning av, arbetarna på Volvo.
Vi trappar nu upp vårt arbete gentemot volvoarbetarna för att befästa det förtroende som vi redan har hos delar av de 2 000 anställda som finns kvar – och som kommer att vara de som den framtida kampen måste bygga på. Om hyttfabriken ska leva kvar.
Vi anser att vi har möjlighet att erövra en position som innebär en dialog med arbetarna på Volvo; en möjlighet att erövra en position som gör det möjligt att ge en verklig vägledning. Men detta kräver mer än megafoner och talkörer. Det som krävs är en alternativ politik – även på fabriksgolvet. Det är detta som vi nu har – och som vi länkar till våra krav på landsomfattande protestdagar och socialisering. Vår konkreta vägledning, utgångspunkten vår dialog, innebär att vi bl a pekar på följande:
– det mycket allvarliga hotet mot 600 – 700 arbetare på monteringen,
– på behovet att redan nu börja mobilisera för att pressa Volvo att visa korten genom att kräva
investeringar i en ny line – istället för nya rekordaktieutdelningar,
– behovet att koppla detta till krav på landsomfattande kampdagar, förstatliganden och sammanslagningar under arbetarkontroll samt ett nytt arbetarparti för demokratisk socialism.

  • Till sist: Övergångsprogrammet beskrivs ofta som en bro – från dagens politiska medvetenhet till den socialistiska samhällsomvandlingen. Umeås AU anser att den kamp som vi inlett för monteringens framtid innebär ett starkt fäste för den bro som vi försöker bygga till arbetarklassen i Umeå och Sverige.

Allt kan bli bättre. Självklart gäller detta även för rs arbete i Umeå. Men vi anser att vår inriktning när det gäller kampen för jobben och partiets orientering mot arbetarklassen står på fast grund. Detta gäller även vårt agerande i samband med demonstrationen den 29 november.


Annonser

One Response to Debatten med avhopparna (3)

  1. […] med Socialistiska Partiet i ArbetarInitiativet i inför EU-valet. Den som läser debatt 1 och 3 i denna serie ser dock snabbt att det i själva verket var Umeå au (avhopparna) som ville bryta […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: