Debatten med avhopparna (2)

Mäns våld mot kvinnor, hösten 2005

HBT-socialisterna, oktober 2009

De som har hoppat av Rättvisepartiet Socialisterna i Umeå har i sina utskick angivit vår analys av kvinnoförtrycket och vår kvinnokamp som ett av huvudskälen till sitt avhopp. Frågan debatterades på RS kongress 2005 och även vid 2009 års kongress, kring HBT-temat. Här nedan finns nyckeldokumenten, först en ny artikel ”Introduktion på kvinnodebatten” som svarar på det som avhopparna kallar för ”brev II” som de skickade till Offensivprenumeranter och RS-medlemmar 18-22 mars.

1. Introduktion till kvinnodebatten – 22 mars 2010
VU SVARAR PÅ DET SOM AVHOPPARNA KALLAR ”BREV II” – EN DEBATT FRÅN 2005 OCH VAD SOM HÄNT DÄREFTER.

2. Mäns våld mot kvinnor – oktober 2005
RESOLUTION TILL RS KONGRESS 4-6 NOVEMBER 2005

3. ”Vi stödjer inte dokumentet” – oktober 2005
MOTION SOM SVAR PÅ VU:s RESOLUTION

4. VU:s svar till motionärerna – oktober 2005

5. RS och HBT-kampen – oktober 2009
RESOLUTION MED MINDRE ÄNDRINGAR ANTAGEN PÅ KONGRESSEN 2009.
67 PROCENT AV OMBUDEN RÖSTADE FÖR, 14 PROCENT EMOT

1. Introduktion till kvinnodebatten

VU SVARAR PÅ DET SOM AVHOPPARNA KALLAR ”BREV II” – EN DEBATT FRÅN 2005 OCH VAD SOM HÄNT DÄREFTER
Avhopparna driver tesen att RS har tappat orienteringen till arbetarklassen och att detta visar sig i vår kvinnokamp som man kallar ”ett krig mellan könen”
Som så många gånger förut är avhopparna hopplöst efter. Man gör en sammanfattning av tre kampanjer mot kvinnoförtrycket som man har drivit i Umeå, den färskaste är fem år gammal och den äldsta elva år gammal, därefter ägnas hela avsnittet åt att argumentera mot det man påstår var VU:ts linje i debatten kring mäns våld mot kvinnor på RS kongress 2005. Avhopparnas slutsatser är att ”när det gäller frågan om vilka grupper som arbetarkvinnorna ska bygga allianser tillsammans med så tappade Verkställande Utskottet inte bara orienteringen – de gick helt vilse.”
Det första man måste fråga sig är: om detta faktiskt har hänt – vad borde då ha blivit konsekvenserna under de fem år som förflutit? Marxister vet att en grundläggande felorientering inte bara finns på pappret utan leder till allvarliga förändringar i hur programmet används och de initiativ som partiet tar. Om RS VU helt har gått vilse i fråga om kvinnokampen så skulle det ha resulterat i en rad allvarliga felsteg.
Under de här senaste åren har RS aktivt deltagit i flera avtalsrörelser inlusive ett stort stödarbete i sjuksköterskestrejken 2008, kampanjat mot en lång rad nedskärningar inom vård, skola och omsorg så som helgtilläggsstriden i Luleå. Tillsammans med Elevkampanjen har vi givit ut den fjärde upplagan av Vägra Kallas Hora handboken och drivit fortsatta kampanjer mot sexuella trakasserier och våld mot kvinnor i bland annat Haninge, Stockholm, Luleå, Göteborg, Boden och även Umeå. Kampanjer med motioner i kommunfullmäktige, demonstrationer, kontakt med kvinnojouren, lektioner i skolorna, öppna möten mm.
Offensiv har löpande publicerat artiklar på genustemat t ex nu senast kring 8 mars med bred internationell spridning. Inte en enda gång har någon anmärkning kommit från avhopparna om att innehållet eller orienteringen i dessa kampanjer och programförklaringar skulle ha brister. Har man haft kritik så har man inte lyckats formulera den.
De senaste åren har även HBT-socialisterna startat i Luleå, Stockholm och Göteborg. Här har opposition kommit från avhopparna, vilket vi återkommer till.
På det torgmöte som avhopparna hade på Rådhustorget i Umeå den 20 mars användes megafonen för att redogöra för deras syn i kvinnofrågan. Förbipasserande umeåbor fick höra att “det finns ett kvinnoförtryck men det är inte huvudsaken. Det finns ingen oförsonlig motsättning mellan män och kvinnor”. Är det inte viktigare att prata om att kvinnor lönediskrimineras, att hälften av LO:s kvinnliga medlemmar arbetar deltid, varav 66 procent ofrivilligt. Att Sverige toppar Europa-ligan över flest anmälda våldtäkter men ligger på botten vad gäller andelen som går vidare till åtal?
Avhopparnas dokument (“brev II”) påstår att VU:ts kongressmaterial 2005, Mäns våld mot kvinnor “förnekade att sociala faktorer kunde ha någon betydelse alls när det gällde våld i nära relationer”. De som påstår detta förutsätter att läsarna inte ens kommer att ta en titt på det kongressmaterialet man refererar till (Vi lägger nu upp alla material på nätet tillgängliga för läsning). Materialet är ganska omfattande och tar i beakting en rad faktorer och resonerar kring detta långt ifrån de förenklingar avhopparna står för. Vad gäller sociala faktorer så erkänns de så klart i materialet och detta gjordes också tydligt i den kongressdiskussion som följde. För att ta några av flera exempel: “Det hårdnade [samhälls-] klimatet kan ha inneburit en trend av ökat våld mot kvinnor, som får mer genomslag då kvinnor som fått sämre hälsa och ekonomi lättare blir offer” och “När det gäller polisanmälda brott däremot så finns stora sociala skillnader”, osv.
Avhopparnas syn däremot gör gällande att den främsta orsaken till våldet mot kvinnor är psykisk sjukdom och alkoholism, dvs några misslyckade män. Könsmaktsordningen finns inte med i deras förklaringsmodell.
Orsaken till att VU:t initierade kongressdiskussionen kring mäns våld mot kvinnor 2005 var att det fanns ett behov av att klargöra vår marxistiska analys dels för att detta var och är ett viktigt kampanjfält för vårt parti, dels för att de som idag hoppat av partiet drog åt det ekonomistiska hållet. Det betyder att rent ekonomiska frågor överbetonas när det gäller könsförtrycket och sexuella och andra genusmässiga frågor undervärderades. Analysen att kvinnoförtrycket är omfattande och en grundläggande del av klassamhället och att lösningen därmed är revolutionär var inte klar för alla. Det fanns en rädsla från avhopparna att ta upp kvinnofrågor, en rädsla som grundar sig i en syn att det är kvinnokamp som splittrar arbetarklassen medan vår syn är att kvinnokamp – speciellt med en socialistisk ledning – motverkar den sexism som kapitalismen sprider i syfte att splittra arbetarklassen.
När avhopparna förlöjligar skalan där sexuella trakasserier är i ena ändan och våldtäkt i den andra ändan är det ett allvarligt uttryck för en bristande insikt hur genussystemet fungerar och förnekande av allvaret med trakasserier. Avhopparna påstår att VU:t säger att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan trakasserier och våldtäkt. Detta trots att VU:ts skriftliga svar på avhopparnas motion inför kongressen 2005 klart och tydligt sa “det är viktigt att slå fast att sexuella trakasserier och våldtäkt sitter på samma skala, men i olika ändar…Det betyder inte att inte gradskillnader övergår till kvalitativa förändringar vid olika nivåer på skalan (t ex vid fysiskt våld). Men märk även att de intervjuade kvinnor som vi hänvisade till sa att den psykiska misshandeln var den värsta.” Läs mer i svarsdokumentet från 2005 där vi rekomenderar att man verkligen tar på allvar om ens dotter ringer hem och berättar att hon har blivit kallad hora.
Vidare upprepar avhopparna vad man sa 2005, att VU:t står för att mäns våld mot kvinnor är det “kulturellt normala” och att männen har en kollektiv skuld. Att använda sig av uttrycket “kulturellt normalt” är ytterst tveksamt med tanke på de rasistiska krafter som framhäver den svenska kulturen som överlägsen andra kulturer med bland annat hänvisningen att andra kulturer förtrycker kvinnor. Samma rasister påstår också att våld mot kvinnor är ett resultat av invandringen. RS har både drivit kamp emot, ordnat diskussioner kring och formulerat socialistiska svar på det hedersförknippade våldet – ett arbete som avhopparna inte alls deltagit i. Men när det gäller att formulera programmet mot mäns våld mot kvinnor så är det viktigt att balansen blir rätt, våldet är globalt – även om det finns olika uttrycksformer.
Om männen har en kollektiv skuld eller inte? Problemställningen är klassisk radikalfeministisk och kan få konsekvenser att kvinnoaktivister låter bli att samarbeta med män som vill och kan delta i en bredare kamp, dvs framförallt arbetarföreningar. Har RS någon gång sedan 2005 – eller innan – intagit en sådan hållning? Vårt problem är snarare att vi ofta har för lite resurser att satsa på den specifika kvinnoorganisering och det lyft av kvinnliga företrädare för socialismen som vi anser är nödvändig. I alla kvinnokampanjer vi drivit har vi haft en orientering till arbetarklassen, oavsett om t ex den lokala fackklubben har en manlig eller kvinnlig talesperson.
Avhopparna skriver att män och kvinnor inom arbetarklassen ska bekämpa varandra är den “glasklart logiska slutsatsen av könsmaktsteorin och av det dokument som Verkställande Utskottet lade fram inför kongressen 2005”… “ett könskrig – kvinnor mot män”. Återigen måste man fråga sig, när har RS praktiserat något sådant? Om vi stod för ett könskrig varför skulle vi i sånt fall tjata oss fördärvade om behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar. “Arbetarkampen är den kraft som kan största klassamhället” slår kongressmaterialet fast. Varför var RS med och drev ArbetarInitiativet i valet 2009 och inte Feministiskt Initiaitv? Insikten om behovet av kamp mot sexismen gör därmot att RS framhåller att i alla dessa arbetarinitiativ måste kvinnokampen sättas långt fram.
Att avhopparna tar till begreppet “könskrig” är ett uttryck för deras högervridning. Argumenten har man hämtat från propagandaprogramet Könskriget som sändes i SVT våren 2005 och som blev en affär med stort efterspel. Trots att RS i Umeå tidigare har kämpat för mer pengar till den lokala kvinnojouren använder sig avhopparna okritiskt av argument från det vinklade programmet Könskriget som direkt satte igång ett drev mot kvinnojourerna. Högern satte igång denna ideologiska attack för försöka sätta punkt för en växande feminism underifrån.
Avhopparna ger upp alla försök att själva förklara kvinnoförtrycket och hur det ska bekämpas. Det försök som de gjorde 2005 var inte speciellt lyckat. Som vi skrev då: “I motionens 10-punkter 3 a-j, som är ett försök till egen analys, tillängnas tre punkter till att förmildra omfattningen och verkan av det könsspecifika våldet medan ingen punkt går in på att försöka verkligen karaktärisera och beskriva denna form av våld. 10 punkter a-j nämner inte att kapitalismen och klassamhället måste avskaffas för att kvinnoförtrycket ska försvinna, att det är en sådan klasskamp som behövs, den nämner inte att den patriarkaliska familjestrukturen – familjens funktion i klassamhället – måste avskaffas och den nämner inte att lösningen är revolutionär eller att det behövs socialism. Efter att motionärerna undvikit allt detta anklagar de VU-materialet för att ta avsteg från marxismen.”
Det var inte så (som avhopparna påstår) att VU:t stoppades från representanten från CWI:s ledning från att driva igenom en omröstning av kongressmaterialet 2005. VU:t gjorde bedömningen att diskussionen enbart ökat klyftan inom partiet och att en omröstning riskerade att cementera detta. Istället beslöt kongressen att inte genomföra omröstningen utan fortsätta diskussionen.
Märks skillnaderna i kvinnofrågan i andra material och tillfällen?
I januari 2006 var stora delar av Umeå i chock efter våldtäktsmannen “Hagamannens” nya våldtäkt. RS i Umeå var den första politiska organisationen att reagera och arrangerade ett fackeltåg. Enligt artikeln om aktionen i Offensiv förs hela partiets program i frågan fram. Även problematiken med att alla kvinnors rörelsefrihet begränsas och kampen mot sexuella trakasserier tas upp. Det framgår inte att RS Umeå skulle ha någon annan tydligare orientering mot arbetarklassens än vad andra partiföreningar har vid liknande aktioner. RS Umeå fortsatte kampanjen genom att samla till en demonstration den 8 mars och arrangera en stor temadag för jämställdhet på en gymnasieskola. Vårt bedömning var att när RS i Umeå mer började arbeta med frågorna på riktigt så närmade man sig RS majoritetens och VU:ts position. I grunden hade dock de blivande avhopparna inte förstått frågorna vilket nu visar sig. Dessutom kan man fråga sig varför de ej nämner kampen vårterminen 2006 i sina uppräkningar?
Det finns en skillnad i RS kommunala valmanifest för 2006 där Umeås avsnitt “Kamp för kvinnors rättigheter” och “stoppa mäns våld mot kvinnor” är mer begränsade än t ex Luleås och Haninges. Diskussionen på kongressen 2005 har gjort avtryck så tillvida att frågan behandlas men skrivningarna om alternativet och kampen är bättre i de andra regionernas valmanifest. Av de massflygblad som producerats mellan 2007 fram till nu – 11 stycken – berör inget ämnet kamp mot våld mot kvinnor eller sexuella trakasserier. Flygbladen handlar om kamp nedskärningar som slår hårdast mot kvinnor utan att det sägs att detta är en kvinnofråga, att attackerna förstärker kvinnoförtrycket och kräver kvinnokamp som svar – vid sidan av arbetarkampen.
Under sjuksköterskestrejken 2008 sålde RS Stockholm 91 prenumerationer till medlemmar i Vårdförbundet vid 23 olika strejkingripanden. När strejken utvärderades på partistyrelsen i augusti samma år kom frågan varför RS Umeå under de fem strejkveckorna, som även innehöll första maj, enbart hade sålt en enda prenumeration. Patrik Brännberg svarade att sjuksköterskor inte riktigt är “vårt folk”. Man hade alltså negligerat den viktigaste arbetarkampen på flera år och blottade öppet sina fördomar. Inom parentes sagt såldes inte heller någon prenumeration i Umeå under busstrejken samma sommar.
Under 2008/2009 tog arbetet med HBT-socialisterna fart. Avhopparnas förnekande av det sexuella förtrycket har fått följden att de inte deltagit det här verksamhetsfältet. De har frånvarat på de årliga diskussionerna kring HBT på sommarlägret och de har aldrig skrivit artiklar i frågan. Det gick så långt att de enda RS:arna som deltog på Umeå Pride 2009 var de som rest ner från Luleå.
På kongressen i början av november 2009 debatterades VU:ts förslag till resolution i HBT-frågan. Patrik Brännberg, som är bland avhopparna, lade fram ett alternativt förslag som gick ut på att inte alls fatta beslut i frågan alternativt bara rösta igenom en kravlista utan förklarande text eller analys. Han förlorade, då två tredjedelar av kongressombuden röstade för VU:ts förslag och enbart 14 procent (9 personer) för hans förslag. Ekonomismen återkommer i den här diskussionen. Uttrycket heternormen ska inte alls användas enligt dem. Förtrycket av HBT-personer beror enbart på en konspiration från storföretagen. Den enda förklaring som ges är “Det är kapitalismens behov som ligger till grund för de moraluppfattningar som dess företrädare har. Om storföretagens maktposition kan avskaffas försvinner också behovet av att utse syndabockar vilket används för att dra uppmärksamhet bort från exempelvis nedskärningar och privatiseringar”. I diskussionen på kongressen så sa Jan Hägglund att det vi kan göra för HBT-personer, det enda han nämnde, är att ge dem rådet att knyta an till arbetarkampen. Han mfl ifrågasatte om det fanns en heterosexuell maktstruktur. Patrik Brännberg argumenterade emot att avskaffa tvångssteriliseringar vid könsoperationer. Han menade att HBT-frågorna inte diskuterats tidigare. Detta är helt fel, ett partistyrelsemöte hade behandlat frågorna, liksom en rad diskussioner på olika sommar- och vinterläger, där avhopparna valt att inte delta. En av avhopparna deltog dock i diskussionen om den sexuella revolutionen på vinterlägret januari 2009 och försökte där förklara att homosexualitet inte är naturligt genom att använda sig av nydemokraten John Bouvins gest i riksdagen: två pekfingrar emot varandra.
Orsaken till att avhopparna inte ville att RS skulle anta HBT-resolutionen var att de inte anser att detta verksamhetsfält är viktigt. De anser att HBT-kamp utgör ett avsteg från orienteringen till arbetarklassen. Efter kongressen har HBT-socialisterna kommit ut med en pamflett Upp till HBT-kamp som kommer att locka nya personer till socialismen och spela en roll i att lyfta HBT-frågor inom arbetarrörelsen. När den internationella kvinnodagen fyllde 100 år, 8 mars 2010, hade RS en väldigt tydlig socialistisk och arbetarorienterad profil i allt material och de demonstrationer vi var med och arrangerade. De senaste 15 åren har RS deltagit i de rörelser som funnits mot det sexuella förtrycket och parallellt med detta har partiet utvecklat sitt program vad gäller kamp mot den heteronormativa könmaktsordningen, en utveckling som avhopparnas falang inte har hängt med i. Marxismen har sedan starten på 1800-talet haft program och analys för dessa frågor, vilket har varit ett stöd för oss då vi använt marxismen applicerad på dagens situation.

2. Mäns våld mot kvinnor –

RESOLUTION TILL RS KONGRESS 4-6 NOVEMBER 2005

1. Under 2000-talet har sexuella trakasserier, sexuellt våld, statens hantering av detta och porrindustrins handel med kroppar varit frågor som mobiliserat till kamp och protester. Att frågorna har blivit stora beror dels på att våldet har ökat, dels på att kvinnor historiskt sett stärkt sin ställning och därför svarar med större vrede över förtrycket. Det råder en stämning som uttrycker ”Vi accepterar inte längre detta”, ”Nu är det nog!”. Det senaste året har även fler män börjat agera aktivt mot våldet och mäns våld mot kvinnor har varit en av de största frågorna i samhällsdebatten. Frågan kommer att fortsätta stå högt på agendan.
2. För Rättvisepartiet Socialisterna har mäns våld mot kvinnor varit en huvudkampanj i år. Sedan länge är Vägra Kallas Hora vårt kanske mest välkända arbete. I den interna diskussionen i partiet har det framkommit ett behov av att klargöra och precisera vår ståndpunkt i frågan.
3. Till skillnad från etablissemangets politiker som gärna ställer sig längst fram i kampanjer mot mäns våld mot kvinnor av populistiska skäl har marxister länge arbetat mot våldet som en nödvändig del av kvinnokampen. Vi ser hur denna fråga är förbunden med andra stora samhällsfrågor och har potential att skaka klassamhället i dess grundvalar.
4. Trots den tilltagande politiska debatten och forskningen om mäns våld mot kvinnor, under året har det till och med formerats ett feministiskt parti som kommer att ställa upp i nästa års val, saknas politiska svar. Ett uttryck för detta är att de flesta partier/organisationer har haft uppslitande debatter och omformulerat sina kvinnopolitiska program utan att kunna enas, nu senast miljöpartiet. Rätt­visepartiet Socialisterna däremot kan slå hårdare på den marxistiska trumman. Vi är inte enbart bra kämpar mot nedskärningar eller för mer resurser till kvinnojouren, vi måste bättre föra fram vår förklaringsmodell och socialistiska lösningar.

Vilken förklaringsmodell?

5. Samhällsdebatten domineras av i huvudsak två uppfattningar. Dels den traditionella borgerliga, att våldet beror på några rötägg, ”bad apples” (George Bush om militärens övergrepp mot fångarna i Abu Ghraib), dels den radikalfeministiska som formerat sig som en antites till den traditionellt borgerliga. Radikalfeministerna säger att våldet beror på könsmaktsordningen. Den socialdemokratiska regeringen går en sorts balansgång mellan de bägge. Realpolitiken underbygger mannens makt, sprider rasism, marginaliserar och lägger skulden för kriminalitet på vissa grupper (invandrare, flyktingar, arbetslösa, missbrukare, psykisk sjuka). Ideologiskt har de dock tvingats att erkänna könsmaktsordningen. Det märks i den statliga utredningen ”Slag i Luften” (SOU 2004:121, Åsa Eldén) som är en uppföljning av utredningen om kvinnofridsuppdragen. Borgare har under vårens debatt kring tv-dokumentären ”könskriget” klagat högljutt på att radikalfeministerna där får fritt spelrum. Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson redogjorde den 4 juni vad det är borgarna vill komma åt, nämligen könsmakts­perspektivet som hon menar att ”Uppsala­professor Eva Lundgren, Margareta Winberg och extremfeministerna i Roks har lurat regering och riksdag att ta till sitt hjärta.”

Könsmaktsperspektivet

6. Könsmaktsperspektivet utgår från att orsaken till våldet går att finna i männens överordning över kvinnorna. Blicken lyfts till att granska hela samhället. Exempel från ”Slag i luften”: ”Utifrån en könsmaktsförståelse kan man inte se relationer och andra sammanhang där män utövar våld mot kvinnor som artskilda från relationer där män inte utövar våld, och varken våldsutövande män eller våldsutsatta kvinnor kan placeras in i bestämda kategorier som skiljer dem från andra. Mäns våld mot kvinnor blir därmed på olika sätt närvarande i allas liv och något som alla måste ta ansvar för”. Utredningen konstaterar att de flesta myndigheter, utom Socialstyrelsen, bekänner könsmaktsperspektivet i programförklaringar men att de i praktiken förfaller till ett avvikelseperspektiv som delar in folk i ”vi” icke våldsamma och ”dom” våldsamma.
7. Rättvisepartiet Socialisterna försvarar könsmaktsperspektivet gentemot borgarnas individperspektiv. Vi pekar ut kvinnoförtrycket som grundorsak till våldet mot kvinnor. Vi kritiserar också radikalfeministerna och påpekar bristerna i deras analys. Bilden blir skev då en aspekt av klassamhället filtrerats ut från resten. ”Slag i Luften” utmynnar i ett ”jaha” där slutsatsen bara blir männens kollektiva skuld punkt. Vård för män som misshandlar finns sällan med i radikalfeministernas kravlista.
8. Socialister ser på hela klassamhället, ett klassperspektiv i denna fråga innebär att se hur kvinnoförtrycket är en grundläggande del av hela klassamhället. Det medför att vi också ser en väg ut ur förtrycket. Arbetarkampen är den kraft som kan störta klassamhället. Feministers avskärmade syn gör att de saknar lösningar.

Vad är våldet?

9. Mäns våld mot kvinnor är precis som benämningen utpekar ett könsspecifikt våld. Genus, könen i social mening, återskapas dagligen i detta utbredda våld och våldshot. Trots alla individuella varianter och specifika personliga historier framstår ändå klart att det är just män som slår och våldtar kvinnor och inte tvärtom. Våldet är logiskt med tanke på att genuset män i samhället står över och förtrycker kvinnor. Alla härskande klasser måste ha en våldsapparat till handa för att kunna fortsätta sin maktutövning, samma funktion har mäns våld mot kvinnor inom genusordningen. Det får till följd att ordningen måste störtas, lösningen är kollektiv och revolutionär.
10. Kvinnokampen har de senaste decennierna flyttat fram kvinnors positioner. Ett exempel är att det vanliga uttrycket idag är ”mäns våld mot kvinnor” och inte som tidigare subjektslösa uttryck som ”våld i hemmet”, ”konflikter inom familjen”, ”våldsamma familjer”, ”kvinnomisshandel” osv.

Globalt uppror

11. I Storbritannien var det vårt systerparti, dåvarande Militant som startade CAVD (Campaign Against Domestic Violence) som har gjort våld mot kvinnor till en facklig fråga. Att UNISON driver en kampanj på arbetsplatserna mot mäns våld mot kvinnor, ordnar konferenser mm, är på vårt initiativ. Kampen har lett till en del lagförbättringar.
12. 2003 startade upproret Ni putes Ni soumises (”Varken hora eller kuvad”). Kvinnor från Paris förorter reste sig och demonstrerade i tiotusentals mot den form av hedersförtryck där kvinnan anses tillhöra hela gänget/förorten.
13. Något är på gång. T.o.m. Musharraf, diktator i ett av de värsta länderna för kvinnor – Pakistan – känner sig hotad och har reagerat mot kvinnokampen. Under året har han offentligt gett stöd till våldtäktsmän och sagt att kvinnorättsorganisationer måste bekämpas (8). Democratic Socialist Movement (RS systerorganisation) har startat ett pionjärarbete mot våldet mot kvinnor.
14. Efter hedersmordet på den svenskkurdiska kvinnoaktivisten Fadime Sahindal, 21 januari 2002, höjdes kvinnors röster världen över. När nyheten om mordet nådde Kurdistan demonstrerade tusentals kvinnor i protest. Internationella konferenser ordnades och satte ord på även denna form av våld, våld/mord för hela släktens ”heder”.

Proletariseringen är grunden

15. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden, den arbetarorganisering och ökad tyngd som det innebär, har satt avtryck i det officiella samhället. Till och med FN har relativt nyligen börjat anamma en könsmaktsförståelse i sina deklarationer. På kvinnokonferensen i Nairobi 1985 lade FN för första gången fokus på våld mot kvinnor. 1995 i Beijing gjordes våld mot kvinnor till en central del av den handlingsplan som togs fram. Mäns våld mot kvinnor har sedan dess erkänts av internationella organ som en av de allvarligaste hälsoriskerna för kvinnor världen över. Samma regeringar som utgör FN spelar dock aktivt med i att hålla kvinnor nedtryckta.
16. I Sverige blev våld mot kvinnor en erkänd politisk fråga under 1970-talet. Kvinno­jourernas arbete under trettio år har gjort grovjobbet för att frågan synliggjorts. Jourerna är en produkt av kvinnorörelsen. Det var inte staten som kom till utsatta kvinnors hjälp, kvinnor har gått samman underifrån utifrån en kritisk syn på vad staten verkligen representerar. Jourerna sattes inte upp ur en medicinsk utgångspunkt för enbart vård och lindring, utan även som organ för kamp mot könsförtrycket.
17. Med kvinnofridslagen 1998 fick Sverige en av de mest avancerade lagarna i världen mot våld mot kvinnor. Detta har tyvärr inte hjälpt för att minska våldet.

Våldets omfång

18. En invändning från borgare, antifeminister, brukar vara att problemet förstoras och att det i själva verket är män som utsätts för det mesta våldet. Men varför skulle man acceptera våldtäkter för att män slår andra män i krog­kön? Med tanke på hur stort mörkertalet är vad gäller sexuellt och äktenskapligt våld så kan påståendet inte tas för givet. Om man dock går efter polisanmälningarna visar sig följande: Gruppen unga män, 16-24 år, är mest utsatta: 21% har varit utsatt för våld eller hot enligt SCB. Den gruppen är tätt följd av två kvinnogrupper: samboende kvinnor med barn 16-24 år, 19%, och ensamstående kvinnor 25-44 år med barn, 14 procent. Män står som förövare för 90 procent av brotten våld mot person.
19. När Rättvisepartiet Socialisterna är ute med namnlistorna mot mäns våld mot kvinnor märker vi utbredningen av våldet. Så gott som vid varje aktivitet kommer det någon som vittnar om sina erfarenheter. 22 700 fall av misshandel mot kvinnor polisanmäldes förra året, i 75 procent av fallen var gärningsmannen känd för offret. 7 806 anmälningar om besöksförbud gjordes. Det är mycket höga siffror.
20. Allra mest talande är Roks egen statistik. Över 20 000 kvinnor och barn [skrivfel: det ska vara 2 000] fick under förra året skyddad boende bara hos Roks 130 jourer. Därtill finns uppemot 50 kommunala och andra jourer. Dessutom är en jour inte förstahandsvalet för en kvinna att gå till med sina barn om andra möjligheter står till buds.
21. En och samma kvinna kan förståss göra flera anmälningar under ett år men det vägs upp flera gånger om av det stora mörkertalet. I den stora omfångsundersökning som Eva Lundgren och Gun Heimer gjorde på uppdrag av Brottsoffermyndigheten (som fått uppdraget av regeringen) framkom att 85% inte polisanmälde den senaste våldshändelsen. Bara fem procent sökte sig till en kvinnojour. I den engelska omfångsundersökningen framkom att en tredjedel av de kvinnor som utsatts för mäns våld/våldtäkt inte hade berättat för någon annan om händelsen.

Våldets karaktär

22. För att förstå våldets karaktär bör vi använda oss mer av erfarenheterna från samarbete med Elevkampanjens ”Vägra Kallas Hora”. I arbetet på skolorna har det framkommit att tjejer kan bli stämplade som ”horor” om de bryter med den kulturella norm som gäller på skolan. Det kan vara allt från att ha åtsittande eller annorlunda klädsel, en pojkvän som man dumpar, bra betyg, vara kaxig eller ha en bestämd åsikt, blivit utsatt för tafsanden eller sexuellt våld. Ingen kan leva efter normen, den är bara till för att begränsa tjejernas frihet. Tjejer som horstämplas tilldelas synonymer med begreppet smutsig, kallas vid sitt könsorgan, integriteten ifrågasätts, förutsätts vara sexuellt tillgänglig. Mobbningen kan bara fortlöpa med en parallellt skapad lögn, att hon vill ha det så, vilket omgivningen tar som skäl för att frånsäga sig sitt ansvar. Horstämplingen fungerar frihetshämmande för alla på skolan, inte bara den utpekade.

Psykiskt våld

23. Allt mer börjar psykiskt våld, psykisk misshandel, räknas in i begreppet kvinnomisshandel. T ex inbegriper WHO detta i sin definition. Det är viktigt att se hur sexuella trakasserier, som alla kvinnor har erfarenheter av, finns på samma skala som fysisk misshandel och våldtäkt, om dock i den andra änden. Just vanan av detta sexuella förtryck kan göra en hemmablind, man accepterar mer än vad man vill, man reagerar inte för att man är så van, trots att man kanske glider längre ner på skalan.
24. Carin Holmberg ger i avhandlingen ”Varför går hon” exempel på aktivt psykiskt våld: verbala kränkningar (t ex bli kallad för hora och fitta), försök till isolering (få kvinnan att tappa kontakten med vänner), försättande i ekonomiskt beroende, tvinga kvinnan att förstöra viktiga ägodelar (t ex brev), hot och skrämsel, emotionell utpressning (hota att ta livet av sig), skamning (tala illa om henne inför andra), användande av barnen.
25. Redan på 80-talet formulerade Eva Lundgren den s.k. normaliseringsprocessen för att förklara hur kvinnor inte hux flux blir misshandlade utan att det är en process som genom psykisk misshandel binder fast kvinnan till mannen. Nyckelord är den gradvisa upptrappningen av våldet och växling mellan våld och värme (efter att han slagit tröstar han, plåstrar om och lovar bättring). En invändning mot Lundgrens analys har varit att kvinnan får en alltför passiv roll, att hennes motstånd inte finns med i bilden. När Carin Holmberg intervjuat tio kvinnor om hur de lyckats lämna den våldsamma mannen har det framkommit att motståndet kan förlänga uppbrottsprocessen. Kvinnan inbillar sig att hon har läget under kontroll när hon gör motstånd, inom förhållandets ramar. Först när kvinnan ger upp, oftast när hon nått botten, lämnar hon. Kvinnorna har inte uppgivit ekonomiska skäl till varför de inte gått tidigare. Istället är det de emotionella banden som är så starka (ett hoptvinnat band av samtidigt kärlek, hat, rädsla, skuldkänslor, vilja att förstå, medlidande och hopp). ”I början älskade jag honom sedan blev det mer att jag tyckte synd om honom. Det var det som gjorde att jag stannade kvar så länge” (1). Den känsla som stannar kvar längst tycks vara rädslan.
26. Kvinnorna har inte definierat sig själva som misshandlade, trots att de alla har sökt upp en kvinnojour. ”Elisabeth ser sig alltså inte som misshandlad, men hon går för att hon inte orkar ta emot fler slag” (2). De har också genomgående beskrivit sig själva som hjärntvättade och att hoten, inte den faktiska fysiska misshandeln, var det värsta.
27. Samma mönster syns i den stora omfångsundersökningen. Många kvinnor har uppgivit kombinationen hot med kontrollerande beteenden som ”det värsta”. De kvinnor som har utsatts för hot har sämre fysisk och psykisk hälsa än övriga.

Spridning, sociala skillnader?

28. Dick Erixon, (c), har varit en högermegafon i sommarens könskrigsdebatt. Han förnekar att mäns våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem i alla samhällsklasser med argument som att 80 procent av dem som mördar kvinnor är psykiskt sjuka, 39 procent är alkoholberoende och 34 procent är arbetslösa. ”Feminismen är en ny variant av marxism där klasskamp byts mot könskrig, ekonomisk teori mot ett könsmaktsperspektiv och där individer inte finns”. Han väljer alltså att studera de 16 fall av kvinnomord som sker varje år och väljer bort de 22 700 fallen av misshandel. Alla mördare kan på något sätt beskrivas som psykiskt sjuka eller störda.
29. Traditionellt har ”misshandelsförhållanden” setts som enbart förekommande bland socialt utslagna och missbrukare. Idag utpekas invandrare, t ex av folkpartiet som vill ha hårdare straff för kvinnomisshandlande män med invandrarbakgrund. Domstolarna spär på fördomarna genom att redan idag döma hårdare straff, oavsett brott, till män med invandrarbakgrund (se Christian Diesens rapport ”Likhet inför lagen”) (3). Arbetarklassen har alltid målats upp som smutsig och hotfull av den överklass som har monopol på media och forskning. Visserligen är livet i förorten hårdare och våldsammare än i medelklassvillorna, visserligen är kvinnoförtrycket starkare i kulturer där religionen spelar större roll och där kvinnokampen och arbetarkampen trängts tillbaka, men detta ska inte blandas ihop med den härskande ideologin i klassamhället d.v.s. att peka ut syndabockar för att rentvå huset som helhet.
30. Omfångsundersökningen (4) visar att 46 procent av kvinnorna har utsatts för våld av någon man efter 15-årsdagen. Invändningen blir då genast att begreppet våld här omfattar både fysiskt våld, sexuellt våld och hot. Men även om man delar upp det framträder en bild av hur utbrett våldet mot kvinnor är. Var fjärde kvinna, 25 procent, har upplevt fysiskt våld från någon man, fem procent det senaste året. Var tredje, 34 procent, har utsatts för sexuellt våld, sju procent det senaste året och 18 procent har erfarenheter av att ha blivit hotade. Alla känner någon som har drabbats.
31. Inkomsten eller utbildningsnivån gör inga större utslag i omfångsundersökningen (5). Inte heller alkoholmissbruk (6). Mari-Anne Tobiasson från kriminalvårdens program för män som misshandlar bekräftar bilden. ”Vi ser också olikheterna mellan männen, men det finns ändå stora likheter när det gäller sättet att utöva makt och kontroll över kvinnan. Mönstren är ofta förvånansvärt lika” (Dagens Nyheter 12 augusti).

Det polisanmälda våldet

32. När det gäller de polisanmälda brotten däremot så finns stora sociala skillnader. Enligt Brås kartläggning ”Våld mot kvinnor i nära relationer” 2002:14 framgår att både gärningsmän och offer i högre utsträckning är brottsbelastade, arbetslösa och lågavlönade än befolkningen i övrigt. När Brå jämför med en arbetsplatsundersökning gjord av SCB visar det sig att utbildningsnivån där inte skiljer sig åt mellan dem som utsatts för våld i relationen och de som inte har utsatts. Brå kommer fram till att det polisanmälda våldet är grövre och att kvinnor som inte är socialt ”marginaliserade” har lägre benägenhet att polisanmäla.
33. Att sexistiskt våld förekommer i samhällets toppar är smärtsamt klart. De stinkande skandalerna med bordellbesökande polischefer, migrationsverketschefer, HD-domare, fackpampar, officierare etc. och barnporrskon­sumenter, kvinnomisshandlare, sexköpare osv. tycks aldrig ta slut.
34. Våld, trakasserier och hot från okända och kända män utanför relationen ingår i omfångsundersökningen. 22 procent av kvinnorna har blivit tagna på sexuellt mot sin vilja av en man de inte har haft en sexuell relation med (7). Två tredjedelar av samtliga kvinnor uppger att de känner sig oroliga för att utsättas för våld när de går hem efter mörkrets inbrott. Men ändå är det faktiska våldet större hemma. Totalt har 28 procent, 771 stycken, av de kvinnor som har haft en tidigare make/sambo erfarenheter av att denne utsatte dem för fysiskt våld. Som exempel på fysiskt våld ges knuffad, fasthållen, släpad, slagen med knytnäven eller ett hårt föremål, sparkad på, stryptag, kvävningsförsök, fått huvudet bankat mot något hårt eller utsatts för vapen. Två tredjedelar av dessa rapporterade om fler än en våldshändelse. Det finns enligt omfångsundersökningen också ett starkt samband mellan kontrollerande beteenden och våld.
35. Den svenska omfångsundersökningen stämmer överens med internationella motsvarigheter: 45% av kvinnorna i England och 40% av kvinnorna i Finland har utsatts för våld av en man. Amnesty uppskattar att var tredje kvinna i världen blivit misshandlad eller våldtagen. Kvinnor globalt förlorar fler levnadsår pga. misshandel och våldtäkt än vad de gör av cancer och trafikolyckor. Enligt WHO är den manlige partnern förövaren till 70 procent av de mord som begås på kvinnor.

Kvinnors våld

36. Våldet kommer sig av ett kontrollbehov och en social drift att ”äga” den andra. Våld förekommer således även inom homosexuella relationer och kan även förekomma från kvinna riktat mot man. I den engelska omfångsundersökningen granskades även kvinnors våld mot män. Medan 45 procent av kvinnorna utsatts för våld/psykiskt våld inom relationen hade 26 procent av männen samma erfarenheter. Av dem som utsatts för upprepat våld (fler än fyra händelser) var 11 procent män, nio av tio var kvinnor. Av dem som utsatts någon gång under det senaste året var 12,9 miljoner kvinnor och 2,5 miljoner män. (8)
37. Kvinnor har mer börjat använda sig av fysiskt våld men kvinnors våld mot män har generellt sett inte samma effekt. Psykologer har funnit att kvinnor tenderar att ta till fysisk aggression för att uttrycka sin ilska och smärta medan män använder fysisk aggression för att skrämma eller kontrollera. ”Under de senaste 15 åren har jag undersökt 600 par och jag har bara en gång träffat en man som berättade för mig att han var rädd för sin fru och för hennes ilska”, säger psykologen Dina Vivian på State University of New York. (9)
38. Att våldet mot kvinnor framförallt håller sig inom äktenskapet alternativt det raserade äktenskapets väggar är ingen slump. Marxister analyserar roten till kvinnoförtrycket till den patriarkala familjeformen som är en grundsten i klassamhälle. Men efter 150 år av industrialisering, arbetarkamp och ökad jämställdhet, har fortfarande familjen fortfarande samma bäring? I dagens Sverige med den delvisa frigörelse som ändå har ägt rum och den kärleksideologi som dominerar allt (man gifter sig inte av ekonomiska skäl utan av kärlek, det viktigaste är att vara lycklig och ha en bra familj) kan det vara svårt att urskilja familjeinstitutionens förtryckande funktion i klassamhället.

Familjens utveckling

39. Våldet inom familjen har inte i grunden med de biologiska könen att göra. Familjen inom klassamhället är en cell för maktutövning och den tilldelas en funktion som minsta ekonomiska enhet. Det räcker med att höja blicken och se tillbaka några decennier så blir detta tydligt. Aga förbjöds helt och hållet först 1979 (10). Föräldrarnas misshandel av barnen sågs förr som en plikt och i hela samhälles intresse. Fortfarande idag har många länder i Väst­europa, t ex Tyskland, kvar sambeskattningen vilket innebär att familjen får skattelättnader om hustrun är hemma och beroende av mannen, hon har inte full kontroll över sin egen inkomst. I Sverige är de flesta kvinnor i praktiken ekonomiskt beroende av antingen en man eller av staten.
40. Den patriarkala familjebildningen har genomgått stora förändringar. Inte minst homorörelsens framsteg har ruckat på normen. Papparollen har förändrats. Delad föräldraförsäkring ses bland de flesta som en målsättning (dock inte alltid realiserbart) och fädernas andel ökar även innan nya reformer genomförts. Detta visar att inga könsroller sitter i generna, de är socialt skapade. Men könsförtrycket och den patriarkala familjen kommer aldrig att kunna reformeras bort inom kapitalismens ramar.
41. De senaste åren har familjebildning också varit föremål för en häftig kapitalistisk exploatering, inredning, märkesaker till barnen och bröllop är högsta mode.

Klassamhällets uppbyggnad

42. En av kapitalismens inbyggda motsättningar är att den underminerar familjen, som en följd av produktionens behov av flexibilitet, migration, kvinnors utträde på arbetsmarknaden osv. samtidigt som systemet fortfarande är beroende av det obetalda arbetet inom familjen och den könsmaktsordning som skapas där. I en av många liknande undersökningar visar LO att 75 procent av kvinnorna heltidsarbetade före föräldraförsäkringen men bara 47 procent efter. Männen går knappt ner alls, från 94 procent innan till 93 procent efter. För arbetarkvinnor är nedgången från 54 procent till 39 procent, för tjänstemannakvinnor 88 till 50 procent. (11). Kapitalisterna passar på att lönediskriminera kvinnorna, en arbetskraft som gör så mycket arbete gratis (gratisvårdandet av makar, gamla, barn, unga, och annat hushållsarbetet) blir i det kapitalistiska systemet mindre värd. Offentliga sektorns avveckling har inneburit en överlastning av ännu mer uppgifter på familjens ansvar. Några stora frågor i nästa valrörelse kommer att bli fördelningen av föräldraförsäkringen, hushållsarbetet och jämställdhet.
43. Inget är enligt kapitalistisk lag större än den privata äganderätten, dvs. de rikas äganderätt. Med klassamhällets uppkomst blev ägande av kvinnans kropp och privat egendom ett och samma. En kvinna kunde köpas för ett antal boskap, våldtäkt sågs inte som kvinnofridsbrott utan som egendomsstöld. Än idag handlar kvinnokampen om rätten till kontroll över sina egna kroppar. En del av den manliga maktutövningen har exploaterats till en egen industrigren, sexindustrin, enligt den kapitalistiska devisen allt görs till varor. Den rena slavhandeln omsätter enligt ILO två miljoner människor varje år, därtill porrindustrin, prostitutionen osv. Att spä på könsrollerna är även en stor inkomstkälla för kulturindustrin, mode, make up, reklam, underhållning, media, dokusopor osv.

Marxistisk tradition

44. Radikalfeminismen när den formerades på 80-talet anklagade marxismen för att inte ha någon teori om det sexuella förtrycket och förtrycket inom familjen, en diskussion som nu fortsatt t ex inom vänsterpartiet. Den anklagelsen är träffande på stalinismen men missar helt målet vad gäller marxismen som ju inte bara analyserar kapitalismen utan hela klassamhället.
45. Den mest lästa marxistiska boken i Andra internationalen var August Bebels ”Kvinnan och Socialismen” (första utgåvan 1879), som bars fram och sporrade en framväxande kvinnorörelse, den proletära. Bebel och sedan även Friedrich Engels och till slut hela andra internationalen ger sitt stöd även till den borgerliga kvinnorörelsen som organiseras parallellt men förespråkar en separat organisering för arbetarkvinnorna på ett socialistiskt program.
46. August Bebel nämner inte direkt begreppet våld mot kvinnor i sitt verk men väl indirekt. ”Erfarna läkare försäkrar, att mer än hälften av de gifta kvinnorna, i synnerhet i städerna, befinna sig i mer eller mindre onormala förhållanden” Han tar upp om hur männens utomäktenskapliga affärer smittar hustrurna med könssjukdomar. ”Härvid får icke fördöljas att en oerhört stor del av männen bär skulden till de svåra fysiska lidanden som drabba deras hustrur i äktenskapet”.

Pionjärer

47. August Bebel, Clara Zetkin, Friedrich Engels, Eleanore Marx och i ryska revolutionen t ex Alexandra Kollontay är några av alla de marxister som vid förra sekelskiftet förmedlade en ärlig syn på arbetarkampen och vilka uppgifter som stod för dörren diametralt motsatt från den vulgärbild som stalinisterna propagerade för under 1900-talets mitt. Stalin­ist­erna i kommunistpartier runt om i världen sa att det inte fanns något kvinnoförtryck inom arbetarklassen. Sovjetunionen och Kina a sas att kvinnor per definition inte kunde vara förtryckta eftersom socialismen var uppnådd när den stalinistiska staten i själva verket använde familjeinstitutionen som en del i förtrycket. Marxisterna har däremot alltid haft en kritisk analys av den patriarkala familjen som en minsta och viktig beståndsdel för klassamhället.

Organisering

48. Under rubriken ”det nuvarande äktenskapliga livets elände” skriver Bebel ”Männen äro nöjda med detta tillstånd, ty de draga fördel därav. Det tilltalar deras stolthet, deras fåfänga och deras egennytta att spela härskaren, och i denna roll äro de, liksom alla härskare, föga tillgängliga för förnuftsskäl. Så mycket mera ligger det i kvinnornas intresse, att entusiastiskt arbeta på åstadkommande av ett tillstånd, som skulle kunna befria dem ur denna förnedrande ställning. Kvinnorna få lika litet vänta att männen skola komma till hjälp, som arbetarna väntade på borgarklassens hjälp.”
49. Man märker hur August Bebel och framförallt Clara Zetkin uppmuntrade kvinnor att gå med i de socialdemokratiska partierna, som på den tiden var socialistiska, och själva börja ta upp kampen. I nästa vända var det de socialistiska kvinnorna som krävde av männen i rörelsen att ifrågasätta sig själva. Genom en proletär organisering och kvinnokampsrörelse började rättigheter att vinnas, men som rötsrättskampen visade, först efter hot om revolution.

Kamputbrott

50. Under det senaste ett och ett halvt åren har ilskan över våldet mot kvinnor och statens sexistiska behandling av detsamma (våldtäktsmän frias eller får låga straff) kokat över i öppna protester. Några timmar efter att Högsta domstolen den 3 maj 2004 friade de åtalade för Tumba-fallet samlades hundratals människor utanför Rosenbad i en spontan demonstration.
51. Ett halvår senare samlades åter hundratals, denna gång bara män, i protest på Ronny Erikssons café Krokodilen i Piteå efter att lokaltidningarna knappt uppmärksammat exmakens mord på trebarnsmamman Marie Larsson. Det blev startskottet till ett nätverk mot mäns våld mot kvinnor som snabbt spred sig till 150 orter.
52. I Motala samlades på tio dagar i februari över en miljon kronor in från allmänheten för att stödja ett 13-årigt våldtäktsoffer vars gärningsmän blivit friade/fått milda straff i hovrätten.

Våra kampanjer

53. Rättvispartiet Socialisterna deltar ständigt i kampen. Den första utåtriktade kampanjen mot mäns våld mot kvinnor drev vi 1996, för ett kvinnohus i Tensta. På den internationella kvinnodagen 2005 var vi de enda som arrangerade demonstrationer i Luleå, Piteå, Umeå, Sundsvall, Bagarmossen och Angered. Temat var ”Stoppa mäns våld mot kvinnor”. I Bagarmossen hade vi drivit en speciell kampanj efter tre fall av överfallsvåldtäkter under två månaders tid. Flera gånger uppvaktades stadsdelsnämnden med krav på åtgärder och den 7 april lämnades över 7 000 namnunderskrifter över till politikerna.
54. I Umeå anordnande vi en hearing om kvinnors situation samma dag som proteststrejkerna i äldreomsorgen, den 27 april, med cirka 50 deltagare. Det ledde till en uppföljare om unga tjejers situation i början på juni med lika många deltagare. Seminarierna var uppskattade och underströk framförallt kravet på mer elevvårdande personal i skolorna.
55. Erfarenheten är att det är viktigt att agera direkt efter överfallsvåldtäkter, speciellt när det sker i våra områden. Händelsen i sig och även polisens agerande och medias sensationsjournalistisk bidrar till att öka rädslan bland kvinnor och begränsa kvinnors frihet.
56. Flera gånger under året har kvälls och dagstidningar haft kampanjer mot kvinnomisshandel och mot våldtäkter. Det visar att frågan är stor, tidningarna tar upp frågor som säljer, men profitjagande företag bistår inte kvinnokampen. Enligt Katarina Wennstam, författare till ”En riktig våldtäktsman”, så handlar 70 procent av våldtäktsartiklarna i Aftonbladet om överfallsvåldtäkter, men dessa utgör i själva verket tolv procent av våldtäkterna. Åtta av tio våldtagna känner förövaren. Wennstam menar att våldtäktsmän får intrycket att våldtäkt inom relationen är okej. Bland dem som hon intervjuade i boken medgav alla att de utfört en våldtäkt, som de också var dömda för, men ingen definierade sig som en våldtäktsman.(12)
57. Efter en våldsam sommar och ett halvår med 25 procentig ökning av antalet anmälda utomhusvåldtäkter i Stockholm (394 st) var länspolismästare Carin Götblads maning till kvinnor ”Gå inte ensam på mörka ställen sent på natten” (som Metro rubriksatte ”gå inte ensam sent på kvällen”, den 21 september). Överallt hörde man kvinnor som läste tidningen bli förbannade. Som om våldtäkterna var kvinnors fel, som om inte männens våld blir ännu värre om färre kvinnor vågar sig ut. Som att tala för döva öron. Den 7 oktober var Götblads råd i Stockholm City ”Kan du inte ta taxi hem – drick inte”. RS måste agera för att rädslan för våldtäkter vänds till ilska och kamp. Den närmsta helgförsäljningen efter ett överfall i en av våra stadsdelar kan med några enkla grepp göras om till ett torgmöte mot våldet mot kvinnor.

Höja medvetenheten

58. Då är det viktigt att vårt agerande inte spär på rädslan utan verkligen höjer medvetenheten. Man kan med fördel bjuda in kvinnojouren att ha en talare på torgmötet för att ta upp att det mesta våldet mot kvinnor sker i hemmet, och en talare för ”lugna gatan”, morsor/farsor på stan (eller liknande) som kan uppmana fler att engagera sig i nattvandring. Andra att kontakta är ”Vägra Kallas Hora”-aktivister på skolorna, kommunalsektionen eller annat fackförbund med många kvinnor, invandrarföreningar/flyktingaktivister. Det är viktigt att partiföreningen använder sig av lokalförankringen på skolor, fritidsgården, arbetsplatserna, hyresgästföreningen osv. för att kunna formulera vilka konkreta krav som måste ställas just där, v.g belysning, nattvandrare, parkunderhåll, nattkollektivtrafik, bostäder, elevvårdande personal i skolorna, lokalt kvinnohus, pengar till kvinnojouren, vårdcentralens och socialtjänstens arbetssätt och resurser osv.
59. I slutänden syftar våra aktiviteter till att värva fler till den långsiktiga socialistiska kampen för att förändra samhället i grunden. Det tar vi alltid upp även här och nu. Konkret innebär det att värva fler prenumeranter, fler medlemmar till RS, ha fler Vägra kallas hora-lektioner på skolorna och få fler aktiva för demokratiska kämpande fackföreningar.
60. En ytterligare aspekt, men absolut inte den enda, för att snabbt agera efter överfallsvåldtäkter är att ta initiativet från nazister som försöker spela på rädslan och sprida rasism och sexism. Omedelbart efter våldtäkten i december 2004 i Bagarmossen var nationaldemokraterna ute med hat- och skrämselpropaganda. I Ronna ordnade nd ett torgmöte med tjejen som blivit kallad hora en vecka efter polisens kravallinsats den 11 september i år. I själva verket står nazisterna för den värsta formen av kvinnoförtryck.
61. Förutom torgmöten ordnar RS demonstrationer på internationella kvinnodagen, deltar i eller ordnar porrblockader, kvinnokampsseminarier, hjälper till med Vägra kallas hora på skolorna, protesterar vid kommunfullmäktige och mycket annat. Vi borde också lägga motioner och förslag på hur våld mot kvinnor ska bli en facklig fråga. Vägra kallas hora kan bjudas in som föredragshållare även på arbetsplatser.

Domstolar och polis

62. Domstolarnas agerande har stått i fokus många gånger de senaste åren. Skandaldomarna har radats upp. Våldtagna kvinnor utsätts för anklagelser under rättegångarna, som när en ung kvinna påstods ha varit ”klädd som en hora”. Flera domare har avslöjats för köp av prostituerade men fått behålla jobbet. Poliser har avslöjats både på bordeller och i internetporrhärvor. Våldtäktsmän frias. Bara tolv procent av alla sexualbrott polisanmäls, 2002 ledde tolv procent av anmälningarna till åtal och av dem fälldes 43 procent. Med andra ord fälldes bara våldtäktsmännen i 0,6 procent av fallen.
63. Hur ska marxister se på domstolarna och hur dessa uppfattas? Vi vet att dagens domstolar är långt ifrån ”neutrala”. I grunden företräder de den härskande klassen, dess makt och värderingar. I t ex domarna efter Göteborg 2001 visade domstolarna motsvarande brutalitet som polisen använt under demonstrationerna. Rättegångar om våldtäkter och misshandel av kvinnor speglar det kvinnoförtryckande samhällets behov och åsikter.
64. Men denna grundläggande syn innebär inte att domstolar och lagar inte går att påverka. I fallet med Göteborgsdomarna tvingades så småningom Högsta Domstolen mildra domarna. Detta på grund av protester och för att upprätthålla domstolens rykte som opartisk. Det finns många internationella exempel på hur domstolar påverkats av masskamp och stämningarna i samhället.

CADV

65. I Storbritannien startade våra kamrater i Socialist Party kampanjen CADV mot kvinnomisshandel genom att protestera mot att en kvinna som dödat sin misshandlande partner dömts till fängelse. CADV krävde både lagändringar och nya rättegångar för alla kvinnor som dömts i samband med våld mot kvinnor. De lagändringar man krävde gällde bland annat att synen på provokationer och självförsvar skulle förändras så att hänsyn togs till upprepat våld. CADV kräver också utbildning av poliser, domstolspersoner, advokater, lärare och all berörd personal. Ett annat kvar var kvinnor ska ha råd att gå till domstol, ett viktigt krav i England.
66. ”Var fjärde kvinna i Storbritannien kommer att utsättas för våld någon gång i sitt liv”, skriver CADV, vars första målsättning är att höja medvetenheten. Med utgångspunkt i domar och lagar har CADV kunnat organisera demonstrationer, fått stöd i fack och på arbetsplatser mm. Detta visar hur socialister kan agera, med en flexibel syn på lagar och domar.
67. I Sverige idag behöver socialister kunna svara på frågan hur de orättvisa domarna ska rivas upp och systemet förändras. Med dagens medvetenhet som utgångspunkt är det inte tillräckligt att hänvisa till statens roll och hur klasskampen kan förändra. Vi måste även delta i diskussioner och aktiviteter med de kvinnor och aktivister som vill agera idag, även om det är en minoritet. Dessa diskussioner och aktioner ger oss möjlighet att ta upp vårt socialistiska program. På detta sätt agerade vi med konkreta krav och mobiliseringar efter mordet på Fadime Sahindal 2002 och kunde uppnå en dialog med dem som engagerades.
68. Krav på demokratiska rättigheter i domstolar och förundersökning för misshandlade och våldtagna kvinnor är en del av vårt program. Det betyder t ex att reaktionära, sexistiska och rasistiska domare ska avsättas. Alla berörda tjänstemän måste utbildas i fråga om våld mot kvinnor. Kvinnorna ska ha rätt till stöd och uppbackning under hela rättsprocessen från t ex kvinnokamporganisationer, som tillsammans med kvinnan ska ha rätt påverka tillsättandet av domare och advokater. Samman­taget pekar vår kravlista på att det behövs en helt annan sorts stat, en arbetarstat, där styret kommer underifrån och utifrån människors behov. Som ett övergångskrav ställer vi krav på demokratisk kontroll av polisen, vi behöver hitta liknande övergångskrav när det gäller domstolsväsendet.
69. Vi måste också visa att det är kamp och tryck underifrån som kan åstadkomma förändringar eller upprätthålla förbättrade lagar. Den nya lagen om våldtäkt är ett exempel på hur en förändrad lag inte lett till ändrade domar. Viljan att agera och stödet för kampen mot våld mot kvinnor som finns idag ger en bra utgångspunkt för demonstrationer och kampanjer.

Ökar mäns våld mot kvinnor?

70. Att polisanmälningarna ökar är ett faktum. Sedan 1995 har anmälda våldtäkter fördubblats. misshandeln har ökat med 20 procent. I år beror ökningen av anmälda våldtäktsfall till stor del på lagändringen som gör att fler övergrepp klassas som våldtäkt. Eftersom mörkertalet är så stort är det svårt att säga om anmälningarna är ett uttryck för mer motstånd från kvinnorna eller en faktisk ökning av våldet. Representanter från kvinnojourerna har menat de uppskattar att våldet faktiskt ökar. Det samma menar svenska Amnesty i sin pågående kampanj mot våldet.
71. I samhällen som förfaller ökar våldet mot kvinnor. Exempel från 1990-talet är en dramatisk ökning av kvinnomisshandel i Ryssland och Sydafrika. I krig används sexuellt våld som ett vapen, t ex i Rwanda där en halv miljon kvinnor våldtogs, Bosnien där tiotusentals kvinnor våldtogs och Indonesiens krig mot Öst-Timor med speciella våldtäktsförband. Tusentals bilder på sexualiserat våld i Abu Ghraibfängelset i Irak illustrerar den moderna imperialismen.
72. Välfärdssamhällets avveckling i Sverige har inneburit en ökad psykisk och fysisk ohälsa som generellt visat sig öka dubbelt så snabbt bland kvinnor som bland män. Arbetarkvinnor är dubbelt förtryckta och har konsekvent drabbats hårdast av den välfärdslakt som ägt rum.

Backlash

73. En radikalfeministisk syn gav Margaretha Winberg uttryck för under könskrigsdebatten. I en brasiliansk tidning sa hon ”jämställdheten får svenska män att slå” (DN 050630). Enligt denna tolkning möts kvinnors framsteg av en kontrarevolution från gruppen män i form av ökat våld. Istället menar vi socialister att samhället har blivit hårdare. Det märks på t ex tyngre vapen vid kriminalitet, att staten låser in kriminella i högre utsträckning eller lugnar psykiskt sjuka genom droger på bekostnad av kostsam rehabilitering. Det hårdnade klimatet kan ha inneburit en trend av ökat våld mot kvinnor, som får mer genomslag då kvinnor som fått sämre hälsa och ekonomi lättare blir offer. Samtidigt pågår en mer långsiktig trend där kvinnors ändrade ställning i produktionen innebär förstärkt ekonomisk grund, minskat beroende av mannen, vilket ger en plattform för att kräva jämställdhet. Mellan 1963 och 2002 ökade antalet sysselsatta kvinnor med 704 000, männen minskade under samma tid sin sysselsättning med 124 000.
74. Det som däremot bör ses som kontrarevolutionärt var ”Könskriget”, statens via SVT svar på vårens gräsrotskampanj mot mäns våld mot kvinnor och för mer pengar till kvinnojourerna. Genom ”Könskriget” lyckades man delvis ändra fokus i debatten, nu var det inte lägre männens våld mot kvinnor som var problemet utan Roks. Etablissemangets flirt med feminismen satte igång krafter som man inte kunde styra och som ideologiskt gått för långt. Lanseringen av Feministiskt initiativ under våren var en utmaning för de etablerade partierna. Precis som Uppdrag gransknings program om vänsterpartiet förra hösten riktade sig bortom Lars Ohlys stalinism, mot revolutionära idéer i största allmänhet, riktade sig ”Köns­kriget” mot en utomparlamentarisk gryende kvinnorörelse.

Reformer

75. Den antifeministiska reaktionen ”Köns­kriget” till trots genomförs det nu en del satsningar från statens sida. Det införs ett statligt anslag till kvinnojourer, krav på kommunerna att ha kommunala kriscentrer, det införs en ny myndighet mot våldet och en mansklinik för män som misshandlar. Lagförbättringar som är pågång är att sätta elektronisk fotboja på män med besöksförbud och att kvinnor som fått brottsofferersättning för att hon blivit misshandlad av sin man inte ska behöva dela den med honom när de skiljer sig. Barn som sett fadern misshandla modern ska ha rätt till statlig ersättning som brottsoffer. På Södersjukhuset i Stockholm har den första specialmottagningen för våldtäktsoffer nyligen öppnat. Karolinska sjukhuset öppnar en klinik för sexualbrottsförbrytare.
76. Detta är resultatet av en långvarig kamp. Ändå är det frågan om små summor mot ett så omfattande våld som så länge inte motarbetats av staten. I varje stadsdel krävs lokala påtryckningar för alla de nödvändiga satsningarna och upprustningen. Alla förbättringar är dock kortvariga under kapitalismen. I nästa ekonomiska nedgång kommer kvinnofridsplanerna återigen få ge vika för effektivitetsvinster och budgetsanering.
Socialism
77. På det stora hela krävs en kamp för total jämställdhet mellan könen. Inte förrän kvinnoförtrycket är avskaffat kommer våldet att försvinna. Därför måste alltid krav på lika löner, höjda kvinnolöner och upprustning av hela offentliga sektorn kopplas till våra krav mot våldet. Därtill hör också krav på kämpande demokratiska fackföreningar. Idén om ett i grunden annorlunda samhälle måste resas. Under socialismen kommer det kollektiva ägandet utgöra normen och exploatering av andra människor höra till det förgångna. Samarbetet mellan vanliga människor underifrån kommer att genomsyra allt och vara en stark kraft mot sexism och rester av förtrycket.

Kravlista

– Stoppa våldet mot kvinnor. Omedelbar kommunal satsning på kvinnojourer och kvinnohus i alla stadsdelar. Åtgärdsprogram, utbildning och ekonomiska satsningar inom alla myndigheter och vårdenheter mot mäns våld mot kvinnor.

– Upprustning av säkerheten. Gratis och utbyggd kollektiv kvälls- och nattrafik. Förbättrad belysning och parkunderhåll. Självförsvarsutbildning i alla skolor och på arbetsplatserna. Kommunala medel till “lugna gatan”/nattvandring.

– Tvångsvårda alla kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Mer elevvårdande personal i skolan och insatser mot sexuella trakasserier. Vård och hjälp till unga offer för kriminalitet, missbruk, våld i familjen eller depression – nej till kriminalisering av unga.

– Upprustning av vården och hela offentliga sektorn. För en vårdapparat anpassad efter kvinnors behov. Genusperspektiv i skolans undervisning och allt omsorgsarbete.
– För kämpande demokratiska fackföreningar. Mäns våld mot kvinnor är en facklig fråga. Utbildning av fackliga representanter. Rätt att kräva stöd för våldsoffer från arbetsgivaren.

– Allas rätt till en egen bostad och en lön att leva på. Höj kvinnors löner, lika lön för lika arbete. Rätt till heltidsarbete, ta av rekordvinsterna och skapa bra arbeten till alla. Sex timmars arbetsdag. För en rättvis fördelning av hushållsarbetet.

– Demokratisering av domstols- och polisväsendet. Avsätt rasistiska och sexistiska domare. Offer för sexualiserat våld och misshandel ska ha rätt till kostnadsfritt stöd av kvinnofridsexperter genom hela rättsprocessen. Kvinnokampsorganisationer ska ha rätt att påverka tillsättningar inom domstols- och polisväsende. Nolltolerans mot sexuella trakasserier i rättegångar och utredningar.

– För en våldtäktslag som inte utgår från att kvinnan är sexuellt tillgänglig så länge som inte ett uttalat motstånd gjorts. För en stat som grundar sig på jämlikhet mellan könen, nationaliteter, sexuella läggningar och andra minoriteter.

– Nej till utvisningar till könsförtryck. Återinför rätten till asyl, befria flyktingarna från människosmugglingen. Rätt till uppehållstillstånd för prostitutionens offer.

– Kamp mot rasismen, rasistiska partier och nazisternas kvinnosyn. Kamp mot könsförtryck i religionens namn. Stoppa utvecklingen av religiösa skolor och segregering, återförstatligande av skolan. Upprustning av förorterna.

– Skrota porrindustrin. Omedelbar konfiskering av sexkapitalet för omvandling till riktiga jobb och vård.

– Förstatligande av de största företagen under arbetarkontroll. Avskaffa klassamhället. För en demokratisk socialistisk värld grundad på verklig jämställdhet mellan könen, där familjen som makt-, ekonomisk-, genusskapande enhet är avskaffad.

Noter och kommentarer:

1. ”Varför går hon”, s 151
2. ”Varför går hon”, s 161
3. Samtidigt läggs fler utredningar som gäller invandrarkvinnor ner, se DN 050506
4. Av 10 000 personer som tillfrågades, statistiskt urval av SCB, svarade 6925 på 350 frågor. Bortfall framförallt från personer med invandrarbakgrund varpå undersökningen kan sägas gälla framförallt infödda svenska.
5. Högst procent som har utsatts för någon form av våld har kvinnor med universitetsutbildning utan examen, 53 procent, därefter de med examen, 49 procent, lägst har de med obligatorisk skolgång på 40 procent. Den högsta inkomstgruppen ligger något högre än övriga vad gäller att ha utsatts någon gång men lägst, 9 procent, vad gäller att ha utsatts det senaste året. Bland dem som tjänar under 5000 har 15 procent utsatts senaste året, mellan 5-10 000 kronor i inkomst är siffran 13 procent.
6. Alkohol gör inte heller en stor skillnad. 83 procent av männen som utövar våld konsumerar alkohol 1-2 gånger i veckan eller mer sällan. En något högre rapportering finns bland gruppen som konsumerar oftare och gruppen som inte druckit någon gång det senaste året.
7. Andra undersökningar har visat på att 12,5 procent till 17 procent av kvinnorna utsatts för sexuellt tvång, se t ex Folkhälsoinstitutets Sex i Sverige 1996, (DN 050809)
8. Miscellaneous News 040615
9. American Psychological Association, nr 4 1998
10. 1958 förbjöds aga i skolorna, 1979 helt och hållet. För fyrtio år sedan blev nio av tio barn slagna av sina föräldrar. Barnaga är fortfarande tillåtet i t ex Storbritannien, Australien och Sydafrika. DN 050331, http://www.childrensworld.org
11. TT 19 september 2005
12. P1 Godmorgon världen 051009

3. ”Vi stödjer inte dokumentet” –

MOTION SOM SVAR PÅ VU:s RESOLUTION

Synpunkter och förslag på förändringar på ”Mäns våld mot kvinnor” – kongressdokument 2005. Från Ingrid Eriksson, Jan Hägglund, Patrik Brännberg, Frank Pettersson, Hans Juto och Carola Bodén


0. Vi stöder inte dokumentet ”Mäns våld mot kvinnor”

Vi har invändningar av genomgripande karaktär vad gäller kongressdokumentet (hädanefter kallat dokumentet)”Mäns våld mot kvinnor”. Förutom de genomgripande invändningarna har vi även ett antal synpunkter av mer begränsad art.
Innan vi redogör för vår kritik vill vi betona den enighet som vi uppfattar finns i partiet, om behovet både av kampanjer mot mäns våld mot kvinnor och om att höja medvetenheten i dessa frågor. Detta uttrycks på ett bra sätt i pkt 53 -54 och 58 – 61, under rubrikerna ”Våra kampanjer” och ”Höja medvetenheten”. Vårt parti och CWI har en lång historia av kamp i dessa frågor. Vi har utarbetat en politik som skiljer oss från andra partier/organisationer. Det som är speciellt för oss är att vi kopplar ihop kampen mot sexuella trakasserier och våld mot kvinnor med behovet av kamp för mer resurser, t ex till elevvårdande personal i skolan, bättre kollektivtrafik, ökade resurser till olika former av vård, högre personaltäthet, osv.
Med vi anser att dokumentet tar upp en rad frågor där det behövs mer fakta, och fortsatta diskussioner. Vi anser även att dokumentet innehåller betydande brister. Därför yrkar vi att kongressen fattar följande beslut:
-i första hand att dokumentet dras tillbaka, med målsättningen att diskussionen inom partiet om mäns våld mot kvinnor fortsätter, innan vi antar ett material med, enligt vår mening, så långt gående och entydiga slutsatser som de som nu förs fram. För oss är det omöjlig att ställa oss bakom dokumentet i dess nuvarande utformning.
-om vårt förslag att dokumentet dras tillbaka skulle falla yrkar vi i andra hand på ett antal ändrings-, stryknings- och tilläggsförslag.
Kommentar: Ett tillbakadragande av dokumentet innebär inte att partiet inte kan fortsätta att, på samma sätt som hittills, driva nödvändiga kampanjer i dessa frågor. Ett tillbakadragande innebär inte heller att vi står utan politik i de frågor som berörs i dokumentet.

1.Två förklaringar till mäns våld mot kvinnor

I punkt 5 –10 beskrivs de två olika förklaringsmodeller som sägs dominera samhällsdebatten om mäns våld mot kvinnor. Den ena är individualistisk. Modellen förnekar att det skulle finnas några strukturella faktorer som förklarar våldet. Allt är ett utryck för att de män som slår är avvikande och lever på samhällets skuggsida: är sjuka, missbrukare och kriminella.
Den andra teorin kallas för könsmaktsperspektivet eller könsmaktsordningen. Könsmaktsperspektivet menar att mäns våld mot kvinnor är inbyggt i ett samhälle där kvinnor är underordnade. Denna uppfattning menar att våldet har sin grund i männens överordning över kvinnorna. Den individualistiska modellen avvisar helt strukturella faktorer som orsak till våldet. Könsmaktsperspektivet avvisar i sin tur, helt och hållet, sociala faktorer som fattigdom, missbruk, o s v, som förklaring. Där den ena teorin endast finner individer som orsak, där finner den andra teorin endast kvinnans underordning som orsak.
Även om dessa båda förklaringsmodeller presenteras som varandras motsatser i samhällsdebatten har de något mycket viktigt som förenar dem: ingen av förklaringsmodeller har ett klassperspektiv. Ingen av modellerna ser kvinnoför-trycket som en del av klassamhället; ingen av modellerna för fram behovet av klasskamp, där män och kvinnor för en gemensam kamp, för att avskaffa kvinnans underordning och männens våld.

2. Behovet av en egen självständig ståndpunkt

I dokumentets pkt 7 står följande: ” Rättvisepartiet Socialisterna försvarar könsmaktsperspektivet gentemot borgarnas individperspektiv”. Vi anser inte att vårt parti ska stödja ett klasslöst perspektiv, som i debatten används mot en annan klasslös ståndpunkt. Vår uppgift är inte att välja mellan två dåliga modeller – där ingen för fram behovet av klasskamp. Istället för att välja mellan två borgerliga förklaringsmodeller (i den meningen att behovet av klasskamp lyser med sin frånvaro i båda fallen) måste vi försöka formulera en egen självständig ståndpunkt. Vi återkommer till detta.

Det är inte helt lätt att redan nu formulera en egen självständig och klasskampsinriktad ståndpunkt. Detta av flera orsaker. Dels för att den forskning som finns är motsägelsefull. Dels för att det behövs mer erfarenheter av hur mäns våld mot kvinnor ska bekämpas framgångsrikt. Vi måste göra allt för att skaffa både nya kunskaper och mer praktisk erfarenhet. Vi ska inte försöka formulera sanningar som det ännu inte finns ett tillräckligt underlag för. Detta är frusterande för den som är otålig. Men om vi inte tar sikte på en egen, tredje och klasskampsinriktad ståndpunkt, så återstår bara att välja mellan en av de två modeller som båda saknar ett klasskampsperspektiv. Vårt dokument har tyvärr valt denna lösning! Det tål att upprepas vad som står i pkt 7, nämligen att vi försvarar könsmaktsperspektivet mot det individualistiska. Vi väljer alltså en av de två modeller som inte förespråkar klasskamp.
I detta sammanhang vill vi peka på att kvinnojourerna, trots sitt pionjärarbete vad gäller stöd till utsatta kvinnor och det stöd vi gett till dem då det stormat efter TV-programmen ”Könskriget, knappast kan betecknas som kamporgan. Den bild som ges av jourerna som kamporgan i dokumentets pkt 16 är idealiserad. Jourerna är finansierade av just ”staten” och den metod de främst använder för att åstadkomma samhällsförändringar består av lobbyverksamhet mot just statens lagstiftande politiker, inte av att mobilisera till masskamp på gator och torg.

3. Klassperspektiv för kamp mot kvinnans underordning mot mäns våld

De politiska problem som det medför att välja mellan två klasskampsbefriade perspektiv ska vi återkomma till, senare. Utan att här och nu göra anspråk på att kunna formulera en egen tredje och klasskampsinriktad ståndpunkt, fullt ut, tänker vi lägga fram några av de punkter vilka vi anser att ett klasskamps-perspektiv bör bygga på.

a) Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för kvinnans underordnade ställning i varje klassamhälle, så även inom kapitalismen. Detta visas av att män nästan alltid är förövare och kvinnor nästan alltid är offer.
b)Våldet förekommer i alla klasser och samhällsgrupper. På grund av mörker-talen är det svårt att med säkerhet säga hur omfattande våldet är både totalt och inom olika grupper.
c)Den individuella teorin är fel som förklaringsmodell till mäns våld mot kvinnor. Klassamhället innehåller strukturer som gör kvinnan underordnad.
d) Sociala faktorer har också betydelse för mäns våld mot kvinnor (att endast se de strukturer som gör kvinnan underordnad som förklaring till våldet är fel.)
De sociala faktorernas betydelse är ett resultat av klasssamhällets orättvisor,
något som understryks av det förfall som kapitalismen nu befinner sig i. Faktorer som fattigdom, arbetslöshet, drogmissbruk, psykisk sjukdom och andra sociala faktorer påverkar hur omfattande våldet är i ett samhälle. Dessa faktorer påverkar även vilka som löper störst risk att drabbas.
e) Mäns våld mot kvinnor är inte det ”kulturellt normala” i Sverige. Att så inte är fallet beror bl a på den kamp som arbetarrörelsen fört och som lett till en fördelning av efterkrigstidens välstånd; av den klassmedvetenhet som följt av att kvinnorna inträtt på arbetsmarknaden; av att kvinnorna blivit mer ekonomiskt självständiga och sedan länge kunnat ställa krav och ta kamp för på sina rättigheter, både gentemot samhället och mot sina manliga partners. Utvecklingen har även höjt medvetenheten hos många män. Majoriteten av männen slår inte sina kvinnliga livskamrater.
f) Även om kvinnor är underordnade i merparten av förhållandena – exempelvis vad gäller inkomst och mängden hushållsarbete – så finns det en kvalitativ skillnad mellan att leva i ett förhållande där man misshandlas regelbundet och i ett förhållande där man aldrig utsätts för någon typ av våld.
g) Det går inte att jämställa kränkande ord som t ex hora, med fysisk misshandel och våldtäkt. Det finns en kvalitativ skillnad mellan att bli kallad hora, misshandlad och våldtagen – även om alla exemplen är uttryck för kvinnans underordning.
h)En positiv utveckling kan inte tas för given. Det måste föras en ständig kamp för att försvara vad som tidigare uppnåtts, både vad gäller välfärdssamhällets trygghetssystem och vad gäller kvinnans stärkta ställning. I detta sammanhang är insikten om betydelsen av klasskamp central. Män och kvinnor måste kämpa gemensamt, till försvar för välfärden, mot mäns våld och kvinnans underordning.
i) Precis som klasskampen har sina upp- och nedgångar så har kampen för kvinnans rättigheter både toppar och bottnar. Vårt parti och vår international, CWI, har ett ansvar, bl a i dessa frågor. Dels att bedriva egna kampanjer. Dels att resa frågan i samband med kampen för en kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse. Dels för att kampen mot mäns våld mot kvinnor, och mot kvinnans strukturella underordning, ska ingå som centrala avsnitt i det politiska programmet för att nytt stort socialistiskt arbetarparti.
j) Kvinnans underordning och mäns våld mot kvinnor kommer inte att försvinna automatiskt i ett socialistiskt samhälle. Det skulle krävas en fortsatt politisk kamp i dessa frågor, även i ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

4.1. Könsmaktsperspektivet förnekar sociala faktorer

De politiska konsekvenserna av att vi ska försvara könsmaktsperspektivet, se pkt 7, får långt gående effekter. Detta betyder att vårt parti, i praktiken, ställer sig bakom den definition av könsmaktsperspektivet som förs fram i den statliga utredningen, ”Slag i Luften”, som dokumentet hänvisar till. Låt oss studera vad detta innebär:

-Utredningen menar riktigt att det finns en strukturell underordning av kvinnan. Men den avvisar möjligheten att även andra faktorer – som exempelvis alkoholmissbruk, sociala problem eller psykisk sjukdom (något man kallar avvikelseförståelser) – skulle kunna vara av värde när det gäller att förklara och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Citat: ” Att kombinera könsmaktsförståelsen med olika avvikelseförståelser gör det svårt att angripa problemet med mäns våld mot kvinnor på ett konsekvent och effektivt sätt.”
Den statliga utredningen ”Slag i luften” menar alltså att dessa ”avvikelse-förståelser” är motstridiga mot könsmaktsförståelsen. Utredningen kritiserar helt logiskt Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) för att de analyserar våldsutövande män ”utifrån alkoholvanor, social marginalisering, psykisk störning och tidigare kriminell belastning.”

Kommentar: för oss är det oacceptabelt att sociala faktorer, framsprungna ur klassamhället, först reduceras rent språkligt till att kallas ”avvikelser” och sedan avfärdas metodmässigt som ”svårt att kombinera” med könsmaktsteorin. ”Slag i luften” konstruerar här ett tydligt motsatsförhållande mellan könsmaktsförståel-sen och de sociala missförhållanden som skapas av klassamhället. Den statliga utredningen väljer sedan könsmaktsförståelsen och avfärdar betydelsen av att förstå de sociala problem, som är ett resultat av klassamhället, när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det är en sådan syn som vi, enligt kongressdokumentets pkt 7, ska försvara. Detta ställer vi inte upp på.

4.2. Mäns våld är inte det kulturellt normala ?

Den statliga utredningen ”Slag i luften” drar också mycket långt gående slutsatser utifrån en annan utredning, ”Slagen Dam” hädanefter kallad ”Omfångsundersökningen”. Vad denna undersökningen, gjord av bl a Eva Lundgren, försöker visa är att 46 procent av kvinnorna utsatts för våld – efter sin 15-årsdag. Men den statliga utredningen, ”Slag i luften”, tolkar felaktigt omfångsundersökningen som om nära hälften av landets kvinner utsätts för ett, idag pågående, våld! Den skriver: ”om 46 procent av Sveriges kvinnor utsätts för våld är det rimligt att anta att det finns många män som utövar våld”. Men återigen: omfångsutredningen handlar om att 46 procent av kvinnorna har utsatts för våld – efter sin 15-årsdag. Då undersökningen gäller kvinnor i åldrarna 18 – 64 år så kan övergreppen ha ägt rum för 40 år sedan, eller för fyra. Men undersökningen visar alltså INTE att nära hälften av landets kvinnor befinner sig i en situation av nu pågående misshandel (våld) ! Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning kan misstolka ett resultat på detta sätt. Och att utifrån detta dra följande, både diffusa och samtidigt långtgående slutsats: ”om 46 procent av Sveriges kvinnor utsätts för våld är det rimligt att anta att det finns många män som utövar våld.”

Omfångsundersökningen har utsatts för mycket kritik p g a sina statistiska metoder.
-övergreppens antal: i siffran 46 procent gör undersökningen inte någon skillnad på om kvinnan utsatts för våld en gång eller vid upprepade tillfällen,
-typ av våld/trakasserier: i siffran 46 procent görs ingen skillnad på om det våld kvinnan utsatts för bestått av en knuff eller involverat en kniv eller annat vapen.
Detta betyder att en knuff för 40 år sedan (med de problem som detta medför vad gäller minne) räknas på samma sätt som en just genomförd misshandel – när det gäller siffran 46 procent, d v s den siffra som den statliga utredningen ”Slag i luften” använder som underlag för tolkningen att det är: ”… rimligt att anta att det finns många män som utövar våld”.

Men obalansen mellan ”omfångsundersökningens” bristande statistiska metoder och beredskapen hos den statliga utredningen ”Slag i luften” att dra långtgående slutsatser slutar inte där. Utifrån omfångsundersökning är den statliga utred-
ningen ”Slag i luften” t o m beredd att dra slutsatsen att mäns våld mot kvinnor skulle vara det ”kulturellt normala” i Sverige. Detta anser vi vara en oacceptabel slutsats. Det finns ingenting i det statistiska materialet som ”Slag i luften” stöder sig på som kan berättiga en så oerhört långt gående slutsats
Det finns länder där våldet skulle kunna vara det ”kulturellt normala”: i Egypten och Zambia anser (enligt FN) över 90 procent av kvinnorna att det är berättigat med ett kok stryk om de är olydiga mot sina män. Men detta förhållande råder inte i Sverige, eller i andra länder där industrialiseringen flyttat fram kvinnans positioner, på ett kvalitativt sätt. Kongressmaterialets ställningstagande, att vi ska försvara könsmaktsperspektivet, innebär tyvärr att vi direkt eller indirekt också ställer upp på att mäns våld mot kvinnor skulle vara det kulturellt normala. Detta baserat på omfångsundersökningens material och den statliga utredningen ”Slag i luften”.

4.3. Våld eller inte våld i en relation

”Slag i luften” menar att utifrån en könsmaktsförståelse kan inte relationer där män utövar våld ses som artskilda från relationer där män inte utövar våld. Slutsatsen är också är att männen, som kollektiv, är ansvariga för våldet. Även detta ingår i den könsmaktsförståelse som kongressdokumentet anser vårt parti ska försvara.

4.4. Kränkande ord och våldtäkt – samma sak ?

I pkt 23 kan man läsa ”Det är viktigt att se hur sexuella trakasserier, som alla kvinnor har erfarenheter av, finns på samma skala som fysisk misshandel och våldtäkt., om också i den andra änden”.
Detta är, kort uttryckt, teorin om våldets ”kontinuum”, som bl a beskrivs i den statliga utredningen ”Slag i luften”.
Där sägs att gränserna mellan hot om våld och fysiskt våld är flytande, och att ”sambanden mellan så kallat grovt våld och mindre grovt, mellan hot om våld, sexuella trakasserier, sexuellt våld och fysisk misshandel blir tydlig”. I detta räknar man också in ”mindre drastiska företeelser så som sexuella trakasserier eller genom verbala kränkningar”.
Både verbala sexuella trakasserier och våldtäkter är ett uttryck för kvinnans underordnade ställning. Men att från detta dra slutsatsen att den pojke som någon gång vräker ur sig ordet ”hora”, skulle bli en våldtäktsman är fullständigt fel. Lika fel är det att, som uttryckligen sker i vårt dokument pkt 23, öppna för att jämställa verbala kränkningar med fysisk misshandel och med våldtäkt.
Den lilla brasklapp som finns i form av talet om olika ändar, kan inte skyla över att dokumentet innebär att partiet tar ställning för att det inte finns något kvalitativ skillnad mellan kränkande ord, fysisk misshandel och våldtäkt. Tänk på skillnaden som det skulle innebär om ens barn kom hem och berättar att hon blivit kallad hora, eller skulle ringa från lasarettet och berättar att hon blivit våldtagen. Ståndpunkten är orimlig.

4.5. Sammanfattning

Att ansluta sig till det könsmaktsperspektiv som redogörs för i ”Slag i luften” innebär att vi ansluter vårt parti bl a till en klasslös uppfattning som säger att sociala faktorer saknar betydelse när det gäller mäns våld mot kvinnor, att mäns våld mot kvinnor våldet är det ”kulturellt normala”, att alla män bär på en kollektiv skuld i detta sammanhang, att det inte finns någon kvalitativ skillnad i ett förhållande där det förekommer fysiskt våld eller inte och att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan att bli kallad hora eller att bli våldtagen. Vi anser att det är oacceptabelt att vårt parti ska förknippas med sådana ställningstaganden.

5.1. Fel att avvisa sociala faktorers betydelse

I punkt 28 -31 argumenteras för att sociala faktorer saknar betydelse. På ett motsägelsefullt sätt sägs dock i pkt 71 att ”I samhällen som förfaller ökar våldet mot kvinnor”. Detta skulle kunna tolkas som om att sociala faktorer spelar en roll, något som gör det hela ännu mer förvirrande. Men i punkt 30 och 31 hänvisas däremot till undersökningen ”Slagen Dam”, en utredning som visar att inkomst, utbildningsnivå, alkoholmissbruk, inte har någon betydelse när det gäller mäns våld mot kvinnor. (Påpekas bör att när det gäller alkoholmissbruk är detta en felaktig beskrivning av vad som verkligen hävdas i ”Slagen Dam”. I undersökningen sägs att den inte hittar något samband mellan alkoholvanor och frekvensen av våld).
Vi menar att det finns en rad andra undersökningar som pekar på att sociala faktorer inte bara spelar en roll, utan dessutom en viktig sådan, när det gäller mäns våld mot kvinnor. Några exempel:

  • Efter det att spritskatten sänkts med 40 % i Finland så har våldsbrotten ökat med 22,1 procent och ingripandena i hemmet med lika mycket. BRÅ visar i en studie av polisrapporter att minst 49 procent (1990-1991) och 41 % (1998) av gärningsmännen vid anmälningsfallen av våld i nära relationer hade konsumerat alkohol.
  • Forskare vid Stockholms universitet har visat att ensamma mammor som är socialt utsatta löper 10 gånger större risk att bli misshandlade än kvinnor i allmänhet (socialt utsatt i betydelsen arbetslösa, dålig ekonomi, låg utbild-ning, inget socialt nätverk, problem i bostadsområdet). (Forskarna har analyserat alla intervjuer med ensamstående mammor som SCB genomfört 1988-1999).
  • Undersökningen ”Den ojämlika utsattheten” från Institutet för Framtidsstudier visar också att fattiga i allmänhet utsätts för betydligt fler brott än rika – och att denna skillnad ökat under 90-talet.(År 2000/01 hade 5,7 % av fattiga kvinnor utsatts för våld/hot om våld i hemmet. För rika kvinnor var siffran 0,6 %.) Undersökningen visar att fattiga kvinnors utsatthet ökat sedan 84/85 då siffran var 3,1 %. Undersökningen omfattar ca 27 000 intervjuer. Att utsattheten för våld ökat för ”marginalgrupper” under 90-talet är också en slutsats som dras i Välfärdsbokslutet (Estrada och Nilsson, 2001). Även BRÅ:s tidigare nämnda studie visar att våldet är grövre hos ”lågutbildade”. Det förklaras delvis av det våld som förekommer i ”socialt maginaliserade grupper” men också att det tycks finnas en tendens till mindre grovt våld i mer ”högutbildade kretsar”. Mot denna bakgrund vore det helt fel att, som könsmaktsperspektivet sådant det definieras i ”Slag i luften”, avvisa sociala faktorer som betydelselösa när det gäller mäns våld mot kvinnor.

5.2. Könsmaktsperspektivet förnekar psykisk sjukdom ?

  • Konflikten mellan uppfattningen att sociala faktorer HAR betydelse eller inte, ställs på sin spets när det gäller dödligt våld, riktat mot kvinnor från sina makar/sambos. Det finns de som hävdar att nästan alla män är kapabla att döda sin sambo. Detta är också den logiska slutsatsen om man förnekar att sociala faktorer skulle ha någon som helst betydelse samtidigt som man hävdar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan verbala kränkningar, fysisk misshandel och våldtäkter.
  • Dokumentet berör detta i pkt 28. Där står: ”alla mördare kan på något sätt beskrivas som psykiskt sjuka eller störda”. Syftet med denna ”teori” går ut på visa att själva gärningen visar på sjukdomen. Detta är ett vanligt grepp bland de som vill blanda bort korten genom att dra alla mord över en kam.

I sin strävan att visa att sociala faktorer inte spelar någon roll försöker
dokumentet förringa det faktum t o m att de män som mördar sina sambos
är ”annorlunda”.

  • Var i dokumentet finns det några belägg för att man kan jämföra de män som mördar sina makar/sambos med andra män som också dödat någon, fast under helt andra förhållanden och orsaker?
  • När det gäller de män som mördar sin maka/sambo så har 80 procent en psykiatrisk diagnos. De dominerade diagnoserna var främst psykos och personlighetsstörning. Utanförskapet understryks av att 40 procent av gärningsmännen och 30 procent av offren kom från ett annat land. 60 procent av gärningsmännen var registrerade för tidigare brottslighet, bl a hot och våldsbrottslighet. Till detta ska läggas att 39 procent var alkoholberoende och 34 procent arbetslösa. Hela 25 procent av gärningsmännen begick självmord efter mordet. Dessa män utgör ett övertydligt exempel på de sociala faktorernas betydelse. Att försöka förringa betydelsen av dessa fakta genom att säga att de också används av en centerpartist/högermegafon minskar inte betydelsen av uppgifterna. Däremot borde denna metod att argumentera (guilt by association) vara främmande för vårt parti.

6. Hur omfattande är våldet ?

Det finns flera undersökningar som visar att våldet inte är så utbrett som omfångsundersökningen visar. Vi tänker redogöra för dessa. Vi anser att vi måste ta hänsyn även till dessa undersökningar och förhålla oss ganska villkorliga i ett dokument. Det går inte att tvärsäkert säga vad som är sanningen.

– I en enkätundersökning på arbetsplatser 2001, gjord av BRÅ, uppgav 3,8 procent av de tillfrågade kvinnorna att de hade utsatts för våld under de senaste 12 månaderna. Av dessa uppgav 1 procent att de hade utsatts för våld av en nuvarande eller f d make, sambo eller pojkvän. 1,7 procent uppgav att de hade utsatts för våld av en klient, patient eller elev.
– I SCB:s levnadsvaneundersökning 2000-2001 svarade 3 procent av kvinnorna 16-84 år att de utsatts för våld under de senaste 12 månaderna. Av dessa hade 0,7 procent utsatts för våld av ”nära bekant i bostad”. En lika stor andel hade utsatts för våld på sin arbetsplats. Andelen våld som skett i bostad hade minskat jämfört med 1992/93 medans andelen som utsatts för våld på sin arbetsplats hade ökat. Utsattheten varierade också kraftigt: Av ensamstående småbarnsmammor så hade cirka 11 procent varit utsatta för våld under de senaste 12 månaderna.
– En annan undersökning ”Våldsutvecklingen i Sverige”, där man studerat
90 000 våldsoffer som behandlats inom sjukvården från 1974 till 2002, visar att drygt 75 % av de som behandlats är män, de flesta i åldern 16-34 år. Denna undersökning visar att våldsbrott med ett så grovt våld att det leder till sjukhusvård legat på en relativt konstant nivå under denna period, med en ökning 93/94 när Sverige drabbades hårt av arbetslöshet. Antalet kvinnor som sökt vård ligger konstant under hela perioden.

Sammanfattningsvis är det på grund av de stora mörkertalen väldigt svårt att tvärsäkert säga hur utbrett våldet är, och om det ökar eller inte. I pkt 1slår dokumentet fast att våldet ökar, samtidigt som det finns en mer balanserad ståndpunkt i punkt 70. Vi måste erkänna sanningen: det går inte att säkert veta. Det vi kan göra är att hänvisa till att det finns olika undersökningar och samtidigt slå fast att vi anser att mäns våld mot kvinnor är ett av våra allvarligaste samhällsproblem.

7. Fel att jämföra kapitalisternas statsapparat med mäns våld mot kvinnor.

I punkt 9 står att ”Alla härskande klasser måste ha en våldsapparat till handa för att kunna fortsätta sin maktutövning, samma funktion har mäns våld mot kvinnor inom genusordningen”. Vi menar att det är felaktigt att göra en sådan jämförelse och att konsekvenserna blir väldigt stora om man drar resonemanget till sin spets. Här görs en liknelse mellan den härskande klassen (kapitalisterna), och män som grupp. Det talas om att ordningen måste störtas, lösningen är kollektiv och revolutionär. Det är svårt att tolka det skrivna på annat sätt än att vi anser att det råder samma oförsonliga motsättning mellan män och kvinnor, som mellan kapitalister och arbetare! Konsekvensen av detta är att det krävs ett könskrig, från kvinnorna mot männen, för att störta genusordningen. Detta på samma sätt som det krävs ett klasskrig för att krossa klassamhället. Liknelsen är helt fel och bör strykas.

.8. Ytterligare synpunkter:
* Punkt 25: Här beskrivs Eva Lundgrens ”normaliseringsprocess”. Den stora förtjänsten med denna är att den bidragit till att öka förståelsen för varför kvinnor i vissa fall stannar kvar – att det inte är för att hon ”vill”. Däremot ger inte ”normaliseringsprocessen” hela sanningen. Andra forskare visar på andra mönster hos kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, t ex Margareta Hydén, docent i socialt arbete i Stockholm. Eva Lundgrens forskning bygger
bl a på förhållanden som råder bland kristna fundamentalister/sekter. Att rakt av överföra den syn männen och kvinnorna i dessa förhållanden har till icke-religiösa män och kvinnor – som hon gör – är tveksamt. Därför bör vi vara försiktiga när vi använder hennes resultat.

* Punkt 37: Här görs en väldigt svepande generalisering om skillnaden mellan kvinnors och mäns våld. Vi anser att vi kan för lite för att generalisera på detta sätt. Vi behöver mer fakta för att rakt av kunna säga att kvinnors våld uttrycker ilska och smärta, medan män använder våld för att skrämma eller kontrollera.

* Punkt 40: ”Den patriarkala familjebildningen har genomgått stora förändringar. Inte minst homorörelsens framsteg har ruckat på normen”. Vad vi måste betona är att det som framförallt har underminerat den patriarkala familjen (i Sverige) är att kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden och blivit ekonomiskt självständiga i högre utsträckning. Dessutom att det sociala skyddsnät som arbetare tillkämpat sig gör att det idag är möjligt att leva som ensamstående förälder, något som var oerhört svårt i tidigare, och fortfarande är det i många länder. Inte bara ekonomiskt svårt, det är också ”socialt stigmatiserande”. Men så är det inte på samma sätt längre i Sverige: på bara 50 år har detta sätt att leva blivit accepterat. Idag slutar 50 procent av alla äktenskap i norden med skilsmässa. Sverige är ett av de länder som ligger i topp när det gäller andelen barnhushåll med bara en vuxen. Vad gäller föräldraförsäkringen har en ny undersökning visat att motståndet är stort mot kvotering. Det är svårt att hävda att delad föräldraförsäkring skulle ses som en målsättning bland de flesta.

* Punkt 74: Det är riktigt att betona att programmen om ”Könskriget” användes för att slå mot kvinnorörelsen. Men samtidigt som vi betonar detta måste vi tala klarspråk: de idéer som bl a ordförande för ROKS uttryckte i programmet, t ex att ”män är djur” och att det förekommer ritualmord på barn, är felaktiga. Vi måste säga att vi inte håller med – samtidigt som vi förklarar att vi går emot varje försök att ta bort bidragen till kvinnojourerna.

9. Synpunkter på kraven i dokumentet:
– Det är fel att kräva att ”Kvinnokampsorganisationer ska ha rätt att påverka tillsättningar inom domstols- och polisväsende”. Vi vill helt riktigt visa att det behövs mer kontroll underifrån. Men vilka kvinnokampsorganisationer menar vi ? ROKS ? Eller nån annan ? Vad representerar dom i så fall ? Är dom demokratiska ? Kravet reser en lång rad frågor. Tills vi har svaret på dessa frågor är det bättre att vi lämnar frågan öppen.
Ett bättre alternativ skulle vara att kräva specialdomstolar för brott som gäller våld och övergrepp mot kvinnor och barn: med specialutbildade domare och åklagare!

– Kravet att tvångsvårda alla kvinnomisshandlare och våldtäktsmän saknar stöd för att det på något sätt skulle vara effektivt. Endast i mycket få fall är tvångsvård motiverat, t ex när det gäller missbrukare som är inne i en period av så djupt missbruk att de håller på att ta livet av sig. Terapi bygger på frivillig grund. Kravet på tvångsvård för bara med sig en repressiv ton. Vårt krav borde inrikta sig på att resurser från samhället tillförs så att personer kan få en möjlighet att ta sig ur destruktiva beteenden.

– I det sista kravet sägs att familjen som makt- ekonomisk- genusskapande enhet ska avskaffas. Detta är ett krav som vi inte har förklarar i texten och som därför lätt kan missuppfattas. Vi vill inte avskaffa rätten att leva i parförhållanden. Det vi menar är att den funktion familjen har, i dagens klassamhälle, kommer att försvinna när klassamhället avskaffas. Däremot måste det stå var och en fritt att själv välja att leva i vilken typ av förhållande/familj man vill. Eller ensam. Vi borde stryka kravet och sätta punkt efter ”könen”.

Yrkanden

I första hand yrkar vi på att kongressen beslutar:

att materialet dras tillbaka och att diskussionen inom partiet fortsätter kring dessa frågor,

Om detta yrkande faller yrkar vi på att kongressen antar följande förslag på ändrade skrivningar:

att punkt 5, 6 och 7 skrivs om på följande sätt:

5. Samhällsdebatten domineras av i huvudsak två upfattningar. Den individualistiska uppfattningen som hävdar att våldet beror på några få rötägg. Denna upfattning avvisar att det finns strukturer som förtrycker kvinnor, och att dessa strukturer har något med våldet att göra. Den andra uppfattningen är den radikalfeminstiska som säger att våldet enbart beror på könsmaktsordningen, alltså att orsaken till våldet går att finna i männens överordning över kvinnorna. Både dessa uppfattningar saknar ett klassperspektiv; alltså att kvinnoförtrycket är en del av klassamhället, och att det krävs klasskamp för att avskaffa kvinnans underordning.

6. Rättvisepartiet Socialisterna anser att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för kvinnans underordnade ställning i varje klassamhälle. Detta är förklaringen till att män i nästan hundra procent av fallen är förövare och kvinnor är brottsoffer. Våldet förekommer i alla klasser och i alla samhällsgrupper. Vi avvisar synen att alla män som slår är avvikare, och att våldet inte har något att göra med de strukturer som förtrycker kvinnor.

7. Samtidigt kritiserar vi radikalfeminsterna för att de helt bortser från klassamhället och de sociala faktorer som också har betydelse för våldets omfattning.
Välfärdssamhällets avveckling med ökade klassklyftor, arbetslöshet och drogmissbruk som följd, något som flera undersökningar visar, leder till ökad risk för våld för bl a kvinnor, speciellt bland redan utsatta grupper. (Den ojämlika utsattheten, Välfärdsbokslutet). I våra kampanjer för att stoppa mäns våld mot kvinnor driver vi därför både krav på t ex fler kvinnojourer, och krav på social upprustning, höjda minimilöner och fler fasta jobb.

att punkt 28, 29, 30, 31, 34 och 35 skrivs om på följande sätt:

28. Traditionellt sett har ”misshandelsförhållanden” setts som enbart förekommande bland socialt utslagna och missbrukare. Idag utpekas invandrare, t ex av folkpartiet som vill ha hårdare straff för kvinnomisshandlande män med invandrarbakgrund. Domstolarna spär på fördomarna genom att redan idag döma hårdare straff, oavsett brott, till män med invandrarbakgrund (se Christian Diesens rapport ”Likhet inför lagen”).
29. Olika undersökningar kommer fram till olika resultat vad gäller hur utbrett våldet är i olika sociala grupper. Forskning vid Stockholms universitet visar att ensamstående mammor som är socialt utsatta löper 10 gånger så stor risk att bli misshandlade som kvinnor i allmänhet. I ”Den ojämlika utsattheten” visas att fattiga i allmänhet utsätts för fler brott än rika, och att detta även gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. I omfångsundersökningen ger inkomst, utbildningsnivå och alkoholvanor inga större utslag.
30. När det gäller dödligt våld mot kvinnor i nära relationer framgår av uppgifter från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att 80 procent av de som mördar en kvinna är psykiskt sjuka, 39 procent är alkoholberoende och 43 procent är arbetslösa. Av gärningsmännen begår 25 procent självmord efter brottet. Detta understryker behovet av att rusta upp både psykiatrisk vård och missbruksvård.
31. De stora mörkertalen vad gäller denna typ av brott (BRÅ räknar med att antalet brott är 4-5 ggr fler än vad som anmäls) gör att det är svårt att säkert uttala sig om våldets utbredning. BRÅ visar i sin arbetsplatsundersökning från 2001 att 3,8 procent procent av kvinnorna utsatts för våld under de senaste 12 månaderna, varav 1 procent från en man de haft eller har en nära relation med. I BRÅ:s undersökning hade merparten av kvinnorna (1,7 procent) utsatts för våld av en klient, patient eller elev. I SCB:s levnadsvaneundersökning 2000-2001 svarade 3 procent av kvinnorna 16-84 år att de utsatts för våld under de senaste 12 månaderna. Av dessa hade 0,7 procent utsatts för våld av ”nära bekant i bostad”. En lika stor andel hade utsatts för våld på sin arbetsplats 0,7 procent, vilket är en ökning jämfört med 1992/93. I omfångsundersökningen visas att 46 procent av kvinnorna utsatts för våld av någon man efter 15-årsdagen. Denna undersökning har dock fått kritik, bl a eftersom begreppet våld är betydligt vidare än i andra undersökningar, och för att man slår ihop om man utsatts för våld en gång med att man utsatts vid upprepade tillfällen. Enligt omfångsundersökningen har fem procent utsatts för fysiskt våld under det senaste året.
34. Oavsett vilken undersökning man väljer visas dock att det handlar om ett stort antal kvinnor som utsätts för våld från män. Under 2004 gjordes 22 753 anmälningar om kvinnomisshandel. Under 90-talet har antalet anmälningar ökat med 40 procent. Om detta beror på en ökad benägenhet att anmäla, eller på att våldet ökat, eller på en kombination av båda är svårt att säga.
35. Våldet mot kvinnor är ett globalt problem. Amnesty uppskattar att var tredje kvinna i världen blivit misshandlad eller våldtagen. Enligt WHO är den manlige partnern förövaren till 70 procent av de mord som begås på kvinnor.

att ett tillägg görs i punkt 25: som lyder: Normaliseringsprocessen är en av flera teorier som beskriver processen när en kvinna under lång tid utsätts för misshandel. Andra forskare har visat på andra mönster; att kvinnor inte lär sig att ”acceptera” misshandeln utan gör motstånd, och även lämnar den man som misshandlar dom. Sannolikt kan mönstret se olika ut. Gemensamt är dock behovet av stöd och praktisk hjälp för att kunna ta sig ur destruktiva relationer”.

att punkt 40 skrivs om enligt följande: ”Den patriarkala familjen har genomgått stora förändringar. Främst beror detta på att kvinnor komit ut på arbetsmarknaden och i högre utsträckning blivit ekonomiskt självständiga. Utbyggnaden av det sociala skyddsnätet har gjort det möjligt att leva som ensamstående förälder i en utsträckning som tidigare inte varit möjlig. Sverige ligger i topp vad gäller barnhushåll med bara en vuxen. Papparollen har förändrats som ett resultat av kvinnornas yrkesarbete. Fädernas andel av föräldraförsäkringen ökar. Detta visar…osv

att ett tillägg görs i punkt 74 enligt följande:
”I spåren på programmen följde en diskussion i flera kommuner och landsting om att dra in bidragen till kvinnojouren. Vi försvarade konsekvent dessa bidrag, bl a i Umeå, samtidigt som vi förklarade att vi inte delar den syn, t ex på män och mäns våld mot kvinnor, som fördes fram i programmen av bl a ordförande för ROKS”.

att näst sista meningen i punkt 9 stryks
dvs ”Alla härskande klasser måste ha en våldsapparat……

att punkt 37 stryks

att punkt 23 stryks

att kravet om att kvinnokampsorganisationer ska ha rätt att påverka tillsättningar inom domstols- och polisväsende stryks, både i kravlistan och i punkt 68

att orden ”där familjen som makt-, ekonomisk-, genusskapande enhet avskaffad” i sista kravet, stryks

att kravet om att ”Tvångsvårda alla kvinnomisshandlare och våldtäktsmän” skrivs om enligt följande: ”Vård till kvinnomisshandlare och våldtäktsmän”.

4. VU:s svar till motionärerna

1. Vi välkomnar en öppen debatt om kvinnoförtrycket, dess orsaker och det socialistiska programmet. Vi anser att materialet från VU:t ”Mäns våld mot kvinnor – analys, kampanj och program” på intet sätt är nyheter. Det sammanfattar diskussioner och kampanjer som RS haft de senaste tio åren och att detta tydligt uttrycker en marxistisk analys och ett avgränsat socialistiskt agerande och en hållning som partiet bör ställa sig bakom på kongressen.

2. Detta innebär inte att diskussionen är avslutad i och med kongressen. Vi menar tvärt om att det är nödvändigt att den fortsätter.

3. Motionärerna slår från början fast att VU har presenterat två analysmetoder, det individualistiska och könsmaktsperspektivet, och att vi därefter tagit ställning för det senare. De menar att en marxistisk ”tredje” analys saknas. ”Det är inte helt lätt att redan nu formulera en egen självständig och klassinriktad ståndpunkt” skriver motionärerna och förnekar därmed att RS och CWI sedan länge, och våra föregångar innan dem, har en syn i de här frågorna.

4. Därefter ägnar de en stor del av motionen till att argumentera mot vad de anser att den som har skrivit utredningen ”Slag i luften” står för, som om det är vad VU-materialet står för. Det är en dålig argumentationsteknik som försvårar diskussionen. Vi noterar att de knappt alls citerar eller argumenterar utifrån vad som verkligen står i VU:s material. När de en gång citerar, första meningen i punkt 7, så avbryter de därefter medvetet citatet vilket hugger av vårt resonemang. Om bara hela stycket 7 och 8 skulle citeras skulle en betydande del av motionens resonemang falla.

5. VU har skrivit att vi ska försvara könsmaktsperspektivet gentemot borgarnas individperspektiv. Detta är sannerligen inget nytt inom marxismen. Ordet könsmaktsperspektiv är kanske relativt nytt i det svenska språket (även om det förekommit i minst tio år) men innebörden har minst 200 år på nacken. Motionärerna skriver själva om ”kvinnans underordnade ställning i varje klassamhälle”, ”strukturer som gör kvinnan underordnad” osv vilket är exakt samma sak som könsmaktsperspektiv. Däremot använder motionärerna inte ordet kvinnoförtryck, de har klippt bort ordet i våra skrivningar. Vi undrar varför?

6. Friedrich Engels skriver genomgående om ”det manliga könets förtryckande av det kvinnliga” i Familjens, privategendomens och Statens ursprung, ett tydligt könsmaktsperpektiv. (se även Bebels hela verk Kvinnan och Socialismen eller allt som Clara Zetkin och Alexandra Kollontay skrivit)

7. En annan förebild för oss är de brittiska kamraterna och deras kampanj mot våld i hemmet, CADV, vilkas material uttrycker samma marxistiska könsmaktsperspektiv.

8. Motionärerna skriver att ”könsmaktsperspektivet avvisar i sin tur helt och hållet sociala faktorer som fattigdom, missbruk osv som förklaring”. Det är skrivet som om perspektivet vore ett subjekt som kunde agera. Olika personer och politiska strömningar kan använda sig av ett perspektiv. Att det finns andra, t ex radikalfeminister eller liberaler, som också använder sig av ett könsmaktsperspektiv kan inte hindra oss från att göra det.

9. I marxisternas analys är könsmaktsperspektivet inte klasslöst. Tvärtom så sätter vi in det i ett sammanhang och förklarar som i punkt 8 ”Socialisterna ser på hela klassamhället, ett klassperspektiv i denna fråga innebär att se hur kvinnoförtrycket är en grundläggande del av hela klassamhället”.

10. Vi har redan i början av dokumentet belyst vår kritik av radikalfeminismen och specifikt utredningen ”Slag i luften” (punkt 7 och 8) men detta låtsas motionärerna inte om. Vår kritik mot radikalfeminismen är dessutom mer användbar och socialistisk än den som motionärerna för fram. Den största skillnaden mellan oss och radikalfeministerna är inte att de bortser från fattigdom eller inte tycker nog synd om socialt marginaliserade utan att de inte kan förklara vad kvinnoförtrycket beror på och hur det kan avskaffas.

11. Motionen skriver inledningsvis ”Det som är speciellt för oss är att vi kopplar ihop kampen mot sexuella trakasserier och våld mot kvinnor med behovet av kamp för mer resurser, t ex till elevvårdande personal i skolan, bättre kollektivtrafik ökade resurser till olika former av vård, högre personaltäthet, osv”. Detta är inte det utmärkande för just oss. Rättvisepartiet Socialisterna har mest enträget under alla år av nedskärningar stått för ett aktivt kampinriktat motstånd men det finns andra som pekar på behovet av mer resurser och gör kopplingar. Det som är speciellt för oss är bredden i programmet och att vi kan förklara vad kvinnoförtrycket och således även våldet beror på och hur det ska bekämpas och avskaffas. Eller som vårt material skriver ”Vi är inte enbart bra kämpar mot nedskärningar eller för mer resurser till kvinnojouren, vi måste bättre föra fram vår förklaringsmodell och socialistiska lösningar”.

12. Genomgående underskattar motionen behovet av kvinnokamp. Faktum är att ordet inte nämns någon gång. De skriver att det inte är helt lätt att redan nu formulera en egen självständig och klassinriktad ståndpunkt, dels ”för att den forskning som finns är motsägelsefull, dels för att det behövs mer erfarenheter av hur mäns våld mot kvinnor ska bekämpas”. Vad grundar man detta påstående på? Det finns mycket forskning i frågan om mäns våld som genomgående pekar på att det är ett utbrett problem. Forskning är inte det primära när vi formulerar vårt program. När Vägra Kallas Hora startade så var det för att tjejer höjde sin röst mot sexuella trakasserier. Trakasserierna hade troligen ökat något under 90-talet, i alla fall tagit ny skepnad. Vi har gjort egna studier i frågan. För den som vill hitta historiska förebilder finns mängder av arbetarrörelseinriktad kvinnokamp att studera genom årtionden.

13. Till punkt 3e i motionen. Motionen menar att mäns våld mot kvinnor inte är det ”kulturellt normala” i Sverige och att majoriteten av männen inte slår sina kvinnliga livskamrater. Vi ställer oss oerhört tveksamma till uttrycket ”kulturellt normala”. Begreppet är omarxistiskt och riskerar att tolkas chauvinistiskt tillsammans med skrivningarna ”i Sverige, eller andra länder där industrialiseringen flyttat fram kvinnans positioner, på ett kvalitativt sätt”. Även i exkoloniala länder försiggår rakryggad kvinnokamp mot både multinationella industriers speciella sexism, porrindustrin och patriarkala familjestrukturer, religiöst och traditionsbundet hedersförtryck.

14. Mäns våld mot kvinnor är tydligt närvarande i den kvinnoförtryckande kultur som skapas i det moderna klassamhället Sverige. Det möts också av ett motstånd, kampen skapar en motkultur.

15. Mäns våld mot kvinnor är en del av kvinnors vardag. Nästan varje dag hela hösten har Stockholms två gratistidningar haft minst en helsida var om det könsspecifika våldet. Det är absolut ett av de vanligaste samtalsämnena. Tiotusentals kvinnor ändrar sina liv utifrån rädsla för att bli överfallna. Det sker också väldigt många våldtäkter och misshandel framförallt inom hemmets väggar. Samtidigt så är de allra flesta motståndare till detta våld. Det är inte socialt accepterat som ”normalt” att män slår kvinnor. Det är tvärtom stigmatiserande – män och kvinnor tar avstånd från dessa våldshandlingar och gärningsmännen (som grupp). Detta begränsar inte alla mäns ansvar att agera mot mäns våld mot kvinnor.

16. Dubbelheten i situationen, att man tar avstånd från våld mot kvinnor samtidigt som många kvinnor råkar ut för det, kan göra det svårt för offer för psykisk eller fysisk misshandel att se vad som händer.

17. Rättvisepartiet Socialisterna håller inte med dem som menar att män rent biologiskt har ett behov av att förtrycka kvinnor eller att alla män är våldtäktsmän.

18. Våldets omfång
Motionen vill ifrågasätta om våldet verkligen är utbrett. Det stämmer inte att ”Slagen dam”-undersökningen slår ihop alla former av våld. Utredningen räknar fram en mängd olika variabler; t ex ”Under det senaste året har tre procent blivit knuffade, släpade eller fasthållna. Två procent har fått saker som kunde skada dem kastade på sig. En procent har blivit slagna med knytnäven, ett hårt föremål eller sparkade”. ”38 procent av kvinnorna som utsatts för våld av sin tidigare make/sambo uppger att de utsatts för sexuellt eller fysiskt våld eller hot 2-10 gånger, 17 procent att de blivit utsatta 11-50 gånger, var tionde har utsatts 50 gånger eller mer… Endast 20 procent uppger att de utsatts en gång.”

19. Motionen lägger stor vikt vid att argumentera mot ”Slag i luften” som påstår att det finns många män som utövar våld. Vad vill man vinna på detta? Vi tolkar det som att motionärerna inte tror att våldet verkligen är så utbrett. Det finns ett drag av att fria de svenska männen. Vad är definitionen på ”många”? Även om man bara använder sig av de underlag som motionen själv presenterar så rör det sig i alla fall om 10 000-tals som blir misshandlade av en man som de har en relation till varje år. Den arbetsplatsundersökning som Brå gjorde 2001 kommer fram till att 25 000 yrkesarbetande kvinnor utsätts för våld av en närstående man under ett år (en procent av de tillfrågande kvinnorna). Därtill ska läggas studerande, som enligt annan statistik är mer drabbade, arbetslösa, elever, pensionärer ml.

20. I motionens 10-punkter 3 a-j som är ett försök till egen analys tillägnas tre punkter till att förmildra omfattningen och verkan av det könsspecifika våldet medan ingen punkt går in på att försöka verkligen karaktärisera och beskriva denna form av våld. 10 punkter a-j nämner inte att kapitalismen och klassamhället måste avskaffas för att kvinnoförtrycket ska försvinna, att det är en sådan klasskamp som behövs, den nämner inte att den patriarkala familjestrukturen – familjens funktion i klassamhället – måste avskaffas och den nämner inte att lösningen är revolutionär eller att det behövs socialism. Efter att motionärerna undvikit allt detta anklagar de VU-materialet för att ta avsteg från marxismen.

21. Sociala faktorer
Diskussionen om sociala faktorer är anpassad till borgerlig forsknings definitioner. Är inte kvinnoförtrycket en social faktor? Behövs det inte en social revolution mot kapitalismen?
VU:t har i sitt material pekat på hur nedmontering av välfärd slår hårdast mot kvinnor, att arbetarkvinnor är dubbelt förtryckta och har fått försämrad psykisk hälsa i Sverige det senaste decenniet, att det grova kvinnovåldet verkar vara mer utbrett bland arbetslösa, psykiskt sjuka och missbrukare, att livet i förorten generellt sett är våldsammare än i villaområden mm. Män som misshandlar skyller ofta själva på alkohol eller andra droger. Drogerna förvärrar situationen men de är inte grundorsaken till att män slår.

22. Det stämmer att ensamma mammor utmärker sig i alla tabeller över våldutsatta grupper. Enligt SCB 20040331, Offer för våld eller hotelser, utgör ensamstående småbarnsmammor den mest drabbade gruppen av personer som under en ettårsperiod blivit utsatta för någon form av våld. Varför? Det är ekonomistiskt att tro att det enbart beror på att hon har det sämre ställt. Även rika skiljer sig. Motionen själv har visat på hur vanligt förekommande skilsmässor är i Sverige. Det finns även en genusaspekt. Våldsbenägna män tenderar att trappa upp våldet när kvinnan lämnar honom, för att återfå kontrollen. Det kan också vara så att kvinnor som tagit frigörelsesprånget att lämna lättare verkligen se våldet som våld än vad hon gjorde när hon levde med och älskade den våldsamme mannen.

23. Våldsapparat
VU försvarar liknelsen med statens våldsapparat. Motionärerna gör en vulgärtolkning. För att för tydliga vill ändå ändra formuleringen till: ”På ett sätt som påminner om härskande klassers behov av en våldsapparat (militär, polis och domstolar) har våldet historiskt varit ett instrument för mannen som familjeöverhuvud I den patriarkala familjen.” Vi menar att hotet om våld är en tillbakahållande faktor för gruppen kvinnor (inte gentemot varje kvinna). Att våldtäkt används som den slutgiltiga erövringen märks inte minst i krig där våldtäkt används som ett vapen. Det visar också hur staten i krissituationer (vissa stater idag är i ständig ”kris”) direkt tar över den manliga dominansens våldsutövning.

24. Män förtrycker kvinnor, kapitalister förtrycker arbetare. Att se likheten innebär inte att man säger att det är samma sak. Genusordningen innebär ju ett fjättrande även av männen, i deras könsroll. Både kvinnor och män har att tjäna på att störta genusordningen. Att det är klasskampen som kan göra detta innebär inte att det endast och ständigt är kvinnornas ansvar att vända sig till männen. Det är viktigt att framhålla att vi förespråkar en arbetarkamp där kvinnor och kvinnors frågor står i fronten och där mäns fördomar och sexism motarbetas.

25. VU:s material hänvisar till flera olika undersökningar och erfarenheter av hur det psykiska våldet spelar en viktig roll i våldsspiralen, ändå låtsas motionärerna som att vi enbart hänvisar till Eva Lundgrens normaliseringsprocess. De hoppar över vår kritik av Lundgren för att gå in på att hon för ett antal år sedan forskat på kristna fundamentalister. Normaliseringsprocessen har hur som helst använts i tjugo år i dessa sammanhang, men det finns som sagt var även annan forskning att gå på.

26. En av de mest häpnadsväckande formuleringarna i motionen säger att det är fel att dra slutsatsen att ”den pojke som någon gång vräker ur sig ordet ”hora” skulle bli en våldtäktsman”. Som om VU:ts material säger det! Ingenstans svarar motionen på vårt påpekande att det finns en rådande ideologi från klassamhället som tjänar på att klippa av samband mellan olika former av kvinnoförtryck för att isolera händelser till enskilda individer och isolerade fenomen. Motsäger motionärerna att det finns ett sådant intresse? Om nej, så måste man erkänna att ett sådant intresse utgör en stark kraft. Om vi vänder på det. Vad skulle det finnas för samhällsintresse av att utmåla alla män som våldtäktsmän, vem tjänar på att överdriva våldets omfång och sambanden mellan de olika uttrycken av kvinnoförtryck?

27. Det är viktigt att slå fast att sexuella trakasserier och våldtäkt sitter på samma skala, men i olika ändar. Många kvinnor håller genom sina egna erfarenheter direkt med om det vilket är en viktig faktabas. Det betyder inte att inte gradskillnader övergår till kvalitativa förändringar vid olika nivåer på skala (t ex vid fysiskt våld). Men märk även att de intervjuade kvinnor som vi hänvisade till sa att den psykiska misshandeln var den värsta.

28. Om en tjej kommer hem och berättar att hon har blivit kallad hora i skolan ska man ta det på stort allvar. Hon behöver inte vara, är troligtvis inte våldtagen men våldtäkter förekommer på skoltoaletter eller på ungdomars fester. När vi har lektioner i skolorna brukar vi visa bitar ur filmen ”Hip hip hora” som är att rekommendera. Bilden av våldtäkt som enbart överfall i skogsdunge måste nyanseras. I våra egna diskussioner med tjejer som horstämplas i skolorna framkommer att verbala kränkningar är nära kopplade med fysiska kränkningar, t ex att bli tagen på brösten och i underlivet.

29. Vi försvarar att kvinnokampsorganisationer ska ha rätt att påverka tillsättningar inom domstols- och polisväsende. Kravet är ett övergångskrav och måste ses i sitt sammanhang och pekar på att en helt annan sorts stat behövs, en arbetarstat, vilket vi skriver i kravlistan. Att det inte finns det nya arbetarpartier, och inte heller stora kvinnokampsorganisationer eller kämpande fackföreningar, som kan leda kampen för en sådan socialistisk statsbildning idag kan inte hindra oss från att resa kravet om behovet av det, i abstrakt form. När kampen utvecklas kommer abstraktioner att kunna fyllas med innehåll.

30. Att de allra flesta våldtäktsmän går fria från straff är ett stort problem som spär på våldet eftersom det i folks ögon pekar mot att våldtäkt inte är något brott. Den borgerliga staten med sina inspärrningar har dock inga ambitioner att behandla kvinnomisshandlare och våldtäktsmän för deras kvinnohat. Eftersom de flesta inte själva uppfattar sig som brottslingar är det få som kommer att anmäla sig självmant. De behöver tvångsvårdas, men kravet ska kopplas till den övriga kravlistan som förutsätter omvälvningar och en ny sorts, socialistisk arbetarstat.

31. Kravet på att familjen som makt- ekonomisk och genusskapande enhet ska avskaffas måste stå kvar. Det är en grundläggande socialistisk målsättning och vision. Det framgår i motionen att författarna förstått vad som åsyftas. Ändå föreslår de inte en alternativ skrivning utan en total strykning. Är kravet för radikalt? Vi vill avsluta med ett Engelscitat. ”Männens läge kommer alltså i varje fall att avsevärt förändras. Men också kvinnornas, alla kvinnors läge kommer att genomgå en betydande förändring. Med produktionens övergång till gemensam egendom upphör par-familjen att vara samhällets ekonomiska enhet. Privathushållningen förvandlas till en samhällelig industri. Barnens vård och uppfostran blir en offentlig angelägenhet,..” Engels visar att familjen kommer utvecklas ”tills båda könens jämställdhet uppnåtts”.

—-

VU:s förslag till ändringar i resolutionen ”Mäns våld mot kvinnor”

A. Punkt 7. Lägg till “felaktigt” framför “bara” i näst sista meningen.

B. Punkt 9. Ta bort “Alla” I meningen “Alla härskande klasser..”. Lägg till en mening efter: ”Våldet är alltså en del av kvinnoförtrycket, en av grundstenarna I klassamhället.”

C. Punkt 9. Ändra näst sista meningen till: ”På ett sätt som påminner om härskande klassers behov av en våldsapparat (militär, polis och domstolar) har våldet historiskt varit ett instrument för mannen som familjeöverhuvud I den patriarkala familjen.”

D. Ny mening i punkt 29, efter ordet “forskning” som ska lyda:
”I ‘Den ojämlika utsattheten’ visas att fattiga i allmänhet utsätts för fler brott än rika och att detta gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer.”

E. Punkt 30. Andra meningen, ändra till “En invändning är att begreppet våld är…”

F. Nytt stycke 31 som är ett bifall till följande skrivning från motionärerna:
”Efter det att spritskatten sänkts med 40 procent i Finland så har våldsbrotten ökat med 22,1 procent och ingripandena i hemmet med lika mycket. BRÅ visar i en studie av polisrapporter att minst 41 procent (1998) av gärningsmännen vid anmälningsfallen av våld i nära relationer hade konsumerat alkohol. Där till nya meningar: I Omfångsundersökningen ”Slagen Dam” svarade 83 procent av kvinnorna att männen som utövar våld konsumerar alkohol 1-2 gånger i veckan eller mer sällan. Män som misshandlar skyller ofta på alkohol eller andra droger. Drogerna förvärrar situationen men de är inte grundorsaken till att män slår. I omfångsundersökningen gör inkomst eller utbildning inga större utslag vad gäller våldets utbredning (5) även om dessa sociala faktorer spelar en roll i hur kvinnor kan ta sig ur misshandel.
Våldet har likheter mellan olika grupper av män. Mari Anne Tobiasson från kriminalvårdens program för män som misshandlar menar ‘Vi ser också olikheterna mellan männen, men det finns ändå stora likheter när det gäller sättet att utöva makt och kontroll över kvinnan. Mönstren är ofta förvånansvärt lika’.
Rättvisepartiet Socialisterna betonar att kvinnoförtrycket är grundorsak till våldet och att detta förtryck, och även våldet, återspeglas I alla samhällsklasser. Samtidigt kritiserar vi de som bortser från sociala faktorers betydelse för våldets omfattning.

G. Ny mening i stycke 34 efter meningen “Totalt har 28 procent, 771 stycken, av de kvinnor som har haft en tidigare make/sambo erfarenheter av att denne utsatte dem för fysiskt våld”:
”Ensamma mammor utmärker sig i alla tabeller över våldsutsatta grupper. Det beror inte bara på att man som ensamstående kvinna har sämre ekonomi. Det finns även en genus aspekt. Våldsbenägna män tenderar att trappa upp våldet när kvinnan lämnar honom. Det kan också vara så att kvinnor som tagit frigörelsesprånget att lämna lättare ser att definiera våldet som våld.”

H. Flytta den sista meningen från stycke 73. Lägg in den + en ny mening som andra mening i stycke 40 så att detta blir som följer:
”Den patriarkala familjebildningen har genomgått stora förändringar. Grundläggande för detta är kapitalismens utveckling och den arbetar- och kvinnokamp som följt i spåren av proletariseringen och organiseringen. Mellan 1963 och 2002 ökade antalet sysselsatta kvinnor med 704 000, männen minskade under samma tid sin sysselsättning med 124 000. För kvinnornas del skapades många av de nya jobben framförallt inom den offentliga sektorn som under en tid även tog över en del av de oavlönade arbetsuppgifter som legat på familjens ansvar.
Inte minst homorörelsens framsteg har ruckat på normen…”

I. Byt plats på stycke 41 och stycke 43

J. Punkt 51. Caféts namn ska vara “Krokodil”

K. Punkt 73, i mitten. Ändra meningen till: “Istället menar vi att samhället har blivit hårdare. Det märks på t ex tyngre vapen vid kriminalitet och att staten låser in kriminella I högre utsträckning”.

L. Bifall till motionärernas skrivning om en ny sista mening på punkt 74.
”I spåren på programmen följde en diskussion i flera kommuner och landsting om att dra in bidragen till kvinnojouren. Vi försvarade konsekvent dessa bidrag bl a i Umeå, samtidigt som vi förklarade att vi inte delar den syn, t ex på män och mäns våld mot kvinnor, som fördes fram i programmen av bl a ordförande för ROKS.” + ”Idag har en del jourer förlorat kampgnistan och är helt beroende av den borgerliga staten”.

M. Nytt sista stycke:
”I ett utvecklat socialistiskt samhälle skulle familjen ha en annan funktion. För första gången skulle den vara helt befriad från uppgiften som ekonomisk, genusskapande och maktskapande enhet i samhället vilket ger nya möjligheter för människors liv tillsammans. Friederich Engels sporrade kämpar redan för 120 år sedan med visioner om vad som är möjligt: ‘Männens läge kommer alltså i varje fall att avsevärt förändras. Men också kvinnornas, alla kvinnors läge kommer att genomgå en betydande förändring. Med produktionens övergång till gemensam egendom upphör par-familjen att vara samhällets ekonomiska enhet. Privathushållningen förvandlas till en samhällelig industri. Barnens vård och uppfostran blir en offentlig angelägenhet,..’ familjen kommer utvecklas ”tills båda könens jämställdhet uppnåtts”.

N. Sista kravet. Ändra slutet på sista meningen till ”… där familjens funktion som makt-….”.

5. RS och HBT-kampen

RESOLUTION MED MINDRE ÄNDRINGAR ANTAGEN PÅ KONGRESSEN 2009.
67 PROCENT AV OMBUDEN RÖSTADE FÖR, 14 PROCENT EMOT

1. Rättvisepartiet Socialisternas hbt-arbete har tagit tydliga steg framåt det senaste dryga året. Gruppen HBT-socialister som organiserar RS-medlemmar men även andra har startat upp i Stockholm och Göteborg och är på gång i Luleå. I Luleå och Haninge kommunfullmäktige har RS ledamöter lagt hbt-motioner med krav på utbildning, hbt-kompetens i kommunen och resurser till stödpersonal. I Luleå bifölls de delar som inte krävde nya ekonomiska satsningar. Partiets hbt-arbete har vidgats från att framför allt vara det årliga mötet på sommarlägret och ingripande på Pride-paraden i Stockholm till att innefatta deltagande på Pride-parader i en rad städer, andra hbt-aktiviteter, egna hbt-aktioner, hålla lektioner på temat i skolorna, ordna öppna möten och utökad bevakning i Offensiv. RS partistyrelse har under året för första gången haft en särskild diskussion om hbt. Vår krav-lista har utvecklats och utvecklas hela tiden. HBT-socialisternas blog, som startat i år, är uppdaterad och följer arbetet.

2. Sexualpolitisk kamp följer inte alltid upp- och nedgångar i andra frågor eller den materiella utvecklingen. Hbt-frågan har en speciell ställning i Sverige idag. Medan utvecklingen går bakåt i många välfärdsfrågor, som arbetsmarknad, kvinnors ställning, flyktingars situation osv går den snarare framåt för hbt-personer, åtminstone rättsligt men även vg attityder i samhället. Utan att det direkt går att betrakta som en folklig rörelse så finns det mycket diskussioner och aktiviteter kring frågorna, och på individnivå på går många strider som varit framgångsrika.
3. Med tanke på att det är lite kamp i samhället i övrigt och att många vi diskuterar med inte är insatta i socialistiska lösningar och metoder är det extra viktigt att vi ringar in vad just RS har att bidra med till hbt-kampen. Också internt är denna diskussion viktig då detta verksamhetsfält utvecklas mycket nu.
4. Den sexuella frågan går framåt i globalt perspektiv. I Spanien har s-regeringen sedan 2004 infört jämställdhetslagar, homoäktenskap och snabbskilsmässor, längre pappaledighet och hårdare straff för kvinnomisshandel. Nu tas steg mot en friare abortlag. Eftersom detta inte är ekonomiskt kostsamt blir det ett sätt för kapitalistiskt trogna politiker att visa sig reformvänliga. Men det kan ändå kosta i makt och skapa starka polariseringar. I I Madrid demonstrerade den 17 oktober över en miljon människor mot rätten till abort.
5. Även i Latinamerika skakas den katolska kyrkans världssyn om av homorörelsen som i samspel med vänstervågorna över kontinenten skapat nya lagar och nya attityder.
6. En annan framgång i år har varit skrotandet av den gamla sodomilagen som infördes av det brittiska imperiet i Indien på 1800-talet avskaffats. Men fortfarande kriminaliseras sexuella handlingar i 80 av världens länder. Genom samordning inom CWI får RS både viktig inspiration och uppmaningar till solidaritets handlingar.

7. I år har landets diskrimineringslag utökats till att omfatta även könsidentitet och införandet av en könsneutral äktenskapsbalk har firats stort. Helt nyligen gav Regeringsrätten en person rätten att heta Jan-Olof Madeleine i förnamn, detta efter att skatteverket fört upp frågan. Detta har stor betydelse för transpersoner och fler därtill. I beslutet sägs inte att rätten att ta namn som uppfattas tillhöra andra könet enbart skulle vara förbehållet transpersoner.
8. Prideparaden återstartade (efter 1970-talet) 1999 med tio tusen deltagare, numera fylls gatorna med 50 000 deltagare och hundratusentals påhejare. På dessa tio år har mycket hänt. Benämningen hbt har introducerats, vissa använder hbtq. Adoption och insemination för samkönade par har blivit lagligt, hatbrott har kriminaliserats och lag mot diskriminering p g a sexuell läggning i arbetslivet har införts.
9. Det finns också vissa om än ovanliga omsorgssatsningar som regnbågsboende för äldre och förskolor för regnbågsbarn. Inom stora organisationer, fackföreningar och partier bildas hbt-grupperingar.
10. En smärtsam erfarenhet väntar de närmsta åren då många av de små satsningarna stryker med när det ska sparas i kommuner och landsting som en följd av att välfärden ska betala för kaptialismens kris. Redan har Rfsl:s ungdomsgård Egalia i Stockholm fått indraget bidrag.
11.Som socialister analyserar vi homofobin och heteronormen som grundlagda i klassamhället. Kapitalismen, dagens klassamhälle, reproducerar hela tiden genussystem där män som grupp har mer makt och står i ett samhälleligt sammanhang över kvinnorna. Män och kvinnor är motpoler som ska hållas isär, det manliga är normen, det kvinnliga annorlunda. På samma sätt utgör det heterosexuella parförhållandet i mångt och mycket en begränsande ram för vad som anses självklart. Detta utgör en stark grund i den traditionellt borgerliga ideologin och i religionerna.
12. Marxister har sedan Frederich Engels tid konstaterat att både ekonomiskt och ideologiskt byggs klassamhället upp av familjer som minsta beståndsdel, och inom familjens ramar finns kärnan till kvinnoförtrycket. Där finns också kärnan till heteronormen och homofobin.
13. Vi kämpar för att genom kapitalismens avskaffande göra slut på klassamhället och dess inbyggda splittringsmekanismer, sexism, rasism, homofobi, den hierarki som sätter den unga starka kroppen överst och funktionshindrade längst ner mm. Även om inte rester av den gamla tidens samhälle skulle försvinna över en natt efter en revolutionär omvälvning så skulle en socialistisk ekonomi och demokrati ge förutsättningarna för en långt mer effektiv kamp än under kapitalismen där vi alltid måste kämpa i uppförsbacke. Socialism handlar såväl om en samhällsägd ekonomi som om en kulturell överbyggnad långt mer utvecklad än dagens. När magar är mättade, maktstrukturer för etnicitet, kön och sexualitet bortträngda är en explosion i personligheternas mångfald mycket trolig.
14. Eftersom hbt-frågor för RS är relativt nya arbetsuppgifter har vi fortfarande mycket att lära. Samtidigt ska vi inte blygas från att använda oss av slutsatser från andra verksamhetsfält. När det gäller kampen mot nazism så har vi lång erfarenhet. Återkommande utsätts samlingplatser för homosexuella för våldsattacker så som Rfsl:s lokaler. Det måste besvaras. Inte med våld utan med politisk kamp som väcker så stora delar av lokalsamhället som möjligt, i aktiv handling, vilket också kan höja medvetenheten i ett bredare skikt. Om organiseringen på basplanet lyckas trängs inte bara nazisterna tillbaka utan en del fördomar bland medelsvenssons stryker också med på köpet.

15. Men det vore ett misstag om RS stannade vid nazisthotet. Trots att hbt-personer med fog är rädda för att utsättas för våld, inte bara från nazister, så är detta inte det största problem man stöter på. 25-50 procent av hbt-personer uppger att de inte kan vara öppna med sin sexuella läggning på arbetsplatsen. De som är öppna blir ofta av omgivningen ”sexualiserade”. För heteropersoner är den sexuella läggningen en ickefråga, för bögar och flator problematiseras den. Det handlar inte om att ”komma ut” en gång utan det är en ständig komma ut process, som någon har liknat vid att bära omkring med en garderob på ryggen.
16. På 1990-talet väckte medlemmar i Socialist Party (då Militant) frågan om mäns våld mot kvinnor på arbetsplasterna genom att bokstavligen lägga frågan på fikabordet, i form av broschyrer och upprop, vilket fick fackföreningarna att ta ställning och börja agera i frågan. RS-medlemmar på arbetsplatserna kan verka för att det lokala facket går in mot uppenbar diskriminering, kan själva väcka diskussion kring heteronormen, kräva utbildningsdagar av arbetsgivaren, ifrågasätta attityder bland arbetskamraterna osv.
17. Allt fler fackföreningar deltar i Prideparaden och antar program mot homofobi. Men som med andra fackliga frågor är det ofta en läpparnas bekännelse. Material produceras som i en reklamkampanj men medlemmarna mobiliseras inte. Kravet på kämpande demokratiska fackföreningar är högst aktuellt på detta område.
18. Inom vården saknas hbt-kompetens vilket kan få mycket allvarliga följder för vårdtagare. Nyligen har Rfsl kartlagt hur informationsspridningen om könssjukdomar bland lesbiska är väldigt bristfällig. Inom omsorgen saknas också kompetens. På bostadsmarknaden och försäkringsmarknaden kan man utsättas för ren diskriminering.
19. För ungdomar är situationen ännu värre. Alla kan reflektera över hur det var att gå in i puberteten, att mötas av en skolmiljö full av sexuella trakasserier, genussamhällets krav och förväntningar, och samtidigt försöka finna sin egen väg. För hbt-ungdomar kan det bli oerhört tufft. Det är mer än tre gånger så vanligt med självmordsförsök bland homo- och bisexuella 16 – 29-åringar än bland heterosexuella i samma ålder. Av unga kvinnor i homo- och bi-gruppen har hela 26 procent försökt ta sitt liv, och en tredjedel av transpersonerna (Folkhälsoinstitutet).
20. Hbt-socialister kan med fördel använda sig av de erfarenheter som vi fått genom Vägra Kallas Hora-arbetet. Vi visar hur alla på skolan påverkas och begränsas, inte bara de individer som könsmobbningen för tillfället är riktad mot. Vi ställer krav på mer resurser till elevvårdande personal. Vi håller inte bara lektionen för att sedan dra därifrån. Vi försöker alltid jobba vidare med en organisering av eleverna själva för fortsatt kamp. Under året har vi haft lektioner på hbt-temat i Stockholm och i Luleå.
21. HBT-socialisterna i Stockholm förbereder en protest vid Skolverket mot att den nya läroplanen inte ens nämner begreppet heteronormen, att lärarutbildningen måste innefatta hbt-kompetens och att sex-och samlevnad blir ett eget ämne. Endast 8 procent av lärarna anser att deras lärarutbildning förberett dem för frågor om sexuell läggning och homofobi.
22. En kämpande hbt-rörelse måste ta tag i dessa frågor. Det räcker inte bara att anmäla enskilda fall till diskrimineringsombudsmannen. Det finns mycket att lära av tidigare årtiondens kvinnokamp. Förtrycket försvinner inte för att juridiska rättigheter är vunna, inte heller för att något fall per år klassas som diskriminering. Genom att organisera demonstrationer, hålla öppna möten och protestaktioner kan ett politiskt tryck underifrån pressa fram eftergifter från makthavarna. Ännu mer verkningsfulla är strejker och ockupationer, men den avancerade formen av kamp kräver mycket förberedelser och förankring.
23. Nu hotas många kommunala och landstingsverksamheter av stora nedskärningar. Med ett helhetsperspektiv på välfärdsbygget skulle en kämpande hbt-röresle se hur alla utsatta grupper måste gå samman för att bli starka nog att slå tillbaka gemensamt. Att flyktingar utvisas, inte bara hbt-personer, hänger samman med att gamla får allt kortare omsorgstid i hemtjänsten och att hbt-satsningar inom vården dras in.

24. Linn Bensryd från RS Hammarkullen lämnade in en motion på Rfsl ungdoms kongress förra året och berättade för Offensiv varför. ”Det handlade om behovet av en mer aktiv och kämpande hbt-rörelse. Rfsl och dess ungdomsförbund borde stå längst fram i kampleden för hbt-rättigheter. Man kan inte lita på att politiker och det politiska etablissemanget ska föra ens talan. Det är våra rättigheter och måste vara vår kamp.”
25. HBT-socialisterna i Stockholm förde för troligtvis första gången upp hbt-frågan i en demonstration mot högerpolitiken den 15 september med banderollen ”För en upprustad välfärd utan heteronorm”.

26. Det finns en vanföreställning att homosexuella har bättre ekonomi än andra. Detta kan ha att göra med att det är ytterst ovanligt att vanliga homosexuella personer utan kändiskap syns i media och att medelklassen dominerar offentligt, hur som helst är det en fördom. Enligt en ny rapport från Växjö universitet tjänar homosexuella män 25 procent mindre än heterosexuella män. Lesbiska kvinnor tjänar något mer än heterosexuella men i parförhållanden ger två kvinnoinkomst mindre än en man och en kvinnas gemensamma inkomster. De allra flesta hbt-personer drabbas av högerpolitiken men hbt-rörelsen stympas av en avsaknad på klassbegrepp.
27. Däremot har hyllningskören till marknaden fått stort utrymme inom hbt-sfären under 2000-talet. Med rosa pengar ska man kunna köpa sig fri, detsamma gäller förövrigt den rådande ideologin i stort se t e x högermegafonen Marie Söderqvist Tralaus nya bok ”Status – vägen till lycka”. Stockholm Pride är helt okritisk till företagssponsringen. Timbro pekade redan för sex år sedan ut för näringslivet vilka profiter som finns att hämta ur nischad homo-konsumtion. Med kapitalismens kris borde en del av dessa illusioner redan ha brustit, resten får sopas undan när en bredare kampvåg tar plats.
28. Lite djupare filosofiska resonemang än pengar = lycka har dock influerat hbt-rörelsen det senaste decenniet. Begreppet queer har vridigt och vänts och det finns en rad tolkningar och tillämpningar.
29. Många som identifierar sig som queer ser det som en livstil andra som en filosofi. Gemensamt är att den sexuella läggningen inte är viktig, inte heller könstillhörigheten. En av de svenska queer-teoretikerna, Tiina Rosenberg, menar att man ifrågasätter det som gjorts så normalt att det inte märks.
– Tankesättet sträcker sig bortom det sexuellas fält. Queer handlar i förlängningen om att ifrågasätta de ”normalas” självpåtagna makt, oavsett om den gäller sexualitet, hudfärg, etniskt ursprung eller något annat, skriver Rosenberg.
16. Andra queer-teorier ifrågasätter den starka uppdelningen mellan biologiskt kön och genus (kulturellt skapat kön) och pekar på att även sexualiteten är socialt skapad, idéer som t ex socialister på 1910- och 1920-talen också var inne på i kampen mot sexualfientligheten.
30. Queer-tänkande kan bidra till att se hur det strukturella förtrycket påverkar på individnivå. T ex att fysiskt och psykiskt våld kan förekomma inom parrelationer mellan samkönade, det har inte med det biologiska könet eller den sexuella läggningen att göra utan snarare strukturen parrelation.
31. Samtidigt som det finns en del att hämta från queer-teorier och praktik ser vi marxister också begränsningarna. Den postmodernistiska filosofin ifrågasätter den etablerade homosexrörelsens långsamma tempo men är samtidigt individualistisk. Att ”allt” ifrågasätts kan leda till en sorts söndersmulning som gör att strukturerna inte syns. Då gruppen homosexuella eller gruppen kvinnor inte längre har bäring ska kampen istället föras på individnivå men då går ju den kollektiva styrkan förlorad. Förändringar som sker i små individsteg är om något en långsam förändring av samhället och den riskerar att inte bli bestående heller. Personer ur arbetarklassen eller som t ex flytt sitt hemland halkar lättare efter utan en gemensam rörelse med enad front.

32. Just nu pågår en intressant utveckling i USA, lägligt till fyrtioårsfirandet av Stonewall-upproret. Samma dag som Barack Obama valdes bland annat genom löften till hbt-samhället så segrade proposition 8 i en folkomröstning i Kalifornien. Paragrafen är ett tillägg till delstatens grundlag som slår fast att giftermål enbart kan ske mellan man och kvinna. Detta är ett exempel på att under kapitalismen är inga segrar säkra för evigt, de kan tas tillbaka.330. Nederlaget ledde omedelbart till en gräsrotsrevolt där nya grupper av aktivister starkt har ifrågasatt de gamla organisationernas ledarskap inriktat på lobbyism. Den nya unga rörelsen håller fortfarande i gång. Frågan har gått längre än till äktenskap, gräsrötterna kräver helt enkelt fullständiga rättigheter nu.
34. Massdemonstrationen den 11 oktober med 150 000 till 250 000 deltagare var ett resultat av dessa nya krafter, den har även kallats ”Stonewall 2.0”. HRC, en av de etablerade organisationerna, fick sitt huvudkontor nedsprayat med budskapet ”sluta lämna queers bakom er” och ”Glöm inte Stonewall”.

35. På Stockholm Pride var HBT-socialisterna och Homosexuella socialister ensamma om att uppmärksamma 40 års firandet av Stonewall, med var sitt öppet möte. Vi måste återkomma till detta. Stonewall revolten fick en global efterklang, homosexrörelser startades som med ett knallskott världen över. Under tre dagar slog bögar, flator och transor tillbaka fysiskt mot polisens trakasserier. Ilska ackumulerad under årtionden av brutalt förtryck fick utlopp när man för första gången gjorde motstånd, revolten stegrades under dagarnas lopp, drog med sig allt fler och ledde till stor framgång. Historien pekar tydligt på statens förtryckande roll och på behovet av en radikal rörelse som ifrågasätter samhällssystemet. En frukt av revolten var att dåtidens etablerade homoorganisationer blev akterseglade av nya krafter. Benämningen homofile fick ge vika för ”gay”
36. I Sverige ligger homorörelsen idag på en helt annan nivå. En tydlig trend de senaste tio åren har varit viljan från många homosexuella att bryta med subkulturen, där t ex vänner och sammanhållning inom gruppen spelat större roll än traditionell familjebildning. De främsta reformkrav man drivit har varit inriktade på rätten att skaffa barn och gifta sig. Detta innebär att hbt-personer ännu mer tar sig ton och kräver plats i samhället, vilket kommer ha positiva efterverkningar för lång tid framöver. Förhoppningsvis kan det även ha en inverkan på den heterosexuella gruppen, att familjer kan se mer olika ut kan leda till ett nyttigt ifrågasättande av patriarkatet. Detta drivs på av hbt-sfären som riktar strålkastarna mot heteronormen. Årets Pridetema vara hetero. Flera böcker har kommit ut på temat. Hur är det egentligen ställt för heterosexuella? Heterosexualitet är ett konstruerat begrepp med ungefär enbart 120 år på nacken. Att den heterosexuella maktstrukturen har ett ”behov” av att avgränsa sig och definiera ut homosexuella som avvikande, är exempel på vad som diskuteras.
37. En process av uppbrytning av mamma-pappa-barn-barn-normen i samhället har pågått en längre tid. Sett i ett längre perspektiv utgör den bara ett ögonblick i historien. Idag kryllar det av extramammor, halvsystrar, gaypappor, singelförälder, Mer än var femte barn växer upp i en annan sorts familj än med de två biologiska föräldrar. En fyndig benämning på detta är stjärnfamiljen.
38. I en gemensam debattartikel den första augusti i år går partiledarna för s, v och mp ut med att det behövs en politik för stjärnfamiljer. ”Andra familjer består av fler än två föräldrar vilket ställer krav på familjepolitiken att hitta nya lösningar. Till exempel bör möjligheten att överlåta dagar i föräldrapenningen till viktiga personer som man tidigt vill involvera i barnets liv prövas. Även möjligheten till fler än två vårdnadshavare är en fråga som bör undersökas närmare”.
39. RS står för att möjligheten för föräldrar att välja att ha fler än två juridiska föräldrar för barnet är en positivt reform om det är gångbart juridiskt, vid vårdnadstvister mm. Detta måste utredas och diskuteras.
40. Ett annat viktigt krav är att insemination ska vara möjligt för båda mammorna i en samkönad relation och även utökas till att gälla för ensamstående kvinnor. Kostnaderna ska inte vara högre än för heterosexuella par som får vårdens hjälp att skaffa barn.
41. Homosexuella par har idag rätt att ansöka om adoption men ingen internationell adoption har ägt rum.
42. RS stödjer inte kravet på att avkriminalisera surrogatmödrarskap. På den kapitalistiska världsmarknaden där allting görs till varor finns det redan en handel med kvinnors kroppar/livmödrar som bara skulle bli värre med en avkriminalisering – oavsett den officiella lagstiftningen om betalning mm.
43. Transpersoner utsätts för det hårdaste förtrycket både av staten och av samhället. Visserligen inkluderas könsidentitet nu i diskrimineringslagen men ännu inte i hatbrottslagstiftningen. En ny lag om ändrad könstillhörighet bereds men lär inte presenteras av den här regeringen.
44. Oroväckande är att den statliga utredningen (SOU 2007:16) föreslår att steriliseringskravet ska kvarstå, under benämningen ”borttagande av könskörtlar”. De allra flesta som ansöker om könsbyte vill detta men det ska inte vara ett tvång. Här ser man hur staten räds könsöverskridanden.
45. I SOU:n föreslås även att ett av villkoren för könsbyte ska vara bara att man under längre tid upplever att man tillhör ett annat kön utan att man dessutom sedan ”avsevärd tid uppträtt i enlighet med denna könsroll”. Praxis idag är att det ställs villkor på kläder mm. Detta visar hur staten vaktar att genussamhället upprätthålls. Vidare föreslår utredningen att man måste vara ogift alternativt ha den äkta hälftens medgivande till könsbytet, något vi får hoppas redan är förlegat med den nya könsneutrala äktenskapsbalken.
46. RFSL ungdom protesterar mot att man inte ska kunna påbörja utredningen innan man fyllt 18, den tar ändå två år. Andra förslag är att man ska kunna få det juridiska könet innan den biologiska omvandlingen är klar.

47. Hbt-sfären är idag väldigt inriktade på juridiska förändringar och familjefrågor. Därvid tar kraven ofta slut. RS tillämpar övergångsprogrammets metod. Det innebär att vårt krav är förankrade i den politiska medvetenhet som råder men samtidigt syftar till att lyfta medvetenheten och var verktyg för förändring av samhället, till och med de revolutionära förändringar som kommer att vara nödvändiga för att nå frihet. Vårt program får inte sväva ovanför folks huvuden utan fungera som verktyg för kamp.
48. Frågor som än inte har förankring i samhället i stort ännu är t ex frågan om att helt avskaffa juridiska kön eller möjligheten att gifta sig med flera personer, men det kan vara krav som kommer att växa fram. Med kampen kommer RS och andra som kämpar nå nya erfarenheter och då kommer programmet att utvecklas. Här följer en något omgjord version av den kravlista Offensiv förde fram i årets Pridenummer,
• Sexuellt likaberättigande. Kamp mot all form av hbt-diskriminering, t ex vad gäller försäkringar och på bostads- och arbetsmarknaden.
• För en kämpande hbt-rörelse.
• Gemensam masskamp mot homofobiska fördomar, diskriminering, våld och hatbrott samt mot rasism och nazism.
• Aktiva kampanjer på arbetsplatser, skolor och bostadsområden kopplade till krav på upprustning. För demokratiska kämpande fackföreningar med hbt-kompetens.
• Hbt-personers rätt till asyl.
• Ett icke heteronormativt och ett hbt-perspektiv i skolan, i läroböckerna och på lärarutbildningen. Rusta upp skolan, mer elevvårdande personal. Alla som jobbar med ungdomar ska ha hbt-kompetens.
• Ändra namnlagen. Andra förändringar som möjliggör könsöverskridanden, t e x möjligheten att ta sig ett könsneutralt personnummer, borde ses över.
• För en civil äktenskapsbalk.
• Slopa kraven på obligatorisk skilsmässa för gifta transpersoner som ska byta kön, liksom krav på kläd- och uppträdandekoder under utredningsåren. Rätten för alla transpersoner att bestämma över sina egna kroppar, ingen tvångssterilisering
• Våld inom samkönade förhållande och sexuella övergrepp på hbt-personer är lika allvarliga brott som mot heterosexuella.
• Brottsofferjourer med hbt-kompeten samt hbt-utbildning för vårdpersonal, anställda inom socialtjänst, rättsväsende och försäkringskassa. Återinför kursen om hatbrott till polisutbildningen
• Ungdomars rätt till sina kroppar. Motstånd mot sexism i alla former; allt från sexistisk reklam till sexuella övergrepp. Gratis preventivmedel!
• Rätt till möteslokaler för hbt-personer i alla åldrar.
• Underlätta för homoadoptioner. Utöka rätten till insemination till att gälla ensamstående kvinnor och båda kvinnorna i ett samkönat par. Gratis vård oavsett sexuell läggning.
• Utred frågan om fler än två juridiska föräldrar.
• För ett nytt socialistiskt arbetarparti.
• Avskaffa kapitalismen. Kamp mot klassamhället som bygger på heteronormen. För ett socialistiskt jämställt och jämlikt samhälle.

Annonser

One Response to Debatten med avhopparna (2)

  1. sakollantai skriver:

    Reblogged this on sakollantai and commented:
    google translate will have to do for now…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: